Och så kom Nemi hem...

Igår morse kom Nemi hem. Hon har till min stora glädje (och nästan lika stora förvåning) uppfört sig exemplariskt.
Inte dragit i kopplet, inte skällt, inte ställt till med några bekymmer, bara varit trevlig!
Så här kunde det se ut:

Gissa vad Zelda sa:

1 :  Struntar väl jag i.
X:  Åååå vad kul att du äntligen kommer hem! Jag har saknat dig        jättemycket de här dagarna!
2 :  Grrrrr. GRRRR. Glöm inte vem det är som bestämmer härhemma.
      Det är fortfarande jag, bara jag, och du ska passa dig.

Rätt svar som kommentar.

Dag tre.

Och så avslutades lägret med en halvdag Heelwork to music med Richard, den andra halva dagen var vi med Lina och lyssnade på musik, fick tips på hur vi ska bygga  program och utveckla våra koreografier.

Vi har lärt oss ett nytt sätt att byta position, vi har börjat öva på att backa i fotläge (hunden och människan går baklänges), men framförallt har vi övat på att få upp energin i arbetet, precis det Zelda och jag behöver!

Några tänkvärda saker Richard sa:

"Heelwork is boring, you have to make it exciting"

Både hund och människa tröttnar på att knalla runt i olika positioner - bryt av med lek, med oväntade belöningar, med skojiga steg. Vi fick testa att göra "silly walks" i tio meter, och sedan ta in hundarna i fotposition. Till och med Zelda som jag trodde skulle ogilla att jag gjorde något oväntat piggnade till och blev mer engagerad. Hon såg faktiskt ut att gilla att det hände något otippat och ökade sitt fokus vilket vi sedan kunde ta med oss in i fotgåendet. Perfekt övning för oss!

"Reward when the dog is in perfect position."

Jag tror att vi alla tror att vi har koll på belöningsplaceringarna. Det visade sig dock att även förare som var mycket duktigare än vi belönade ut från den egna kroppen trots att hunden ska vara nära, en del belönade för långt fram, andra för långt bak. Märkligt att detta är så svårt! Richards tips: människans hand ska vara i kontakt med människans ben vid belöning, med undantag för en hund som tenderar att sacka, som Zelda i starten. Där rekommenderade han belöning tio centimeter längre fram i två veckor för att få fram henne.

"Be the magician."

Tiita! Människan kan trolla! Det kan dyka upp godis och leksaker ut tomma intet! Kolla kolla, det kan komma när som helst! Han hade ingenting i handen nyss, och nu har han en stor skinkbit, var kom den ifrån? Och vad ska hända nu?

Och så berättade Lina något jag inte visste: det går att utnyttja tiden på planen innan programmet startar, man skulle exempelvis kunna komma in med en halväten banan i handen och äta upp den just innan programmet går igång. Det har såvitt jag vet ingen gjort tidigare, det ska jag testa nu på lördag när vi har nästa tävling!

På hemvägen: Duktiga Luna som tog uppfyttningspoäng i sin första start med sitt HtM 2 program, duktiga Gina som fick stå över tävling den här gången, Karin och Zelda. Tack för trevligt sällskap!

Dag två.

Igår arbetade vi med Lina, bland annat tränade vi tillsammans med Anette och dvärgpinschern Enja som har kursens i särklass lyxigaste transport.

Vi fick börja lära in nya intressanta rörelser, fick massor av tips på hur vi kan utveckla våra program, och till sist individuell feedback på våra insatser på tävlingsplanen.

Zelda var fortfarande lite avvaktande, men engagerade sig fint i arbetet!

Rapport från Finnskogen.

Först skrytbilden:

Vi vann faktiskt vår HtM I klass för första gången, och blev tvåa på freestylen med dryga 23 poäng!

Sedan verkligheten: flera av de duktiga (duktigare) deltagarna i freestylen valde att diska sig genom att belöna hunden på plan, något man kan behöva göra ibland för att hunden ska veta att det faktiskt kan komma en toppenbelöning även mitt under tävling.

