Vem hade väl kunnat ana detta?

Kolla:

Det är Zelda i bild.
Jag har nämligen undersökt hur hon skulle se ut utan lång päls på öronen. Gissa om jag blev överraskad när hennes öron ställde sig, ungefär lika överraskad som hon själv verkar vara. Tydligen känns det ovant, hon ser ut att leta efter ett bra sätt att hålla öronen när vi är ute. Inte är så konstigt eftersom de nu är öppna för vind och ljud på ett helt annat sätt än tidigare.
Eftersom jag egentligen föredrar stående öron på hundar kommer jag säkert att vänja mig snabbt vid den nya looken.
Några uppenbara fördelar: hon kommer inte att behöva en "mössa" när hon äter ben, hon kommer inte att få hår från öronen i ögonen, och öronen kommer inte att behöva torkas lika omsorgsfullt efter bad.
Antagligen kommer hon även att kunna kommunicera bättre med dem, och kanske även höra bättre (det senare låter kanske inte helt nödvändigt för denna ljudkänsliga lilla hund).
Nackdelar?
Kan inte komma på några andra än att hon inte riktigt är sig lik...

Värsta skrytbilden.

"Hur gamla är de?"
"Tre och fem."
"Och de har inte fått tänderna sanerade tidigare?"
"Nej." Ett dåligt samvete började växa...

Veterinären tyckte att det var lika bra att de kom fastande. Det brukar vara en hel del att göra på småhundar, sa han, och då är det bäst att söva.

Så igår var vi där, två hungriga små damer och jag.

"Men," sa veterinären aningen överraskat lät det som, "Det här ser ju väldigt fint ut."

Han hittade pyttelite tandsten som gick lätt att skrapa bort, och Nemis lösa tand (som var den egentliga orsaken till besöket) lossnade när han drog lite i den, så damerna slapp sövas, och jag fick bekräftat att vår tandskötsel här hemma fungerar fint. 

Sammanfattningsvis består den av en hel del ben i dieten, och att jag skrapar jag lite på hörntänderna vid behov. 

Det är Zelda i bild. 

Nemi har haft en liten tand som "hängt löst" sedan hon var valp (mjölktand som aldrig blivit avbytt?), och det är den som nu är borta (ungefär där jag har fingrarna på fotot.)

Ny banan.

Nu ska det bli ännu lättare för åskådare och domare att förstå Zeldas och mitt program. Det visar sig att inte alla hade uppfattat att det stickade bananskalet var ett banaskal, så med viss sorg i hjärtat (för jag gillar den stickade varianten) har jag nu skaffat en banan som är mer realistisk, Jeanette har sytt. Den är i naturlig storlek, och tvättbar.
Tack!

Jag tänker komma in på planen med bananen i handen, låtsas ta en tugga, och sedan slänga skalet lite nonchalant över axeln, samma skal som jag sedan halkar på senare i programmet.
Men vad skulle Zelda tycka?

Såhär gick det  första gången hon hon fick testa sin nya rekvisita:

Andra gången gick det fortare:

Första försöket att få ner den i soptunnan: 

Även det gick bättre efter några försök!

Hon måste ta tag i den tjocka delen om det ska fungera, det dröjer nog inte länge innan hon tar rätt grepp med en gång.

Idag hinner jag inte skriva, mer i morgon.

Alla mår fint.

"Dags att vakna!"

Säger jag.

Nemi studsar upp, svansen viftar, ögonen strålar.
Äntligen!

Zelda rullar ihop sig i en ännu mindre boll och blundar.
Redan? Det kan inte vara möjligt.

Bortbjudna.

Nemi undersöker trädgården, Zelda sätter sig tillrätta i soffan. Och så sprang de lite tillsammans på gräset också, men det lyckades jag inte fånga på bild.

Jag behöver en telefonhund.

Inte en kantarellhund. Inte en mögelhund. Inte en hund som kan hitta en fasan eller en älg.
Snälla ni som håller kurser - kan man inte preparera ett mobilskal med någon lämplig doft, och sedan låta hunden hitta mobilen när man själv inte lyckas?
Den kursen skulle jag anmäla mig till i morgon!

Omskrivning.

