Vilken start på dagen. Vi kommer ut några minuter i sju, och möts av en lös Jack Russel. Jag vet inte varför jag inte såg den, hanske var den dold bakom barnvagnen, eller bakom restaurangstolarna (vi har uteserveringar på båda sidorna om porten). Den travar fram till oss med vänlig min, Zelda (bless her little heart) viftar vänligt på svansen, men Nemi får spel, hon är som mest vaksam och skällig de första tjugo metrarna utanför porten, och jag hinner inte avleda henne.
Terriern får på sig ett koppel, och damerna och jag går upp på lilla gräsmattan framför Handels för att inte hänga terriern i hälarna. Där står vi lika plötsligt öga mot öga med en stor lös lagotto, eller ngn liknade sort som är storleken större. Den har kommit runt hörnet så ingen av oss har sett den innan den är alldeles nära.
Nemi tar till skriktricket, hon skriker som om hennes sista stund var kommen. (Kineser gör så, i alla fall mina. Första gången Zelda lät på det sättet hade hon blivit injagad i ett buskage av en setter och jag var övertygad om att detta var hennes dödsskrik eller i alla fall att det var djursjukhuset nästa.)
Jag försöker schasa iväg lagotton, men den har äntligen hittat något intressant den här morgonen och cirklar nyfiket runt oss. Nemi skriker, Zelda verkar vilja hjälpa till litet så hon börjar skälla.
Min mormor brukade säga att somliga straffar vår herre direkt. När lagotto (?) ägaren kommer rusande runt samma hörn är han en orolig man. Hunden tycker inte att husse verkar vara på något kul humör så den kommer inte när han ropar på den.
Nemi skriker.
Til slut får han tag på sin hund, och vet ni vad. Han ber vänligt och artigt om ursäkt! :-)
Jag tycker mig se att båda hundarna lugnar ner sig mycket snabbare nuförtiden. När Zelda var liten kunde det ta flera dygn innan hon var sig lik när hon hade blivit skrämd. Nemi ruskade bara litet på sig, när vi traskade vidare kunde hon intressera sig för dofter, kissa m.m. Nu när vi har kommit hem har hon visserligen redan skällt några gånger (fast bara litet) när hon har hört hissen, men hon ligger avslappnat på sin vanliga plats.
Jag får trösta mig med att Zelda som nu är fyra är helt ostressad av sådant som hon tyckte var mycket skrämmande när hon var yngre - framförallt andra hundar. Nemi kommer förhoppningsvis också att vänja sig, för inga gula rosetter i världen hindrar andra hundar från att komma farande.
9 kommentarer:
Dessa plötsligt uppdykande lösa hundar är ett problem. Man blir ju rädd innan man vet hur det kommer att avlöpa.Dessutom sätter de här otrevliga mötena säkert spår hos våra hundar och man blir väl själv lite bättre på att klara de här situationerna, men obehaglgt är det. Till ovanligheten hör väl att hundägaren ber om ursäkt,vilket trots allt gör att man känner sig lite bättre inombords efteråt. Hoppas att ni får lugna fina promenader idag
Det är intressant hur olika dessa små personligheterna kan vara. Jag har min Lilla Diva som "lätt går upp i varv" och förblir länge "i beredskap", när de två andra är förmodligen lik din Nemi - ruskar av sig spänningen när situationen är över.
Som tidigare nämnt, är lösspringande hundar min mardröm.
Men måste riktigt beundra vilken väluppfostrad Lagotto ägare, som förstod att be ursäkt :)
Oj så rädd jag hade blivit om min hund skrikit på det viset! Tur att du har rutin :)
Det är ett stort problem med hundar som släpps lösa för långt ifrån sina förare så att dom inte har koll/möjlighet att få tillbaa dom... Medan vi hade vår schäfer Indus var det en ren fasa, eftersom jag inte visste om han skulle kunna skada den andra hunden ordentligt. Men att få sin egen hund skrämd är lika illa!!! Skönt att han iallafall bad om ursäkt, det är inte någon självklarhet, konstigt nog :)
Oj, jaa det är ett svårt problem att hundar dyker upp hux flux. Å andra sidan tror jag oftast att hundarna själva löser det mesta om de tränats i att vara lösa med andra hundar från början. Men samhället vårt ser ju inte ut så utan vi måste ha koppel på dem. Synd att ni inte lät Lagotton få nosa på henne då kanske hon slutat skrika och fått se att det kanske var en trevlig hund:-)
Skriktricket !!!! Bra uttryck... jag känner igen det...
Nemi fungerar fint med andra hundar när hon är lös, men jag vill inte ha henne lös på Sveavägen där både bilister och motorcyklister ibland försöker sätta hastighetsrekord. Hon är inte heller helt pålitlig när folk kommer på skateboard eller sparkcykel.
Jag vill att hon ska uppleva att jag kan skydda henne mot ofrivillig närkontakt så länge som hon är i koppel, därav att jag försöker hålla den andra hunden på avstånd, vänligt men bestämt. Flertalet hundar som kommer farande är ju glada, men de små damerna ska inte behöva hälsa om de inte själva har lust.
Dessa kineser, man har inga tråkiga stunder.
Jobbigt med lösa hundar, framförallt de man inte känner. Jag försöker också stoppa lösa hundar från att komma fram.
Vi har nyss kommit hem från kantarellskogen. Puffen gick glatt så länge vi gick på skogsvägen, när vi vek av in i mossan var det inte lika kul längre. Ett antal gånger fick jag gå tillbaka och hämta honom (brukar sprattla vilt om han blir buren, men inte nu). Till slut efter viss hjälp i form av puttande började han att gå även i mossan. Gladast var han när han hittade skogsvägen igen.
Lilla Nemi har kanske utsett sig till familjens vakthund. Puffar verkar inte tycka om att bli överraskade - man skall närma sig dem artigt och belevat tror jag vare sig man är hund eller människa. Jag kan också tänka mig att Du är orolig varje gång Du går ut i den hetsiga oroliga miljön där Du bor och då kanske Nemi tar kontrollen?
Jag ska se om jag kan visa en skrikande kines ngn gång, det låter faktiskt häpnadsväckande.
Samtidigt verkar det grymt att ställa sig och filma istället för att hjälpa den stackars hunden, ungefär som om man skulle filma ett barn som trillat in i brännässlor istället för att rusa dit och lyfta upp det.
Skicka en kommentar