Kollat lydnadsettan. Ojdå.

I går gick jag för första gången in och tittade på lydnadstävlingar, vi måste ju faktiskt anmäla oss till några sådana också. Den första jag halkade in på var i Bro Håby den 13 /4.
Så här ser startfältet ut i klass ett:
Bearded Collie.
Rottweiler.
Pumi.
Border Collie.
Golden Retriever.
Berner Sennenhund.
Flatcoated Retriever.
En till Border Collie.
Kelpie.
Tervueren.
Springer Spaniel
En icke-stamboksförd. Någonting säger mig att den snarare är en schabrador än en chihuahua/kines fast jag kan ju ha fel.

Detta var litet omtumlande.
Damerna ska alltså kunna ligga plats i två minuter med en rottis på ena sidan om sig och en flatte på den andra.

Tanken svindlar.

Glad Påsk

Önskar två små hundar och en matte!

PS Om ni undrar ifall det finns något bättre än en nybadad puff så är svaret ja - två nybadade puffar!

Mer träning!

I går var vi i Riksten och tränade freestyle tillsammans med Mari och Linda. Här ser ni Ester och Eldor, två av Lindas Dansk-Svenska gårdshundar, och Maris ena tax Chaplin in action.

Ett foto av damerna hittar ni på Maris blogg.
Det var nyttigt att köra igenom programmen på en rejäl yta, Nemi tog sig igenom sitt utan större problem, och Zeldas körde jag bara utan hund för att själv veta var jag ska vara på planen.
Det är så roligt med träningssällskap, och så fick jag många värdefulla kommentarer.
Tack!

Första steget.

Här kommer första steget i "lägga bananskal i soptunna". Det kunde heta "lägga liten orm i tygkasse".

Och så vill jag gnälla lite: önskar att folk skulle låta bli att släppa fram sina hundar när de kan se att mina blir rädda och att vi försöker ta oss förbi utan skall. Det är demoraliserande både för hundarna och mig, jag upplever mig som en svikare när jag ber hundarna fokusera på mig, och när de sedan gör det blir de överrumplade av en främmande hund som plötsligt är tätt inpå.
Jag har fått tipset att kasta godis på hundar som kommer farande, men det hinner jag inte. Gårdagens husse hade sin hund lös på Dalagatan, så han hade säkert kunna kalla in den om han hade velat.
:-(

Geni? Kanske. Hjälte/hjältinna? Nej.

Ojoj, nu börjar det bli bråttom.
Jag har stått över årets första tävlingar. Vår första blir i Märsta, den tionde maj. Totalt är vi nu anmälda till åtta svenska tävlingar, sedan blir det även en i Norge i Juli.

I går testade jag en papperskorg/soptunna som jag hade tänkt att Zelda skulle kunna lägga ett bananskal (av tyg) i.
Den var väldigt suspekt tyckte hon. Jag försökte klickade in den, lät henne gå fram och titta ner i den för att få sitt klick.
Sedan släppte jag ner den lilla mjukisormen som jag tänkte att vi skulle börja med, så att hon fick se att den skulle vara nere i papperskorgen.
Jag hörde ingenting, men den lilla dunsen när pytteormen slog i botten fick Zelda att ta ett stort skutt bakåt och skälla till.
Senare råkade jag komma åt papperskorgen med klickern.
Huuu så läskigt.
Och ytterligare senare var det min klocka som nuddade vid kanten.
Hjälp!

Problemet: jag har köpt rekvisita i plåt. Hur smart är det när den lilla hunden är ljudkänslig och rädd för det mesta som är nytt?

Jag får leta upp en ny "soptunna", den här gången i ett material som inte låter.

(Alternativet, att vänja henne vid den jag har köpt, är naturligtvis en möjlighet, men varför göra det svårare för henne än nödvändigt när det är 6 veckor till start?)

Hoppas att ögonfransarna inte behövs. Egentligen.

I går morse var det dags för allmän uppsnyggning av damerna. Nosrakning, tandkoll (bendieten gör att de bakre tänderna inte får någon tandsten, men ibland kan jag få skrapa bort litet längst ner på hörntänderna).

Så tog jag ett sista tag med trimmern under Nemis högra öga. Just då passade hon på att blunda. Jag var inte förberedd, och därmed rök inte bara pälsen på det undre ögonlocket, utan även ögonfransarna på det övre.