Igår köpte jag detta:

Oxjuveler???
Vi kan ju börja med att konstatera att detta är testiklar. Av nöt. Det är kanske ingen säljande varubeskrivning, även om den är korrekt.
Men oxjuveler? En oxe är en före detta tjur, ett djur som definitionsmässigt saknar ovanstående juveler. Går det verkligen inte att hitta ett bättre namn på produkten?
Hursomhelt kan jag berätta att de luktar pyton för en människonäsa, men att hundarna gav dem 5 stjärnor av 5.

Grattis till grannarna!

Nu har vår ståtliga granne Casper (80 kg) blivit dansk champion! (Svensk ditto var han sedan tidigare).
Vi gratulerar Casper och Marcus som visade honom!

Förresten undrar ni kanske om det går att få plats i en liten hiss där det redan finns 2 GD? Svaret är att med lite god vilja går det hur bra som helst, och att man stiger ur hissen med ett leende. 

PB och PS

På förra lydnadstävlingen blev det personbästa, igår gjorde Nemi tvärsom och tog personsämsta med 86 poäng.
Det bästa var att platsliggningen fungerade även den här gången. Hon verkar faktiskt inte tycka att det är besvärande med de stora hundarna intill. Sedan gick det sämre, bland annat ville hon inte ligga/sitta kvar vid läggandet under gång och inkallningen utan knallade efter mig, vilket aldrig har hänt tidigare vare sig på träning eller tävling. Så där blev det två nollor, fast själva läggandet var tydligen fint som vanligt (jag såg det ju inte eftersom jag tittade stint framåt).
Så nu är det sluttävlat i lydnad för i år. Vi återkommer nästa år, då förhoppningsvis med förutsättningar att hålla en jämn och tillräckligt hög nivå för att bli klara med klass ett.
Jag älskar att ha mål att träna mot, och eftersom målet för i år var att genomför en lydnadstävling och klara alla moment är jag faktiskt mycket nöjd.

Sedan kan jag ju fundera över varför det gick så mycket bättre i Danderyd. Den tävlingen var på dagen, gårdagens på kvällen, till exempel vilket kanske spelade in. Vi får väl se framöver.

Nu väntar freestylen igen, jag hoppas verkligen att Nemi kan ta ett till uppflytt under hösten, och att Zelda och jag får bättre ordning på vårt program. Det är två tävlingar i september, utomhus, och två i  november, inne.

En gång till ...

Jag passade på att anmäla Nemi till flera lydnadstävlingar medan jag höll på, så fast jag är mer än nöjd med våra 155 poäng senast tar vi nog en sväng till SSBK i kväll och kör en gång till. Det lär bli sista gången för det här året.
Hade egentligen tänkt stå över eftersom vi inte har tränat så mycket sedan sist så vi har inte hunnit bli särskilt mycket bättre, men vad sjutton - solen skiner, vi är anmälda, det kan knappast skada att köra en gång till. (Hoppas jag.)
Även denna tävling är stor, det är 20 anmälda hundar som alla är större än Nemi vilket jag nu ska sluta tjata om.

Att hålla sig frisk och rörlig.

Fotbollsspelare gör det.
Höjdhoppare gör det.
Maratonlöpare gör det.

De tar hjälp av sjukgymnaster för att hålla muskler och leder i bästa skick.
Damerna har nu fått göra detsamma - de är ju aktiva idrottsutövare.

Facit:
Nemi är aningen stram i musklerna runt midjan, annars fanns inget att anmärka på. Zeldas muskler är  symmetriska, starka och mjuka.

Åtgärd:
Massage för Nemi och stretchövningar för båda. Vi ska även testa balansboll.

Det var skönt att få reda på att båda damerna har den styrka och rörlighet de behöver för det de gör, och att vi kan träna på utan oro!

I bild:
Zelda och Anna igår förmiddag.

Det går bra

att sova borta också...

Och sedan för ovanlighetens skull något som tillsynes inte har med hundar att göra, men som illustrerar något Richard Curtis tog upp: hans tanke var att vi skulle överraska våra hundar genom att göra det oväntade i träningen. 

Här är en intervju där intervjuaren gör det oväntade, jag och ungefär elva miljoner andra  blir intresserade och roade.  

Det är en liten värld.

Under helgen är jag i Sigtuna, närmare bestämt på Sigtuna Litteraturfestival. Damerna är kvar i Stockholm.
Igår när jag klev ut genom huvudentrén på Sigtunastiftelsen hittade jag bloggkompisen Cassi - då kändes världen liten, eller bloggkompisvärlden stor...

Att förvalta en kurs...