Zelda var som sagt obekväm i miljön, ville inte gå mellan mina ben, men hängde med rätt bra ändå. Jag tycker att vi resultatmässigt fick en kanonutdelning för ganska knackiga insatser. Antagligen går jag i fällan att fokusera för mycket på det som inte fungerar som jag vill, för vi fick en hel del positiva kommentarer efteråt.

Bäst: att vi klarade starterna med energi och framåtanda!

Över till kursdag ett, med Richard Curtis.

Temat var som valt för oss: energi och attityd.

Vi gjorde bland annat uppmärksamhetsövningar (titta på ansiktet, håll uppmärksamheten där).

Vi tränade att länka moment, att utnyttja planen (ta sig igenom fyra kvadranter utan att gå i cirkel), att flytta in ett moment som hunden redan är duktig på bakom sig för att öka svårighetsgraden och väcka intresse.

“Wake the judge up – make yourself look interesting.”

Zelda fick stå på bakbenen bakom mig, det gick utmärkt!

Blev påmind om hur viktigt det är att ständigt träna på grunderna, särskilt uppmärksamheten.

Vi gjorde även en rolig övning som syftar till att få fart på en hund som inte är så fartig: man springer allt man kan med en stor bit skinka eller skivad korv i handen. Om/när hunden kommer ikapp kan den hugga tag i en bit, svälja, och springa vidare.

Här ser ni Zelda, Richard Curtis och glad matte med skinkbit.

Tjoho!

Nästa steg blir att springa, göra ett moment, springa tillbaka, göra ett till moment (helst ett fartigt moment som hopp eller liknande) och så vidare så att hunden lär sig att det ska gå undan, och att det är kul när det går undan.

Detta tar vi med oss!

Vi tränade även på fart in i slalom/åttan, även detta nödvändigt för oss eftersom Zelda ibland blir osäker på ingången och stannar, vilket är minst sagt olyckligt när det händer mitt i ett program, som det gjorde i förrgår.

Det var som ni förstår mycket matnyttigt under dagen. Inte minst en överraskande kommentar – Richard tyckte att Zelda såg anslående ut när hon travade på med energi och hög svans – det räcker, sa han. Låt henne visa upp sig, låt henne bara gå så att hon syns ordentligt. Jag skulle alltså kunna lägga in en diagonal utan tricks, utan distraktioner, bara låta henne lysa…

(Fast då måste jag vara hyfsat säker på att det går att få till den energin … vi hade den på Heelworktävlingen men inte i Freestylen. Tror stt det beror på att HtM kom efter freestylen, så då hon hade redan varit inne på planen en gång) och var därmed tryggare och mer koncentrerad.)

Älskar att gå kurs.

Det är ju alldeles fantastiskt att inte behöva komma på allt själv!
Här bor vi:

Tillsammans med Karin, Gina (i bild) och Luna.

Om en liten stund blir det prisutdelning, det blev så sent igår kväll att detta flyttades fram till idag. Zelda känner inte riktigt igen sig i miljön och har varit ängslig och lite stirrig, men våra starter fungerade i alla fall som de skulle så jag är nöjd. 

Zelda lyfts fram på kursen som ett exempel på en "extreme low-drive dog" vilket känns mycket bekräftande!

Första resan utanför Sverige!

Idag åker Zelda och jag till Norge, Finnskogen närmare bestämt. Det blir tävling i kväll, freestylekurs lördag-söndag-måndag. Nemi som fick gå på kurs i Karlstad för några veckor sedan stannar hemma.
Kursledare är Karolina Petterson och Richard Curtis, han ska även döma tävlingen.
Så även om Zelda inte alls är på tävlingshumör i kväll så kommer helgen säkert att vara utvecklande så att vi kan höja oss ytterligare något litet snäpp...
Fast jag hoppas ju förstås att våra nya förbättrade startrutiner ska göra att vi kommer in på planen med glädje, energi och fokus på uppgiften.

Nu är det officiellt:

Igår kom Zeldas heelwork I diplom från Kennelklubben så nu tituleras hon även HtM I!