Det krävs starka nerver för att ha pälshund.
Nu hoppas jag bara att hon inte behöver de där små ögonfransarna. Egentligen.
Jag tror att ni kan se skillnaden mellan ögonen om ni tittar ordentligt... Det är alltså de pyttesmå mörka ögonfransarna som växer utåt som är borta, lyckligtvis inte för gott.

Igår var Memea och jag i Värnamo.

Vi talade om mindfulness för hund och människa på brukshundklubben, väldigt trevligt arrangemang.
Nästa gång blir i Piteå den 6 april, läs mer här. Välkomna!
Damerna var med Denise på Värmdö - det blev en lång och utmattande skogspromenad och även pyssel med aktivitetsleksaker som Zelda löste utan ansträngning, men som Nemi inte förstod sig på alls (överraskande eftersom hon är så bra på ta sig in i väskor...).

Zelda är ett geni. Bara så att ni vet.

En annan dysfunktionell hundtränartanke är att hunden är ett geni. Den leder lätt till orealistiska krav och allmän besvikelse.
Fast igår tyckte jag faktiskt att Zelda var ett geni. På riktigt.
Ett freestylegeni.
Kolla:

I det nya programmet ska jag låtsas halka och sedan resa mig. Kanske kunde jag ta upp Zelda på ryggen när jag är på väg upp, tänkte jag, kanske kan hon balansera där även om jag inte har rak rygg?
Vi testade.
För det första hoppade hon upp utan minsta tvekan trots att jag stod på ett annat sätt än jag brukar när hon ska upp på ryggen. När hon sedan upptäckte att ryggen sluttade hoppade hon inte genast ner igen med förorättad min, utan backade istället försiktigt men målmedvetet så att hennes bakben hamnade på ryggens högsta punkt där hon kunde stå stabilt. Sedan bugade hon och stannade i den positionen.

Hon upptäckte med andra ord ett problem, löste det alldeles själv, och kom sedan på något fint hon kunde göra. Roligast av allt för mig är faktiskt inte bara att hon har börjat ta egna initiativ, utan att hon ser så oerhört glad och nöjd ut när hon gör det.
Förstår ni nu att jag tycker att hon är ett geni?
Det känns som om samarbetet blommar mer och mer!

Dysfunktionella hundtränartankar...

Inom de kognitiva terapierna arbetar vi bland annat med att arbeta bort dysfunktionella tankar - sådana som stör och leder oss i fel riktning, snarare än att hjälpa oss att ta oss dit vi vill komma.
När vi tränar våra hundar dyker det upp en hel del intressanta dysfunktionella tankar..
Här är en av mina, som jag verkligen måste göra något åt.

Nemi står framför sin skivstång. Hon tittar osäkert på mig.
Jag upprepar:
"Åttan"
Meningen är att hon ska springa runt i en vanlig åtta, men eftersom jag står mycket nära skivstången så ska hon hoppa över den varje gång hon går runt ett av mina ben. Vanligen far hon runt i raketfart,  stången är inte hög så det blir ett skutt snarare än ett hopp.
Detta är inte svårt, tänker jag, det här kan hon innantill och utantill, hon har gjort det tusen gånger.
MEN SÄTT IGÅNG DÅ, tänker jag och blänger på henne.
Hon rör sig inte ur fläcken.

"Hon kan, egentligen" säger jag urskuldande till de övriga kursdeltagarna som agerar publik.

Där kom min ytterst dysfunktionella hundtränartanke.
Hon kan ju inte alls, alla kan se att hon inte kan. Utom jag.

Sanningen är uppenbar: just nu, i den här miljön, vet hon inte vad hon ska göra.

En mer konstruktiv tanke för mig hade varit:
"Oj, vad hindrade henne nu? Vad är det vi behöver träna mer på?"

Svaret kommer förstås direkt: vi behöver träna även detta i olika miljöer. De delar av programmet som inte kräver rekvisita övar jag på jag litet här och där, men skivstången brukar jag lämna hemma.

Jag kan inte lösa problemet innan jag släpper min dysfunktionella tanke att hon kan, och ersätter den med en mer realistisk tanke som är att vi inte har tränat detta på ett sådant sätt att hon nu kan göra det jag ber henne om.

Lite ovan miljö för vissa.

Igår gick jag på modevisning.
Det har jag inte gjort så många gånger i livet. Den som verkade ha betydligt mer vana var yorkien Jacques Tati, här med en av de uppmärksamma killarna som serverade champagne och canapeer (nej, jag skämtar inte, det var faktiskt så).