Först av allt: om någon som läser det här inte har varit på kurs, helst läger, med sin/sina hundar så ska ni veta att ni har missat något som både är nyttigt och väldigt kul.

Man lär sig massor, aha-upplevelserna avlöser varandra, man får användbara tips och förslag både från kursledare och andra deltagare. Det finns dock ett litet problem, har jag upptäckt, i alla fall för mig: jag kommer hem, och återfaller sakta i gamla vanor. En del aha-upplevelser glömmer jag bort och de blir som nya på nästa kurs - ja just det, så var det...

För att undvika detta har jag skaffat en ny pärm. Där har jag satt in de två senaste kursintygen, och bakom varje intyg ska jag skriva ner några saker som jag lärde mig på kursen och som jag inte vill glömma/tappa bort.

Så nu börjar jag med freestylekursen som Nemi och jag var på i Karlstad hos Anita Axelsson och Johanna Lehman i början av juli.

Därifrån har jag med mig:

1. Att det är viktigt att värma upp hunden ordentligt innan den ska börja hoppa, snurra på bakbenen osv. Kanske självklart när man säger det, men jag har inte haft några bra rutiner för detta. Jag vet ju själv hur ett danssteg som är nästan omöjligt innan uppvärmning plötsligt går hur lätt som helst när musklerna kommit igång.

2. Att ge hunden (och sig själv) en vilodag i veckan och en semestermånad om året.

3. Att tänka på att variera både frekvensen av belöningar (ibland ofta, ibland sällan) och värdet på belöningarna under ett träningspass. Annars kan det lätt bli jämngrått och trist att hela tiden bli belönad på samma sätt och efter samma prestation.

4. Att belöna för fart i farten (godiset och hunden rör sig), och att belöna stadga och stabiltet på stället (hunden är stilla, godiset kommer och förstärker stoppet).

5. Att låta Nemi starta med så kallad flygande start, dvs att man inte först stannar och sedan sätter igång, utan att man går in på planen med hunden exempelvis i fotposition, och sätter sedan igång musiken så att det blir en flytande övergång. Detta har vi redan testat, och det fungerade ju utmärkt. :-)

6. De två mössen som vi tränar lekbelöning med, dem borde jag se till att använda i alla fall en liten stund varje dag. Det skulle lyfta oss rejält att ha fler belöningsmöjligheter.

7. Att fortsätta att lära Nemi att backa. Vi har haft så mycket fokus på attityd och energi de senaste månaderna att det inte blivit något nytt på länge,.

När matte tar ut svängarna

kan små hundar få halsband som ser ut så här:

:-)

Agnes Mohlin Tegelstam har designat och knutit halsbanden, samt tagit övre bilden. Mer info om hennes halsband (och annat) hittar ni  här.

Nästa beställning?

Svårt att veta.

I förrgår tränade vi på SSBK (Södra Stockholms Brukshundklubb) vilket fortfarande känns rätt proffsigt för oss, det är ju ett ganska stort kliv mellan ett vardagsrum och en brukshundklubb.
Här sitter damerna och spanar, det var tydligen ovanligt många som tränade just då så det uppstod viss trängsel. Det skälldes, gruffades (en rottis och en tollare (?) kom i gräl, och pudeln som tränade apportering intill oss bestämde sig för att rusa dit och hjälpa till ...). Det tedde sig rätt händelserikt för oss som inte är så vana.
Frågan är nu om vi ska träna ofta i den typen av miljö för att damerna ska vänja sig? Jag tappade uppsikten över Nemi under det som jag upplevde som en mikrosekund, och då hann hon kasta sig iväg i ett ilsket utfall mot en femmånaders miljötränande BC-valp som hon tyckte såg hotfull ut. Valpen tog ingen skada (Nemi hann inte fram, och han såg mest lite överraskad ut), men jag vill inte att Nemi ska uppleva att hon behöver försvara sig mot okända hundar när vi tränar.

Båda hundarna är ju nu (äntligen) bekväma i miljön på freestyletävlingar, behöver vi lägga krut på att de ska klara även den mer ostrukturerade träningsmiljön på en brukhundklubb? Det skulle kanske vara för att så småningom kunna starta även Zelda i lydnadsettan, men det är inget högprioriterat mål.
Svårt att veta.

Apropos lättare och svårare...

Lättare:

Svårare:

Två hundar, två temperament.