Biten i fingret.

Igår kom en arg liten Jack Russel farande (lös, på BirgerJarlsgatan) och ville mucka gräl med damerna. Jag försökte mota bort honom med händerna vilket inte var så smart för han bet mig i fingret.
Det var inte så hårt, tror egentligen inte att det var meningen, men jag kände mig ändå lite ädel som offrade mig (eller i alla fall mitt finger) för att inte någon av damerna skulle bli biten.
När husse som inte alls var lika snabb som hunden dök upp till slut skällde han ut hunden på distans eftersom den inte kom när han ropade, fångade till slut in den och gick sedan sin väg utan att säga ett ord till mig.
Så kan det gå på en vanlig förmiddagspromenad.

Det är svårt att plåta omogna vindruvor.

Igår hälsade vi på vänner som lyckas odla vindruvor utan växthus. Tänkte ni skulle få se Zelda under alla vindruvsklasarna, men upptäcker nu att de knappast syns bland alla blad, och att hon själv knappast syns bland skuggorna.
Ni får använda er fantasi ...
Hursomhelst hade vi en härlig dag, en sommardag att se tillbaka på när det blivit kallt, och att se fram emot att få uppleva igen.

Dåliga vanor ... mina.

Igår tränade vi med Carina Persson.
Jag ville diskutera Nemis fotgående, och de neddrag vi fick i Bro-Håbo på grund av mina dubbelkommandon. Och "armpendling" som jag fick som kommentar men inte förstod. Hade jag pendlat för mycket med armarna? För lite? På fel sätt??
Jag gick runt med Nemi, försökte göra som på tävlingen. Det visar sig att jag går med armarna krampaktigt låsta och att jag inte vågar släppa Nemi med blicken, vilket räknas som dubbelkommando. Vidare att jag startar lite för fort, säger "Foten" samtidigt som jag börjar gå, istället för att först berätta vad hon ska göra - gå fot - och sedan börja gå.

Här är två små hundar på tunnelbanan på väg till träningen. De har som synes inga problem med att koppla av.

Och här ser ni hur svårt det är att bryta en dålig vana.
Planen:

Och så misslyckas jag flera gånger i rad, se nedan.

Uppgiften är tillsynes enkel.

1: säg "foten" 

2: ta ett pyttesteg 

3: om Nemi är med direkt, belöna

Och vad gör jag? Som vanligt.  Säger "foten" och börjar gå samtidigt, hur ska hon då kunna hänga med? Antagligen är det detta jag gjort i mina programstarter också, med båda hundarna: "tjuvstartat", och sedan blivit överraskad över att hunden kommer efter ...

Här har jag en utmaning. 

Mitt beteende måste avautomatiseras, styras upp, reautomatiseras, för att använda min professionella vokabulär... 

Sommarfrilla.

Zelda som inte ska ställa upp i några fler lydnadstävlingar i år (och som därmed inte behöver päls på magen så att hon kan ligga på stickigt gräs) har nu fått sommarfrilla vilket hon verkar nöjd med.
Själv gillar jag att se hennes prickar igen. Klicka på bilden om ni vill se dem i mer detalj.

Bro-Håbo igår.

Igår hade vi perfekta förhållanden för Nemis tredje lydnadssstart. Det blev ett nytt tredjepris vilket jag är glad och stolt över, fast jag har nu förstått att det egentligen räknas som ett smärre misslyckande. Folk säger nämligen inte "Grattis", de säger "bättre tur nästa gång".
Här spanar Nemi på en BC som ligger under bordet medan vi sitter och väntar på att tävlingen ska starta.

Nemi gjorde det mesta rätt, jag gjorde en hel del mindre rätt. Bästa poängen: en tia för apporteringen. Sämsta poängen: en nolla för ställandet, hon satte sig istället.

Och så fick hon neddrag för att hon muttrade åt en rottis som muttrade tillbaka. Fast de klarade ändå platsliggningen intill varandra vilket var upplyftande. Det visade sig som ni förstår att Nemi ligger kvar även när jag inte är orolig, vilket även det var ett välkommet formbesked.