Damerna som inte är så modeintresserade fick stanna hemma.

Bästa morgonsällskapet: Bronco.

Ibland träffar vi vi Bronco, en släthårig griffon, på morgonen. Han är damernas stora favorit, och nu när vi gick ut vi sjutiden var han där!
Härlig start på dagen, bland annat undersökte de en mystisk plastpåse tillsammans. Tyvärr lyckades jag, som vanligt, inte ta ngn bild som gör Bronco rättvisa. Ska försöka igen.
En kille som hämtade sopor tittade på våra små, och sa "Vilken skillnad!" Grannen med sina 2 GD hade just passerat...

Inga hundar i möblerna.

När jag fick hem Zelda för snart fem år sedan hade jag en fast princip: hundar hör hemma på golvet. Inte i soffor eller stolar, och absolut inte i sängen.

Särskilt när man inte är hemma hos sig. 

Så här såg det ut när vi var bjudna på middag härom kvällen:

Lydnadsettan närmar sig...

Igår klarade både Zelda och Nemi lydnadsmomenten ställande under gång och apportering under tävlingsliknande former, det vill säga att en "tävlingsledare" kommenderade vad vi skulle göra, och att vi genomförde hela momenten. Det gick alldeles utmärkt så snart är det dags!

Jag fick reda på att man i lydnad - i motsats till HTM och Freestyle -  inte får tävla med två hundar i samma klass, så vi måste hitta två olika tävlingar, en per hund. Även att alltsammans tar uppemot tio minuter, och att man inte får belöna i övergångarna mellan momenten. 

Hur ska vi klara det???

Det här litet gladare inlägget får ersätta det jag hade tänkt skriva som handlade om hur en matte kan klanta till störningsträningen, det blir säkert anledning att återkomma till det...

Och så har jag kommit på ett kanooontrick till Nemi, om jag lyckas övertala henne att göra det...

Nemi tränar ute.

Kommer Nemi ihåg ställande under gång?

Ja, det gör hon, visade det sig.

Sedan skulle vi träna att springa framåt, något vi brottas med just nu. Hon ska stå i mellanposition (den har blivit mycket bättre) och springa fram till en godisskål. 

Fast det stod ju en skål bakom också, och vid "stanna" är det skålen bakom som hunden ska springa till. Klart att hon fortsätter med det, även om jag tycker att vi har övergått till att träna något helt annat...
Till slut kom vi i alla fall överens om hur det skulle se ut:

I morgon får ni se en ny episod ur "Stackars hundar som tränas av mig..."

Ny musik till Nemi.

Nemi ska nu få ny musik till sitt klass två program. Det lutar åt Antidote, av Swedish House Mafia. Nu ska jag lyssna, lyssna och lyssna, testa musiken med och utan hund, och till slut klippa ihop ungefär 70 passande sekunder. Tror jag.

Först hade jag E-Types "Africa", men domarna tyckte inte att musiken passade till hunden.

Sedan hade jag "Blind" av Hercules and Love affair, men det var egentligen för svårt. Jag lägger inte upp videon eftersom den innehåller bilder av självskada, vilket jag inte vill uppmuntra.

Min. Min. MIN.

Zelda och jag ska ner i tunnelbanan.
Vid nergången står en muskelhusse, en muskelhund modell större sitter vid hans sida.
Hunden fixerar Zelda med en intensiv blick, den är spänd i kroppen, ser inte så förtroendeingivande ut.
Jag försöker väga för och emot.
Ska vi gå förbi eller ska vi gå till en annan nedgång?
Om vi håller oss så långt ifrån den andra hunden som möjligt blir det ungefär tre meter mellan oss. Muskelhussen har ett kort koppel, och han ser tveklöst ut att kunna hålla i sin hund vid behov. Han har dessutom uppmärksammat att hans hund har spanat in oss, så vi går.
Muskelhunden lyfter ändan från marken, lutar sig framåt, stirrar. Jag tycker att han ser ut att skaka av återhållen energi.
Jag fortsätter framåt, hoppas att jag har fattat rätt beslut.
När vi nästan är förbi böjer muskelhussen sig fram över sin hund, tar ett stadigt tag i halsbandet, tittar på Zelda och väser i hundens öra:
"Min. Min."
Och sedan, högre:
"MIN!"

