Tisdag morgon...

Något tränar vi, men vad?
Zelda vet antagligen inte att vi är på kurs – att våra upplevelser och intryck under vissa av dygnets timmar är noggrant planerade för att ge erfarenheter som ska göra oss bättre på agility.
Kursledaren är antagligen som flertalet lärare – övertygad om att vi efter dagens undervisning går hem och ägnar oss åt att läsa anteckningar och att fundera över det vi lärt oss i lugn och ro.

Verkligheten ser dock ut så här: vi bor tillsammans med 15 hundar varav tre riktigt stora hanar - en doberman, en flatte och en eurasier. Utöver det ett helt knippe fartfyllda bordercollies i olika åldrar och litet övrigt smått och gott (nej förresten inte smått – det är bara borderterriern Kajsa som är modell mindre).
Detta har inte varit helt okomplicerat, som ni som följt Zeldas utveckling säkert förstår.

Hursomhelat - i går kväll hade Zelda äntligen lugnat sig, hon låg i mitt knä ute i trädgåren utan att bry sig om de stora hundarna som for runt och som tittade förbi då och då.

Allt var frid och fröjd tills en kelpie och någon annan (såg inte vem i röran) rök ihop. Kelpien skrek, någon annan morrade, kelpien slängde sig iväg, skrikande, den andra hunden for efter och kom ikapp. Nya skrik, nu om möjligt ännu högre och gällare.

Jag utgår ifrån att Zelda har mycket välutvecklade spegelneuron, det är väl det som gör henne (och flertalet CC) så lyhörda och ”speglande”. Hursomhelst reagerade hon som om det var hon som blivit attackerad - jag lyckades hålla kvar henne, annars hade hon väl varit halvvägs till Stockholm nu på morgonen.

Efter detta gick det inte att sova på länge. Hon låg på helspänn, morrade ängsligt för varje ljud (kom ihåg att vi är ett femtontal hundar i ett lyhört tähus…).

Och nu på morgonen upptäcker hon att det hänt något på gräsmattan utanför huset. Ett okänt, stort, föremål har vuxit upp ur jorden (se bild).
Det måste betraktas som farligt tills motsatsen är bevisad. Hon sitter stel som en liten staty i mitt knä medan jag äter frukost och skriver blogginlägg.

Zelda har således drabbats av panik igår kväll, sovit uselt och ägnat morgontimmarna åt att hårdebevaka ett tält.
Och om en timme börjar kursen.

Jag vet redan vad kursledningen skulle säga om jag försöker förklara hennes bristande koncentration och entusiasm med hennes stressnivå: sådant måste en tävlingshund lära sig att hantera. Och de har förstås rätt, så här sitter jag och skriver medan Zelda stirrar på tältet.
Hon har i alla fall lagt sig ner, alltid något…

Och Nemi? Hon tar tält och snälla dobermanhannar med ro, försöker leka med bordercollievalpar, äter, sover, kissar på rätt ställe och är allmänt oproblematisk!