När tävlingen var över tog vi i småhundsgänget en gemensam promenad medan vi väntade på resultaten. Här ser ni Maya, Alvin, Jazz och Nemi. 

Gissa vad jag upptäckte igår?

Jo, det här:

- Framåt marsch
- Höger om marsch 
- Helt om halt 
- Framåt marsch 
- Helt om marsch 
- Vänster om marsch 
- Gör halt 
- Framåt marsch 
- Helt om marsch 
- Språng marsch 
- Vanlig marsch 
- Helt om halt 

Ovanstående ska hund och människa göra under momentet linförighet i lydnadsettan. Jag som trodde att domaren kommenderade lite som hon eller han kände för i stunden. 
Jaja.

Hursomhelst ska Nemi göra sin tredje lydnadsstart idag, i Bro-Håbo. Vårt huvudmål är fortfarande att vänja oss vid miljön och tävlingsformen. Vårt underordnade mål (resultatmålet) är att i alla fall få ett tredjepris, det vill säga skrapa ihop 100 av 200 möjliga poäng.
Nu när vi har lyckats med platsliggningen två gånger är jag inte lika orolig för den, så vi får se hur det går. Tänk om det mest var min oro som gjorde att Nemi inte vandrade iväg mot roligare saker? Kanske måste vi traggla platsliggning i ett år innan vi kan göra om det.

(För den som undrar: 100-139,5 poäng ger ett tredjepris, 140-159,5 ger ett andrapris, och 160-200 ger ett förstapris.)

Oj!

Nu har västen kommit.
Den är obeskrivligt chockrosa/cerise.

Bilden är med andra ord mer än lite missvisande. Nu kommer jag ihåg varför jag nästan aldrig handlar på postorder ...

Eftersom ni frågar:

Om minne och tävlingar.

Det är vanligt på freestyletävlingar att man repeterar ett moment just innan start för att påminna hunden om vad den ska göra om några minuter. Det har visat sig vara utmärkt för Nemi. Jag skickar fram henne över stången, hon tittar förvirrat på mig, rör sig inte ur fläcken.
Vad?
Jag får ställa mig alldeles nära, hon hoppar till slut, får massor med beröm.
Ser ut att få en aha-upplevelse: Kul! "Fram" betyder tydligen fram även här.
Sedan sätter hon momentet inne på tävlingsplanen. Så löste vi ett av alla våra problem.

Med Zelda har jag trott att hon som kan vara seg i starten behöver extra mycket uppvärmning. Idag misstänker jag att det kan vara tvärtom. Igår körde vi en träningstävling på SSBK och jag testade att inte nöta alls innan vi gick in på planen, bara göra några enkla moment precis innan start och belöna fart.
Sedan rakt in.
Och vi gjorde tre perfekta starter (som sedan snabbt övergick i desorganiserat virrande, men det får jag ta på mig, blev så distraherad av att det startade så fint...)

Det känns som att vi har tagit ytterligare ett litet steg i rätt riktning!

Gårdagens fråga.

Nemi:
"Grrr ... vovovovov  ...  grvov ...  jag gillar inte din uppsyn ...  gå din  väg ... vovovov ... gruff!"
Jag:
"Det räcker. Titta hit istället."
Nemi:
"Vovovovovovov!"
Andra hundägaren, högt eftersom jag har ryggen mot henne:
"Får de hälsa?"

Ibland tar det tid för poletten att trilla ner...

På senaste tiden har jag försökt att få Zelda att tycka om byxorna jag har på mig i hennes freestyleprogram genom att ge henne bra belöningar för korta moment när jag har dem på mig.
Jag hoppas att det ska göra henne lite extra peppad så snart hon ser dem.
Det tyckte jag var smart när jag kom på det.