Om jag sätter båda hundarna framför mig, tar fram två godisbitar och säger "sitt" så tittar Zelda på mig som "den går jag inte på" och sitter kvar, medan Nemi slänger sig ner i ett "ligg".
Nemi har således en bit kvar i ordförståelsen, eller ska vi säga konceptförståelsen - hon verkar tro att "sitt" betyder "byt position".
Lilla gumman, livet kommer att bli lättare för henne när hon har klurat ut detta som vi nu tränar på dagligen.

I mååål - 155 poäng!

Man behöver starka nerver för att tävla lydnad.
I lottningen om startnummer fick vi nr 10 av elva. Nummer nio var en schäfer. Nummer elva var en schäfer. Mellan dem skulle Nemi ligga i två minuter.

Den ena schäferns matte var ännu harigare än jag. Hon tittade oroligt på Nemi:
"Är hon snäll?"
Det kändes rätt rörande.
Om Nemi inte hade varit snäll hade hennes hund inte fått en skråma, men Nemi hade snabbt kunnat bli en före detta hund.

Men - det hände inga tråkigheter, alla hundar höll sig på plats som de skulle, även Nemi som fick en tia för sin insats! Sedan var hon lite loj när vi gjorde resten, men vi fick poäng för alla moment :-) och slutresultatet blev som sagt 155 poäng. Och det betyder att det eftersträvansvärda förstapriset inte känns helt ouppnåeligt längre, det delas ut till dem som har 160 poäng eller mer.

En slutsats - vi behöver träna mycket mer på detaljerna. En annan slutsats: jag behöver träna utan hund så att jag är alldeles säker på hur jag ska röra mig, det är svårare än det ser ut.

Vi får se hur långt vi kommer.
Nemi är i alla fall anmäld till ytterligare en lydnadstävling om tio dagar, det är paus i freestyletävlandet just nu (inga tävlingar) så det passar ju fint att Zelda och jag arbetar vidare med hennes program, och att Nemi som fortfarande behöver ett uppflytt med sitt gamla freestyleprogram får ägna sig åt lydnaden ett litet tag.

På det sättet blir träningen meningsfull och lite omväxlande för oss alla, hoppas jag.

Jag är verkligen så stolt över lilla Nemi som kom på en delad femteplats mitt bland alla brukshundar!

Nytt försök idag.

Idag ska Nemi och jag göra ett nytt försök i lydnadsettan.
Jag ska:

1. Komma håg att pendla "naturligt" med armarna medan jag går i linförigheten (Nemi ska gå fot i koppel medan jag går, svänger, stannar, springer).

2. Inte stanna till ens en mikrosekund när hon ska ställas/läggas under gång.

3. Inte inte inte titta på Nemi, blicken ska vara rakt fram. Om hon försvinner i någon riktning är det väl någon som hojtar till, hoppas jag. (Detta är ett småhundsproblem, en schäfer syns ju i ögonvrån, eller känns mot benet.)

4. Inte visa med hela kroppen (eller delar av den) vad jag vill/hoppas att hon ska göra.

5. Se till att inte komma för nära någon annan hund på väg till eller från platsliggningen. Sist fastnade ett litet blad under Nemis ena tass på väg in, hon tvärstannade, jag med, och medan jag plockade bort bladet kom hunden bakom oss, en rottis, nästan ikapp (de hade inte väntat sig ett oplanerat stopp). Nemi gruffade och fick poängavdrag. (Men klarade ändå att ligga still intill samma rottis i två minuter.)

Om jag klarar ovanstående så klarar nog Nemi sin del av momenten.

Mest orolig är jag fortfarande för platsliggningen, trots att det gått bra tre gånger i rad.
Vi är 14 anmälda ekipage (måste vänja mig vid det ordet). Det är ett stort gäng schäfrar, en rottis, en riesenschnautzer, en dobermann, två collies, en dansk-svensk gårdshund, en mellanpudel, en papillon och så vi.

Våra mål:
Idag har vi ett poängmål: över 140 poäng, för då får vi ett andrapris. Efter våra två tredjepris och en tävling utan pris (men genomförd) börjar det bli dags, tycker jag, och jag vet ju vad jag behöver göra...

Ny blogg!

