Zelda är ett geni. Bara så att ni vet.

En annan dysfunktionell hundtränartanke är att hunden är ett geni. Den leder lätt till orealistiska krav och allmän besvikelse.
Fast igår tyckte jag faktiskt att Zelda var ett geni. På riktigt.
Ett freestylegeni.
Kolla:

I det nya programmet ska jag låtsas halka och sedan resa mig. Kanske kunde jag ta upp Zelda på ryggen när jag är på väg upp, tänkte jag, kanske kan hon balansera där även om jag inte har rak rygg?
Vi testade.
För det första hoppade hon upp utan minsta tvekan trots att jag stod på ett annat sätt än jag brukar när hon ska upp på ryggen. När hon sedan upptäckte att ryggen sluttade hoppade hon inte genast ner igen med förorättad min, utan backade istället försiktigt men målmedvetet så att hennes bakben hamnade på ryggens högsta punkt där hon kunde stå stabilt. Sedan bugade hon och stannade i den positionen.

Hon upptäckte med andra ord ett problem, löste det alldeles själv, och kom sedan på något fint hon kunde göra. Roligast av allt för mig är faktiskt inte bara att hon har börjat ta egna initiativ, utan att hon ser så oerhört glad och nöjd ut när hon gör det.
Förstår ni nu att jag tycker att hon är ett geni?
Det känns som om samarbetet blommar mer och mer!