Minns ni att jag tyckte att det var så bra med lydnadstävlingarna som inte krävde någon särskild klädsel?
Fast riktigt så var det inte - många medtävlare hade "hundförarkläder", sådana som annonseras i Hundsport och som jag alltid associerat med skyddsträning och liknande, alltså inget man behöver om man har en fyrakiloshund.
Men vad är en träningsväst om inte en skattkista? Fickor för godis. Andra fickor för leksaker. Klart att en hund måste bli extra taggad när husse/matte har på sig något sådant. Vad som helst kan ju plötsligt komma fram ur gömmorna.
Och den får man ha på sig när man tävlar!
Så nu har jag beställt en träningsväst.

Idag blir det ett citat:

Ingemar Stenmark:
"Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar, ju mer tur har jag."
(Hittat i SATS tidningen).

Idag går mina tankar till Rudis och Buzz familjer.

Igår gick två hundbloggkompisar bort. Den ene efter ett långt liv och en tids tappert kämpande mot en sjukdom som inte gick att hejda, den andre plötsligt, alldeles för tidigt.

För många som levt länge med en uppskattad hund kan det vara som att förlora en del av sig själv -  man känner sig smärtsamt ofullständig. Sorgen och saknaden visar vilken betydelse hunden haft.

Detta var två hundar som fått leva enligt devisen "hundar ska ha det bra", hoppas att det är någon liten tröst för mattar, hussar, lillmattar och lillhussar. Tänker som sagt på er, och är tacksam på allt jag fått uppleva på distans tillsammans med Rudi och Buzz.

Det mest värdefulla som finns.

För ungefär två år sedan hade Zelda och jag en konflikt om en liten grön pipleksak. Zelda som i vanliga fall inte bryr sig särskilt mycket om leksaker hade bestämt sig för att just den här var värd att försvaras med alla medel. 
Hon försökte bita mig när jag närmade mig, jag härsknade till. 
Jag tyckte att vi båda förlorade mer än vi vann på den konflikten så jag la undan pipisen eftersom vi uppenbarligen inte kunde hantera den.
Igår testade jag att ta fram den igen. Antingen kände hon igen den direkt, eller så är den fortfarande lika attraktiv i sig, för hon högg den som en haj och gick sedan och la sig under ett bord och morrade åt Nemi som kom för att se vad som pågick. Jag fick den här paranoida blicken, men inget morr:

Som ni ser är öronen så framåtvinklade att håret/pälsen nästan skymmer ögonen. Resten av kroppen är också på helspänn.
Så brukar hon aldrig se ut, så uppenbarligen är just den här leksaken alldeles, alldeles särskilt värdefull. Jag testade inte att försöka ta den ifrån henne, och hon bevakade den hela kvällen, tog med den ut på kvällspromenaden, där släppte hon den till slut efter ungefär tjugo minuter så jag fick bära hem den.

Så nu är frågan: kan detta kanske vara världens bästa sak att ha i fickan på tävling, eller inte?

Lek med två (leksaks) möss.

Den här övningen har dykt upp på så gott som varenda kurs vi har deltagit i. Och jag har fortfarande inte lyckats få in den i vår vardag, men nu ska det ske.
Vi fick med oss två små IKEA-möss från Karlstadskursen, så nu sätter vi igång. Det vi tränar på är att släppa leksaken som "dör", dvs blir stilla, och flytta uppmärksamheten till den andra.
På det sättet lär vi hunden att snabbt fokusera om när en lek- eller kampbelöning ska bytas mot lite mer jobb inför nästa belöning.
I alla fall tror jag att det är så det ska fungera, får kolla hur detta ska utvecklas.

Det är uppmuntrande att Zelda faktiskt verkar tycka att det här är kul fast hon inte sträcker sig så långt som till att kampa med musen.
Nemi behöver komma på att det blir ännu roligare när hon släpper, den lilla bulldoggen... :-)

Så nu ska det bli bättre variation på belöningarna!

Blicka bakåt och framåt.

Nu mitt i sommaren kan det vara roligt att se hur det har gått, och vad vi ska göra framöver.