Idag ska ni få adressen till en ny läsvärd blogg att hålla ögonen på ifall ni är intresserade av vetenskapliga rön om hundar.
Den tillhör Per Jensen som är professor i Etologi i Linköping. Han är särskilt intresserad av hundar, har skrivit den läsvärda "Hundens språk och tankar" (2011) och i år "Hur mår maten?" en bok om våra kommersiellt uppfödda höns, grisar och kor som jag lärde mig mycket av. (Och som jag förstås tycker att alla som äter - vegetariskt eller inte - borde läsa.)

Ni hittar hans blogg här.

Have fun!

Mer träning.

Richard Curtis:
Man ska inte träna på det hunden redan kan, varför skulle man göra det, då kan det ju bara bli sämre...

Så vi tränar på det som inte fungerat på tävling.
Sist missade Zelda städningen, nu tränar vi med olika placering av soptunna, bananskal och strumpa, inne och ute. Då visade det sig att hon inte hade fattat att det var just i soptunnan hon skulle lägga sakerna, utan hon placerade dem på det som var närmast - skivstången, en pall, soffbordet. Tyvärr filmade jag inte, och nu är vi mer överens.

Jag tränar på att inte inte inte titta ner för att se om Nemi faktiskt har lagt sig. Vi ska inte behöva få en massa poängavdrag för en sådan sak. Framför mig har jag en spegel så att jag kan kolla att jag själv bara går rakt fram. Pyssligt det här med lydnad... Jag belönar ibland medan hon ligger så att hon inte ska sätta sig innan jag ber om det. Hon tar gärna egna initiativ, freestylehund som hon är....

Och så har Nemi blivit påmind om vad "stanna" betyder, vilket hon verkade ha glömt.  

Förstår ni nu att jag inte tycker att det spelar någon roll att Nemi och rasstandarden går isär på många punkter... visst är hon en jätteduktig liten hund!

Om Nemi hade formgivit en kylskåpsmagnet

hade den kunnat se ut så här, tänkte jag när jag hittade den här för några dagar sedan. Därför köpte jag den.

Till saken hör att jag var rätt besviken på Nemis utseende i början, men nu tycker jag att hon är perfekt som hon är.

Hemliga leken.

Jag har länge försökt, utan framgång, att filma damerna när de leker. Så snart jag fått fram kameran eller mobilen och fått igång videoinställningen så har de slutat.
Men igår lyckades det, så nu kan ni se hur de busar runt.

Från Malmö.

Även i Malmö finns caféer att gå på:

Soffor att ta igen sig i:

och hotellsängar att sova i när det blir kväll:

Nemis tunga.

Varmt, varmt, varmt.
Igår flög vi till Malmö (praktiskt att ha små hundar). Det gick fint som vanligt, hundarna var tysta och lugna i sina väskor, men i bilen från flygplatsen hände något nytt: Nemi försökte svalka sig genom att låta tungan hänga ut och flämta. Det har jag aldrig sett henne göra tidigare.
Då visade det sig att hennes lilla tunga inte hänger ner, som hundtungor brukar, utan rullar sig uppåt, så flämtandet gick inte så bra. Hon stängde munnen, började om, men verkade missnöjd med resultatet och gav upp efter ett tag.
Så här såg hon ut, någon som har en hund som gör likadant?
(Hon var pigg och glad och inte törstig när vi kom fram, bara så att ni inte tror att hon har blivit sjuk eller extremt värmestressad.)

Gårdagens tävling. Så gick det.

I går var det Tyresö Hundungdom och Stockholm Södra BK som arrangerade - mycket trevligt och välordnat, tack!

Nu ska jag vara metodisk:

Första målet var som sagt att ha med mig hundarna i programmen, dvs motsatsen till att de stannar, tappar koncentrationen, inte vill samarbeta, eller beter sig som om de aaaldrig har hört talas om det vi ber dem göra. (Detta händer ofta, ofta i freestylesammanhang.)

Vi börjar med Nemi.

Domarkommenarer: ”Snygg start, bra flyt och fint samarbete.” ”Härlig energi och utstrålning.” 

Vad ger ni mig för det! Nemi som inte har varit bekväm på tävlingsplanen i ett år (!!) knallar nu in med självförtroende och utan minsta tvekan!

 Sedan Zelda:

”Ni är verkligen ett team tillsammans.” ”Harmoniskt ekipage.” ”Fint fokus”.

Äntligen känns det som att jag börjar förstå hur jag ska göra! :-) Tack alla som håller utvecklande kurser och som hjälpt till med träningen!