Måste erkänna att jag önskade att jag hade valt en annan väg.

Zeldas program 2013 börjar ta form.

Här ser ni två delmoment som vi arbetar med just nu: en hoppsekvens och en slutpose. Som ni ser börjar Zelda komma överens med paraplyet-. I slutposen har hon hittat på det mesta själv :-)

Vad ska jag göra med armarna? Höger upp? Vänster upp? Ingen upp? (Båda går inte, måste hålla i paraplyet).

Och finaste Zelda igen! Och även Nemi.

Igår kom ett mjukt paket med posten, det händer inte så ofta. Jag hann före hundarna och fick därmed öppna det själv.
Det visade sig innehålla en bautarosett till Zelda som blev årets freestylekines 2012.
Där fanns även ett diplom till henne och ett till Nemi som kom tvåa.
Tack Chinese Crested Club, vår rasklubb som vi även tävlar för. Så roligt att ni uppmuntrar oss på det här sättet!

Nu har vi något att leva upp till.

Finaste Zelda.

Igår följde hon med med och hjälpte mig med en föreläsning för över hundra gymnasieelever. Hon är strålande, lägger sig tillrätta och vilar när hon inte behövs, visar snällt det hon ska när jag ber henne.
Hon sitter/ligger i en stol, hon föredrar det framför att ligga på golvet.

Här väntar vi på att börja:

Här talar vi om automatiska och icke-automatiska hjärnfunktioner:

Och här talar vi om inlärning:

Hon är en liten stjärna om jag får säga det själv!

Tack Kicki för foto.

Det ska gå! Mer positionsarbete.

När vi var på HTM-kurs fick jag rådet att skippa Nemis "mellan" position i vårt program. Den var för dålig.
Ett annat alternativ är att förbättra den, problemet är att Nemi är som kvicksilver, så det är oerhört svårt att förklara för henne exakt var hon ska stå. Dessutom har jag svårt att se exakt var hon är.
Idag testade jag att använda targetplattan genom att lägga den mellan mina fötter för att visa var jag vill ha henne. Plus en spegel.
Nu får vi se om detta löser problemet. Meningen är att hon ska lära sig hur det ska se ut, och kännas, när hon står rätt.
Hoppas att ni med stora hundar förstår hur bra ni har det i det här avseendet.

Steg ett:

Steg två:

Med hjälp av spegeln:

Crufts, Crufts, Crufts...

I helgen har det varit internationell freestyletävling på Crufts, världens kanske mest prestigefyllda hundtävling. Här kan ni se de tio  finalisterna 2013. Min favorit: Richard Curtis med Chihuahuan Betty, de kommer c:a 16 minuter in i klippet.
Absolut sevärt, särskilt för dem som tror att riktigt små hundar har svårt att lära sig någonting...

Bild: Betty gör reklam för tävlingen.

När hundens kreativitet kommer loss...

Igår hittade Zelda på ett nytt trick:

Vi har hållit på med paraplyträning, dvs jag har försökt övertyga Zelda att paraplyet inte är farligt. Plötsligt ställde hon sig som ni ser, alldeles spontant. Detta är en riktigt rolig aspekt av freestyle: hundarna blir ofta medkoreografer/medproducenter. Jag antar att det delvis beror på att de ju ständigt övar på nya trick (jämfört med en lydnadshund som ju tränar samma moment under lång tid) så att de så småningom börjar komma på egna ideér :-)
Nu är bara frågan hur jag ska utnyttja detta fina trick - alla förslag tas tacksamt emot!

Murashka. Milkah. Arleekin. Vet ni vilka jag talar om?

Antagligen är svaret både ja och nej. Murashka, Milkah och Arleekin var några av hundarna som Pavlov (1849-1936) använde i sin forskning. De här hundarna har gått till historien inom både medicin (fysiologi) och psykologi men de nämns sällan vid namn.
Så därför gör jag det idag.

Som ni ser av bilden var det diverse blandraser som hamnade i Pavlovs laboratorium där de sedan användes som modellorganismer. Genom att studera hundens fysiologi kunde Pavlov och hans kollegor förstå den mänskliga fysiologin bättre, det gick ju att göra kirurgiska experiment på hundar som av etiska skäl inte kunde göras på människor. Han fick Nobelpriset i medicin/fysiologi 1904 för sina upptäckter.
I England blandade Darwin sig i debatten genom att hävda att hundar kunde känna smärta och lidande, och att de därför skulle sövas innan man började titta in i deras kroppar eller operera dem, en åsikt som väckte en hel del debatt.
Jag blir litet tagen av blicken vi får av de här hundarna.