Med Nemi är det fortfarande status quo. Vi måste fokusera på att lösa våra start- och tävlingsplanssvårigheter när det gäller både freestylen o HtM. Nästa tävling är den 3/8, så de kommande veckorna blir det startträning, startträning och startträning. Hon har gjort två starter i lydnadsettan (målet för året var en genomförd - inte diskad - tävling och det klarade hon på första försöket), nästa blir den 19/7.

Zelda har också testat lydnadsettan, men hon tyckte miljön var påfrestande så vi låter lydnadstävlandet bero så länge (och så har jag klippt henne, så just nu kan hon inte ligga på stickigt gräs). Hon har tagit sitt HtM I diplom, och eftersom hon verkar gilla heelwork planerar vi nu ett klass två program med lite fler positioner. Kanske kan vi provköra det till hösten, tillsvidare fortsätter hon i klass I.
Vi börjar bli varma i kläderna när det gäller hennes freestyleprogram, nu ska vi fortsätta att arbeta på attityden och att på att ha roligt. Vi hoppas kunna höja vår snittpoäng för de fyra bästa tävlingarna under de 8 tävlingar som återstår i år.
Vi har en kurs i Norge att se fram emot i slutet av månaden, för Karolina Petterson och Richard Curtis.

Det är något förunderligt vilsamt över freestyletävlandet, lite som cricket, kan jag gissa. Allt tar sin tid, man är inställd på att tillbringa hela dagen i sitt tält med små utflykter för att kissa hundarna, köpa kaffe. gå och kolla startlistan en gång till.
Man umgås, sitter och tittar på de andra, småpratar, klappar lite på varandras hundar, drar sig tillbaka, lånar ut en säkerhetsnål, får hjälp av medtävlare att hålla hundarna medan man går in med din rekvisita, lär sig en massa av att höra hur de mer erfarna diskuterar sina starter - vad som fungerade, vad som inte fungerade, vad de är nöjda med, vad de är missnöjda med.
Ofta får man titta på deras domarkommentarer och se hur ett program bedömdes, vilket också är mycket lärorikt.

Så egentligen räcker det med att få vara där, att delta, för att en tävlingsdag ska var lyckad.
Jag ser fram emot andra halvan av säsongen, vilket är tur eftersom ett av skälen till att jag håller på är att jag vill skapa pålitligt positiva händelser som framtiden kan locka med...

Skam den som ger sig - här är klippet!

Tack Moa som filmade!

Här ser ni början till "bakåt". När jag efter ett tag väntar lite med nästa godisbit hoppas jag att Nemi ska ta ett till litet steg bakåt, vilket hon inte gör, då får vi fortsätta lite till. Fördelen med den här metoden (det finns många sätt att göra detta på) är att hunden enligt instruktörerna får lätt att backa rakt. Sedan lägger jag godiset för långt bak och då går hon runt istället för att backa.
Det är pyssligt att träna hund!
Hursomhelst lägger man på kommandot - i vårt fall "bakåt" - när hon har förstått vad hon ska göra, när backandet är ett beteende som hon vet lönar sig.
Jag tror att Nemi kommer att lära sig detta snabbt, ska bli intressant att se om det blir någon skillnad jämfört med Zelda som är freeshapad med hjälp av väggar och möbler.

Kurslärdomar:

Här kommer tre saker som jag fått med mig från kursen:

1. Belöningsfrekvens:
Belöningar kan ha olika värde, det visste jag, är ju ständigt på jakt efter ännu godare godis. Det jag inte har utnyttjat särskilt mycket är att variera frekvensen på belöningen - det kan ju vara jätteroligt och motiverande att få många godisbitar medan man arbetar, alltså inte bara som en jackpot som hunden får efter en prestation, utan "i farten".

2. Belöning i rörelse:
Att tänka på: stillastående moment belönar man när hunden är ...  stilla.
I moment där man vill ha fart belönar man i rörelse, så att inte hunden bromsar in när den tror att en belöning är på gång, eller till och med stannar.