Nästa mål var att ta ett uppflytt med Nemi och det gjorde vi, i freestyletvåan med 23,27 poäng. Det har vi väntat länge på :-)! Det blev även en tredjeplats, se bild. Vann gjorde imponerande Lovisa och Odd Molly, tvåa var Hanna med Freddi. 

2 bordercollies och Nemi... 

Sedan testade jag en rejäl omstrukturering av Zeldas freestyleprogram. Vi lekte oss igenom, hade skoj och improviserade vilket Zelda blev lite förvirrad av, men hon verkade inte så störd utan tog mina oväntade manövrar med ro. Välgörande för oss båda, och resulterade i oväntade 20,23 poäng trots allt.

Sista målet var att få med en rosett hem. Igår hade många strukit sig, kanske pga värmen, så vi fick faktiskt fyra rosetter på fyra starter! Nemi med sina: 

Och till sist, som den helt oväntade grädden på moset, utannonserades ett särskilt domarpris som skulle gå till en hund med utstrålning och personlighet, en som får domarna att le när den visar sig.

Och det priset gick till .... Zelda.

Hon fick en jättefin korg som matchar tapeten i köket:

Sådana tävlingsdagar kommer inte ofta, så vi passar på att vara extra glada och nöjda!

Igår provkörde vi

Zeldas nya position och hur vi tar oss ur den:

starten på Nemis Freestyleprogram:

och svåraste biten av Nemis HtM program:

Så nu hoppas jag bara att vi kan få till detta även på tävlingsplanen, och att jag kan få fram Zelda lite i positionen när jag går baklänges...

I morgon är det dax igen.

Tävling för båda damerna på SSBK. Det är många beslut som ska fattas.

Zelda har nu 4 uppflytt i HtM I, ska jag verkligen köra en gång till? Vi har fortfarande inget klass två program att gå vidare med, så det blir nog så att vi kör, och att jag försöker att lägga in en av de nya övergångarna vi lärde oss på lägret. Det blir i så fall vår sista HtM I start, sedan får vi se om vi ger oss på tvåan redan i höst eller nästa år.
Och när det gäller freestylen - ska jag kanske bryta och belöna, nu när jag ändå håller på att arbeta om programmet? Ska jag testa att ha med den lilla uppskattade gröna pipleksaken?

För Nemis del gäller att fokusera på att behålla hennes framåtanda och få med den in på planen. Eftersom vi har ägnat två kursdagar åt just detta sedan förra tävlingen hoppas jag att det går bättre i morgon.
Det är vårt viktigaste mål.
Resultatmålet som är det underordnade målet är att ta ett uppflytt, antingen i HtM eller i FS.
(Detta betyder att om jag får välja mellan bra attityd på planen och uppflytt väljer jag attityden.)

Empatin behöver öka ytterligare.

Igår (tre dagar innan nästa tävling) insåg jag att vi måste ta bort åttan ur programmet (Zelda går i en 8 runt mina ben) eftersom hon blir rädd att jag ska trampa på henne, och därför klokt nog vägrar att utsätta sig för risken.
Och det är sant, i början av säsongen råkade vi ut för ett missförstånd och jag klev på henne på tävling, inte hårt men tillräckligt för att hon skulle tappa förtroendet för rörelsen.
Så jag tänkte ersätta åttan med en snurr runt paraplyet - ett ganska likvärdigt moment (har nog till och med lite högre svårighetsgrad).
Vi testar.
Nu blir hon rädd för paraplyet.
Rädslan börjar alltså inte med åttan, utan med slutet på föregående rörelse, så det är den jag måste jobba med. Och det upptäcker jag nu! Hon kan zippa genom åttan och slalom på träning med hög hastighet och utan oro, varför har jag då trott att det var mina fötter hon blivit rädd för?

Jag måste lyssna mer uppmärksamt och empatiskt om vi ska komma vidare.

Likadant är det i HtM - fick en ytterst användbar kommentar förra helgen: att jag har för bråttom i svängarna och positionsändringarna så att Zelda inte har en chans att hänga med direkt.

Tänk att hon står ut med att bli tränad av mig.

PS. Läser i en annan blogg om en hund som klonkar i soffbordet gång på gång utan att bry sig. Zelda råkade komma åt soffbordet med ett bakben när hon skulle lära sig att rulla runt för flera år sedan, men fortfarande ger hon mig bara en förebrående blick när jag testar, en gång i halvåret, om vi kanske kan ta upp "rulla-runt" träningen igen.