Bilden hittad på nätet, eftersom den är över hundra år gammal hoppas jag att ingen har copyright på den.

Krönika.

Igår skickade jag iväg min sedvanliga krönika till Kinesposten, rasklubbens lilla tidning.
Ni får se bilderna och bildtexten i förväg:

"Ja okej då, om det är så viktigt för dig"

"Och vad är det för problem med det här?"

Stackars hund

som tränas av mig.

Försöker skicka Nemi fram över skivstången, mot en targetplatta på andra sidan. Detta för att hon ska fortsätta framåt efter skuttet över stången. 

Hon hoppar, springer, och stannar en decimeter från plattan.

Jag pekar på plattan.

Hon går dit och ställer sig.

Klick.

Nästa gång tror jag att hon ska först hoppa, och sedan springa och ställa sig på plattan. Det gör hon inte. Hon hoppar men stannar på precis samma ställe som förra gången. Låter sig korrigeras.

Klick.

Jamen om vi testar igen?

Nu inser jag att hon tror att momentet ser ut såhär: spring till stången, hoppa, spring några steg till, stanna, vänta på instruktioner, ställ dig på plattan.

Back to basics.

Skippar stången, lägger plattan framför mig.

Då upptäcker jag att jag faktiskt inte har bestämt hur jag vill att hon ska stå. Men en tass på plattan? Med båda framtassarna på plattan?

Den stackars hunden vet inte vad det är jag vill att hon ska göra, och jag tycker att hon borde kunna läsa mina tankar.

Suck.

Jag skäms, och tänker att denna receptiva lilla hund hade förtjänat en mer kompetent tränare.

Min ena tröst är att jag lär mig, fast det går rätt långsamt.

Den andra att båda hundarna är mycket förlåtande och fortsätter att träna fast de får missvisande, feltajmade och otillräckliga instruktioner.

Tack för det, ni är faktiskt väldigt gulliga! 

Är alla hundar på sportlov?

I förrgår hände något märkligt. Vi gick en kvällspromenad på 4,8 km vilket tog 57 minuter, och vi passerade bara två hundar!

Vasastan där vi bor lär vara Stockholms hundtätaste stadsdel, och i vanliga fall stöter vi på mängder med hundar, oftast sådana som vi inte har träffat tidigare, när vi är ute och går.
Men nu verkar de ha tagit ledigt vilket var mycket vilsamt, för även om Nemi har blivit mycket bättre så kräver varje hundmöte fortfarande engagemang från min sida...

Tretimmarsfrukosten, eller multifunktionsfrukosten...

Igår var det ben till frukost igen: en itusågad ledkula, rå förstås. Det tog damerna tre timmars intensivt arbete att få i sig maten. Jag vet inte hur många tandborstningar det kan tänkas motsvara, men deras tänder gnistrar som i en reklamfilm efteråt.
Så maten fyller många funktioner: de blir mätta, deras tänder får sig en grundlig polering, och själva ätandet är minst lika pyssligt som en dyr aktivitetsleksak - benet vänd och vrids, bästa angreppspunkten måste hittas, och den ändras hela tiden.
Där finns brosk och ben och senor, allt smakar olika, allt har olika konsistens.
Efteråt är de nöjda på ett helt annat sätt än när de kastat i sig sitt färksfoder som ju slinker ner utan någon ansträngning.
Och till slut, nästa morgon, kommer resterna ut - hårda, kalkiga små kulor som ger analsäckarna det de behöver för att inte ställa till med besvär!

Igår ägde vi Obsan!

Först töar det, sedan fryser det på, och till sist snöar det litet så det blir som pudersocker på en kaka. Resultatet blir så halt som det gärna kan bli.
Det var nog därför vi var ensamma i Obsan igår, vi gick först en sväng på förmiddagen, och eftersom det blev så lyckat gjorde vi om det på eftermiddagen.
Inte en enda hund träffade vi, Zelda var ostressad och Nemi var tyst, härligt.
Jag hade på mig mina Icebugs, kände mig som en bergsget av något slag, en som tar sig fram obehindrat i riktigt knepig terräng.

Isigt underlag...

Min fot och Zeldas svans.