3. Vila och återhämtning.
Anita föreslog en helt kravfri vilodag i veckan. Ingen träning, ingen ansträngning. En likadan månad varje år. Har hört flera som berättat att deras hundar höjt sig ett snäpp efter en skada då de varit tvungna att ta det lugnt ett tag, när man tänker efter låter ju detta självklart, ingen idrottsman eller kvinna tränar ju lika mycket varje dag, varje vecka, varje år, de tränar ju för att toppa formen till viktiga tävlingar, det borde vi också göra.

Sedan har jag en fin liten video av Nemi som tar sina första steg i inlärningen av "backa" eller "bakåt", men den fungerar inte eftersom jag har kortat den - någon som har något tips?

Nemis dag igår och idag.

Vi är på freestyle/HTM kurs i Karlstad hos Anita Axelsson.
Lyssna: "vi riktar in oss lite extra på belöningar, motivation, och att prestera på tävlingsbanan".
Låter inte den kursen som skapt för Nemi? Därför är vi här,  Zelda får slappa hos trevlig hundvakt på dagarna så att jag kan fokusera på Nemi.
Nyttigt, nyttigt, återkommer i morgon med detaljer.

Småhund-på-kurs pose:

Störningsträning - det syns inte, men vi är omgivna av kursdeltagare som klappar i händerna och tjoar.

Middag. Jag parkerar hundarna i en soffa på hotellets uteplats, går in och hämtar mat från buffén. Likadant gör jag vid frukosten. Jag ser dem inte, men oroar mig inte för ett ögonblick att de inte ska kunna ligga kvar betydligt längre än två minuter.

Ska tänka på det inför nästa platsliggning. 

Raison d'être.

Ifall Zelda aldrig lär sig heelworkpositionerna sju och tre, ifall hon aldrig mer vill göra ett freestyletrick och vägrar fortsatta lysnadstävlingar, då har hon ändå ett raison d'être, eller en djupare mening med just sitt liv.
Hon är så underbart bra på att ligga i ett knä!

• 
  

Godissök.

Inspirerad av andra bloggare ordnade jag ett litet godissök på gården igår. Sånt gör vi alldeles för sällan. De letar ganska osystematiskt efter små bitar kokt skinka, men till slut blir all skinka hittad och uppäten. De går var för sig, ingen av dem verkar tro att det lönar sig att haka på den andra.

Gissa vad jag köpte?

Sett på stan:
En klocka.

Ett skärp i imiterad retrostil.

Bulldoggshuvuden med monokel.

Rätt svar: skärpet, trots att jag inte riktigt vet vad det skulle kunna passa till av det jag har i garderoben...

Två saker.

För det första kommer nu några sista (för den här gången) ord om den eviga pälsfrågan. Jag badade om hundarna som jag hade tänkt igår. De var förstås helt tovfria, vilket är så mycket trevligare för oss alla att jag faktiskt ska se till att ta mitt puffpälsansvar på större allvar framöver, även om det bara rör sig om tassar, svans och i Zeldas fall öron.
Så.
Slut!
För det andra är det intressant att lägga om ett invant beteende - hjärnan vill sååå gärna gå på autopilot och göra som vanligt. Zelda och jag har börjat träna in heelworkposition sju, det vill säga att människan ska gå baklänges, hunden ska gå framåt. Den har alltså huvudet "bakåt", positionen ska vara som vid vanlig fot.
Det går bättre än jag hade väntat, men plötsligt brakar det till på gården intill, Zelda tappar koncentrationen och tittar dit.
Vad gör jag?
Jag ropar på henne.
Vad skulle jag ha gjort?
Sprungit ifrån henne och visat godiset hon inte fick.
Ungefär samma sak händer på kvällen.
Fast det var bara två gånger, resten av tiden har jag lyckats över förväntan med min träning av mig själv, och det märks redan en stor skillnad i Zeldas attityd.

Hurra!!!!!

Nybadade puffar.

Det är faktiskt rätt trevligt med nybadade puffar även när de är nerklippta ...

