Och så var det dag två (ursäkta långt inlägg, ni behöver inte läsa allt).

Jag börjar med att berätta litet om den tävlingshelg jag har upplevt som åskådare. Bland höjdpunkterna: en ung Afghantik som startade i klass 1. Det är inte ovanligt att människor går från afghan till kines, och jag kan tänka mig att det även kan gå åt andra hållet - här var en hund med ännu vackrare rörelser, ännu mer päls, ännu mer egensinne... Härligt att se. Glömde att fråga om jag fick lägga upp bild på bloggen, sorry...
Sedan var det två oerhört duktiga norskor, den ena hade en extraliten dvärgpinscher, den andra en vit pumi, de sopade mattan med med resten av oss i freestyle klass 2. (De hade väl antagligen vunnit även klass tre med sina långa, väl genomförda, roliga och vackra program.)

För vår egen del får vi väl konstatera att vi inte lyckades nå ett enda av våra uppsatta mål.
När det sker brukar jag börja med att fråga mig ifall målet var orealistiskt. Svaret måste bli nej. Nemi har tagit uppflyttningspoäng i båda sina klasser tidigare, och Zelda var bara några tiondelar ifrån när det gick som bäst.
Så om målet är realistiskt men man ändå inte tar sig dit så måste det finnas en orsak som går att åtgärda.
Här är några tankar:
Igår var det till min stora överraskning Nemi som strejkade i freestylen. Hon gick visserligen snällt in på banan, men sedan ville hon inte alls, så vi bröt. Det är ju ingen mening med att stå och be hunden göra ngt som den inte gör, och det får absolut inte bli en vana. Så jag hoppade till ett moment som hon tycker är kul, det gjorde hon, och där slutade vi. Där får jag för mitt högmod, jag som inte trodde att Nemi kunde ha en dålig dag. Det kan hon.
Zelda som gjort första halvan av sitt program perfekt i godisklassen i förrgår missade det det mesta igår, däremot satte vi andra halvan klockrent, inklusive snurr, snurr, buga på slutet. Inget uppflytt, förstås, men positiva domarkommentarer om det som fungerade. I HTM missade hon uppflytt med 0,2 poäng, även det beroende på att hon inte var riktigt med från början.

Så nu kommer vi in i en ny träningsfas. Vi har musiken. Vi har programmen. Vi behöver inte lära oss några nya trick just nu, allt är inövat. Det jag tror att vi behöver bli bättre på är förberedelserna. Hur ska vi värma upp? Hur ska vi hålla koncentrationen uppe medan vi väntar på att det ska bli vår tur? Hur mycket/litet ska vi träna dagarna/veckan innan? En del hundar går bäst om de påminns dagligen om vad de ska göra, andra fungerar bäst om de inte har fått träna på en vecka. Hur mycket frukost ska hundarna ha? Är det bra att de är litet hungriga, eller blir det en stressfaktor (de brukar få sitt färskfoder på morgonen)?

Just nu blir således utmaningen att kunna hitta och bibehålla rätt energinivå och attityd hos hundarna. i Zeldas fall är energitjuven huvudsakligen rädsla - Afghanen såg exempelvis oerhört misstänkt ut, och då går energin till att bevaka den och att vara beredd att fly för livet. I det läget blir fotgående nedprioriterat.
Lyckligtvis satt Afganen intill oss, så Zelda hann upptäcka att den faktiskt inte var farlig, så det har vi förhoppningsvis med oss till nästa gång.

En annan lärdom: ha med ett tält! Första dagen blev stekhet, andra dagen duggade det litet i början av tävligen. Nu, idag, ska jag ta fram tältet jag köpte för några veckor sedan men inte tog med eftersom jag mest hade trott att det skulle vara bra att ha vid regn, och att vi inte har hunnit vänja hundarna (Zelda gillar inte ljudet av  fladdrande tältväv) och att jag redan hade så mycket att bära... Nu ska tältet bli en skyddad plats för vila och avspänning så att hundarna förhoppningsvis kan koppla av i lugn och ro.

Nästa försök blir 14/7, i Jönköping.