Trapporna var istäckta, Nemi har sprungit i förväg. 

Nallen igen:

Igår lyckades Nemi pilla ut den nya fräscha fyllningen genom ett ganska litet hål - det är mycket man kan göra med en smal nos och två små tassar, jag är glad att hon håller sig (oftast) till sina leksaker...

Idag blir det en gästbloggare: Emma Willblad.

Ja, vilken ras passar bäst för mig och för det jag vill göra med den?
Här kommer ett blogginlägg från Emma Willblad som tar upp skillnader i temperament mellan två vallhundar: Border Collie och Pumi. (Med tillstånd.)
Spännande läsning, tyckte jag, hoppas ni tycker det också!

Pumi VS Border Collie:

Här kommer lite av mina tankar kring pumi och BC, det är många som frågar och undrar, likheter och skillnader, karaktärsdrag och om mentalitet. Nu är min erfarenhet av pumi betydlig bredare än av border collie, så detta får ni komma ihåg är baserat på mina egna tankar och erfarenheter kring dessa två helt olika raserna, inte nån regelrätt forskning. Att jämföra dessa två raser är som att jämföra fisk och kött! Att ens jämföra dom är faktiskt helt galet… då kör vi Clown VS Robot!

Att kunna koppla av inne och ute - Jag trodde inte att det fans något lugnare än en pumi att ha inne, men det fanns det och det stavas border collie, en BC ligger alltid och sover inomhus om man inte uppmanar till aktivitet, pumin är också bra på att koppla av inomhus men dom har mer ”tentakler” ute än Border collien, titta i ett fönster eller lyssna på en bil som kommer, och det är ju inte så konstigt det är gamla gårdshundar, så en av pumins gamla uppgifter var även att larma när någon kom in på gården.

Att ha med sig en Border Collie eller en pumi är inte heller några problem, framförallt inte en pumi, har man en pumi med sig är det som att inte ha någon hund med sig alls, den skuggar dig överallt och lägger sig ner lätt. Border collien är också väldigt lätt att ha med sig och det är även lätt att ha en knippe bc med sig, dom går vid sidan och kopplar av lätt. Border Collien har lättare att koppla upp sig även på andras aktiviteter, allt som handlar om jobb. Då har den svårare att koppla av så det kräver en hel del jobb där för att få det att funka, en pumi är mer mån om när den ska jobba med husse/matte och struntar blankt i när andra jobbar runt omkring. (fast ingen regel utan undantag, min gamla Csar vart helt tokig när någon annan fick valla, och inte han)

Uppfostran i vardagen – De flesta vallhundar som oftast anses stressiga eller nerviga tror jag i min värld oftast beror på att dom inte har en tydlig struktur. BC som är rätt kända för att samla på sig ”tics” eller en pumi som anses skällig. Detta är ofta behjälpligt med en tydlig vardag och väl utformade vardagsritualer om hur man ska bete och uppföra sig, vad som är okej och vad man inte bör ha som hobby. En BC tycker jag är lättare att forma i vardagens alla situationer, en pumi kräver oftast mer jobb av föraren dom två första åren, men varken pumin eller BC är en förstagångshund anser jag. Det man oftast får jobba mycket på med border collien i vardagen är otillåten vallning på folk, bilar och hundar.

En pumi kräver otroligt mycket hanteringsträning, väldigt många har problem med att klippa klorna, rycka öronhår, få dom att stå stilla på trimbordet om du inte kan ta i din pumi kommer du få problem med din uppfostran av den. Det är här det kan slå igenom att pumin är delvis terrier. Pumin håller sig inte heller  lika nära flocken naturligt som border collien gör.

Pumin har svårt att bli lämnad ensam, den kräver mycket ensamhetsträning för att du ska få det att fungera, mina BC tar det med ro att bli lämnade i dom allra flesta situationerna.

När det kommer till träning - Både Border Collien och pumin kräver något form av jobb, och jag kan inleda det här stycket med att jag tycker inte det finns någon anledning till att köpa en border collie om du inte ska valla med den, den är född till att flytta får. Det är få BC som är nöjda om dom inte får valla, det skulle i så fall vara dom få som tränas på elitnivå inom någon annan gren, där förarna tränar hunden i stort sett dagligen. Får BC:n valla krävs mindre annan aktivitet, helt klart. Jag känner att min BC går mycket bättre i lydnaden när hon också får valla, det blir mindre slaggprodukter då i lydnaden. Vallningen funkar lite som ett reningsfilter för BC hjärnan.