Ett problem jag inte hade räknat med är att jag har blivit mycket slöare - jag badar inte lika ofta, och framförallt inte lika noggrant som tidigare. Ifall någon hund hade börjat tova det minsta när de hade sin långa päls badade jag om henne nästa dag, det gör jag inte längre. Då var hundarna i stort sett tovfria, nu har de nästan alltid några tovor på ben och svans. 

Jag måste skärpa mig. 

Det blir nytt bad i morgon.

Tack Nemi!

Igår kväll gick vi till den lilla inhägnade lunden (?) vid Engelbrektskyrkan. Där brukar Zelda vara särskilt nosig och svårmotiverad. Jag hade med mig små torkade blodpuddingstärningar, kopplade loss hundarna, och började promenera runt utan att säga någonting.
Nemi kom farande direkt för att se vad jag höll på med, hon gissade att det kunde löna sig att gå fot och fick en belöning.
Toppen!
Zelda nosade i några buskar.
Hade detta varit förra sommaren så hade jag försökt fånga hennes uppmärksamhet. Jag hade viftat med blodpuddingen framför nosen på henne, ropat, försökt att göra mig intressant. Nu fortsatte jag bara att slänga iväg blodpudding till Nemi som tyckte att detta var hur lyckat som helst.
Och till slut kom förstås Zelda, tveksamt, och undrade vad vi hade för oss. Då fick hon också blodpudding, och sedan hakade hon på.
Aldrig mer ska den stackars hunden belönas för något som jag sedan är missnöjd med att hon gör, som till exempel att ha sin uppmärksamhet någon annanstans än på mig när vi ska träna.
Och då har jag ändå inte tagit itu med frågan om varför hennes uppmärksamhet ibland dras åt det som jag tycker är fel håll.
Detta påminner mycket om psykoterapi - när patienten börjar tappa fokus beror det ju aldrig på att hon inte vill få hjälp, däremot kan situationen i ögonblicket ha blivit ohanterligt svår, eller så kan terapeuten ha misslyckats med att förklara varför det som avhandlas är viktigt.

Tänk så förtjusande praktiskt det kan vara att ha två hundar, och tack igen Carina för insikten!

Hur kan 150 sekunder vara så långa?

Jag tränar just nu mig själv, fast det ser ut som om jag tränar hundarna, i platsliggning.
Jag får nästan panik - huuuur länge ska jag kunna kräva att de ligger still på kommando?
Hjärtat slår, jag har svårt att stå still.

"Men nu måste det väl ändå ha blivit fel på timern, så här långt kan det bara inte vara."
Hundarna ligger snällt där jag har lagt dem, lyckligtvis verkar de förstå hur onödig min stress är.

Detta är alltså samma hundar som jag lägger när vi är på café. Då väntar jag mig att de ska ligga tyst och stilla i en timme eller två, och det gör de.
Men när det handlar om "lydnad" så blir det plötsligt väldigt svårt. Kan jag verkligen begära att de ska ligga där medan jag står och tittar på dem, sekund efter långsamma sekund?

Nästan lika svårt har jag haft för fotgående och positionsarbete i största allmänhet, och jag vet vad det beror på, nämligen min första lydnadskurs med Nestor, schäfer-labbe-varghundskorsningen.
Stämningen var tuff, hundarna skulle just lyda.
Det kändes inte bra, och den olusten har sedan förföljt mig. Den gör att jag inte har några problem med att be Zelda hoppa upp på min rygg, snurra två varv, och sedan buga. Att däremot be henne smyga in i en fotposition verkar mer tveksamt - är det verkligen rimligt att kräva det?

För att inte tala om att ligga stilla i två och en halv minut...

Ur ett mindfulnessperspektiv måste jag se till att vara i nuet - ingen av damerna tycker att detta är svårt eller obehagligt, och jag har inte bråkat med dem för att få dem att ligga still, så jag måste släppa det som varit och inte låta det inverka på det som är.

Jag räknar med att jag kommer att ha lugnat ner mig lagom till nästa tävling den 19/7 då Nemi ska få göra ett nytt försök.
Om det inte regnar...