Pumin kommer inte bli ledsen om den inte får valla, men den kommer ställa upp på alla aktiviteter du erbjuder den, agility, lydnad, freestyle, vallning, bruks, you name it! Det är få pumi som har dålig arbetslust (dessto fler med problem med tillgänglighet och skotträdsla). Jag upplever att det är av större vikt för en pumi att ha varierande arbetsuppfifter, dvs inte bara träna en gren. Dom är allätare, dom vill gärna hålla på med flera grenar och dom är väldigt duktiga på att särskilja olika aktiviteter bättre än min border, som lätt kan börja bjuda på freestyle mitt i lydnadsträningen om det finns någon ingrediens som talar för freestyle.

Pumin behöver bra balans mellan fysisk aktivitet och mental träning och då menar jag inte leta godis i köket utan något riktigt jobb och en tydlig vardag för att bli en trevlig hund. Men det gäller ju dom flesta hundarna med fyra ben och en svans. Men det är väldigt ofta man tycker att pumi verkar vara en otrevlig/stressad/skällig ras när man träffar en underaktiverad och ouppfostrade pumi. En border collie blir sällan skällig, men den börjar istället låsa sig på saker i vardagen om den inte får tillräckligt med aktivitet och styrning och den kan upplevas som om den vore i en egen bubbla om den inte är tvungen att kommunicera med människan. En Border Collie kan hitta på en hobby med mycket små medel, tex hoppa och hugga i luften, jaga snöflingor, snappa efter flugor, slå med tassen i vatten och fånga dropparna etc.

En Border Collie är en fröjd att träna för någon som är duktig på hundträning, jag hade inte kunnat uttnyttja Plätts kapacitet som förtsa hund. Det går fort i inlärningen och dom är snabba under fötterna. Är man inte lika snabb själv kommer det bli fort men fel med en BC. Jag upplever att du måste träna detaljer ofta och ge en BC mycket underhållande träning, annars tappar den lätt detaljer i övningar. Den verkar ha svårare att lagra uppgifter i långtidsminnet än pumin.

Pumin är också väldigt snabb på att lära sig nya saker, men inte lika snabb på att få till slutresultatet, men när en pumi har lärt sig något krävs inte lika mycket underhållande träning, det dom kan, det kan den!

En Border collie kan lätt få för sig saker i träningen, dom är så fruktansvärt lättlärda både på gott och ont, om den fått för sig att en situation är obehaglig kan det bli knepigt at komma runt situationen. Medans en pumi inte drar så mycket egna slutsatser, den gör det den blir tillsagd och det kan många gånger vara mycket enklare. Jag brukar säga det till min Border Collie ”sluta tänk så förbannat mycket, du är för smart för det”.

Om du tränar en pumi måste du träna den med hjärtat och med mycket humor, den måste också lita på dig till 100 %, om du har lyckats med det så kommer den aldrig svika dig i någon situation, den kommer alltid göra sitt bästa och den kommer aldrig ifrgasätta varför den ska göra det. Jag kan inte träna mina pumi om jag inte är på humör eller har inspiration, med min border kan jag lätt gå ut och nöta 10 minuter fritt följ fast jag igentligen inte har någon lust bara för att vi ska tävla nästa dag, det påverkar inte min BC. Den undrar aldrig VARFÖR ni tränar, den kommer bara tacka och ta emot. Men pumin kommer sätta huvudet på sned och undra varför den ska träna om du egentligen inte har lust?

Pälsvård – Vi har valt korthåriga Border Collie, och det är så skönt! Ingen pälsvård, inga tovor, nästan ingen smuts fastnar i pälsen, gör den det så torkar den och trillar ur, inga snöbollar i benen etc. Det är ett stort plus! Men när den fäller, då fäller den grönjävligt! Det är päls överallt och det tar aldrig slut när man kammar ur pälsen som lossnar, den är inte lika illa som en malle som fäller men nästan precis snäppet under. Men som sagt, pälsen är underhållsfri.

En pumi fäller inte ett hårstrå, vilket är så skönt. Man kan klappa den utan att få stora bollar på kläderna, den kan gå fot utan att hela byxorna blir täckta av hår. Är man allergisk så är det också många som faktiskt visat sig kunna ha just pumi. Den luktar aldrig hund heller, och det är en jätte trevlig bonus. Men den kräver underhåll, och det är alldeles beroende på hur din pumins päls är hur mycket du kommer få kamma, en del kräver konstant underhåll i form av kamning och bad då smutsen sätter sig på annat sätt i pälsen, den kommer att dra in barr, frön och snö som sätter sig i pälsen. På vintern fastnar det så mycket snö att den knappt kan gå. På sommaren sätter sig gröna frön överallt som man sen får sitta och plocka bort. Man kan hålla pumin i en kort frisyr så kallad ”sportfrilla” men då krävs det att man håller efter med sax. Pälsen växer som ogräs på dom allra flesta. Pumin har även öronhår som ska ryckas regelbundet för att förhindra öroninfektioner och svamp i örongångarna. Jag har dock aldrig haft det på mina pumi. Så här måste man fråga sig om man är den typen som kan tänka sig hålla efter med kammen och saxen på en pumi eller med dammsugaren efter en border collies päls.

Skador - Om man kör en supersnabb sportbil och kör av vägen, ja då blir det väldigt stora skador på bilen, det blir ingen liten buckla, det blir mosad kaross. Samma sak händer med en Border Collie. När benen går på så sätts inte alltid hjärnkontoret på (det kanske blir kortslutning i just den kopplingen, jaja ett programfel är det i alla fall), det gäller att vara vaksam HELA TIDEN har jag fått erfara den hårda vägen, man kan inte släppa upp en BC hur som helst, då kommer den gå sönder. Dom springer framåt FORT, och tittar bakåt = dålig kombo. Hon har bland annat sprungit in i ett gunnebo stängsel och voltat, vilket resulterade i en handlovsskada, hon har sprungit in i fårhagen (trodde Plätt) men ivägen var ett stängsel. Hon har sprungit FORT med andra hundar och voltat. Och hon har sprungit fort som satan förbi en jordfräs och skurit av sig en muskel i benet. Nu är det slutsprunget. Med mina pumi är det inga problem att låta dom leka och springa fort över stock och sten och med varandra har dom har helt annan koll, men med Plätt går det inte, Kalle är likadan. Det funkar inte att säga hopp och lek i skogen, då är ett klobrott eller annan skada där som ett brev på posten. Man får hela tiden bromsa lite, och lära sin BC att gå på lägre växel. En Border Collie är en fartknarkare, och adrenalinjunkie och dom får sånna jäkla kickar av att springa att dom inte alltid har koll tyvärr…

Så vad bör man ha är den eviga frågan vi ställer oss här…

Jag älskar djupt båda dessa raser men man måste fråga sig om man vill ha den där personliga påhittiga clownen pumin eller den fjärrstyrda ultra super snabba roboten. Vi har valt att leva med båda för jag vill inte vara utan det ena eller det andra, det är två helt olika hundar att träna och det är som sagt lite beroende på vad du ska ha din hund till och på vilken gren du tänkt träna. Om du vill satsa men inte valla varför inte en pumi, du kommer inte ha långtråkigt! Och kan du inte bestämma dig och är sugen på vallning på någon högre nivå, ja då är det border. Gud vad svårt, ja det är alldeles beroende på vilken typ av hund man söker och vad man själv har för typ av pesonlighet.

Ni kanske inte blev någe klokare alls av det här, jag tycker det var väldigt svårt att skriva om, och det är också därför inlägget har dröjt. Men kom gärna med följdfrågor så ska jag svara så gott jag kan och förmår!

Äntligen något som fungerar...

Igår tränade vi tillsammans med ett gäng andra hundar. Ljudnivån blev hög, Zeldas stämningsläge sjönk som en sten.
Ibland måste jag påminna mig om att hon ibland har gått alldeles strålande på tävling, annars kunde man ju fråga sig varför jag ska plåga denna rädda lilla hund med träning och tävling.
Hursomhelst lyckades jag inte avleda henne, inte förrän jag testade Frolicsnöret. Det är enkelt att göra om man har ett snöre och några Frolic - knyt fast dem på litet lagom avstånd i ett ganska långt snöre - klart!

Sedan låter man hunden jaga ikapp frolicbitarna som skuttar fram över golvet, och så kan man kampa litet när hunden får tag i dem.
Ett tips är att inte göra som jag, använda bomullssnöre som är tänkt att binda upp fåglar med innan de ska in i ugnen, det är inte särskilt hållbart, visade det sig.