I går kväll kom jag att tänka på en kompis vars flickvänner var vackra men galna, som han själv uttryckte det - så såg hans idealkvinna ut. Tror att han hade gillat Zelda. Nedan ytterligare en av Micaelas bilder - en Zelda som är med på noterna.
Zelda satt.
Jag hoppades att hon också skulle bli inspirerad att delta, men nej (att ropa på henne när hon är på det humöret gör henne bara mer osäker).
(För positionsträning med Zelda gör jag ibland så att jag bara går runt med exempelvis köttbullar i händerna. Jag säger ingenting, tittar inte på henne, väntar bara in att hon själv ska söka sig till rätt position och sedan stanna där ett steg eller två. Sedan blir det BELÖNING. Detta för att komma ifrån hennes tendens att vara kinesseg, jag vill att hon aktivt ska se till att vara på rätt plats. Ibland har jag fått gå ganska långt, och några få gånger har hon inte kommit alls. Då har vi i alla fall sluppit tjat. Nemi har aldrig behövt något sådant, hon verkar vara en otypisk kines på det sättet, hon är full av arbetslust för det mesta.)
Hursomhelst hade jag tagit med mig hundarnas koppel och lagt dem på den lilla stenmuren mittemot grinden. När jag plockade upp kopplen för att gå blev Zelda som elektrifierad - hon kom rusande med svansen upp och glad min. Blixtsnabbt (för att vara mig) band jag upp Nemi, viftade med en köttbulle framför näsan på Zelda och tog några steg - och då var det plötsligt både kul och möjligt att gå fot. Gissa om jag blev glad, och även stolt över mig själv över att jag slutade i tid: två, tre steg fot, köttbullebit, två, tre steg heel (höger sida) köttbullebit, två tre steg fot flera köttbullebitar.
Färdigt!
Hennes glädje över att hon snart skulle få på sig kopplet och få gå hem bröt hennes olustiga stämning, sedan var hon glad och pigg och intresserad av att jobba litet.
Vad lär jag mig av detta? Att hon behöver bli tryggare, att jag behöver hitta fler sätt att hjälpa henne att slå om strömbrytaren så att hon kan ta sig ut sitt ängsliga stämningsläge.
Hon är verkligen full av överraskningar, vacker och oförutsebar, vilket är ganska roligt som killkompisen hade upptäckt...
10 kommentarer:
Så intressant att läsa om Dina tolkningar av damernas olika personligheter och hur Du försöker komma underfund med hur man skall få dem att vilja det Du vill - rena anlysen. Vilket tålamod och vilken målmedvetenhet! Hundarna blir ju stimulerade och utvecklar sin intelligens mer än andra hundar som bara får några ord och lekar och beteenden att integrera.
Perfekt tajming av matte:)
Man skulle önska man var som du med dina hundar, vilken energi och vilket arbete du lägger ner,helt fantastiskt och väldigt, väldigt roligt att läsa om....en bok om detta kanske???
Full av beundran är jag i alla fall för både dig och dina vackra flickor
Tur för Zelda att hon har en tålmodig matte. Jag, i min tur, skulle nog bli galen av att ha en sån hund!
Svar: Så klart man skan spåra i stadsmiljö också. Vi har aldrig gjort det, men jag läst om det i ett flertal böcker i ämnet. En vacker dag ska vi prova på , kanske i vårt lilla samhälle till att börja med.
Härliga bilder! Och visst är det kul när man känner att man kommit ett steg närmare sin kines?! Jag njuter av små upptäckter flera gånger i veckan. Det är häftigt att kunna kommunicera med en hund. :-)
Känner väl igen Ella i Zelda. Det märks nog att de är syskon i dessa situationer. Även om Ella är en dam full av energi så blir hon väldigt distraherad och kan inte koncentrera sig när hon känner sig osäker. Däremot uppvisar hon i dessa situationer ett väldigt stressat beteende och springer runt, runt istället för att sitta helt stilla.
Till Britt-Marie - Zelda köptes ju inte för att vara tävlingshund, hennes uppdrag var ursprungligen att bara vara hund, och det är hon förträffligt duktig på. Att jag sedan kom på att det var kul att träna gör att jag kan ta situationen med ro - vi gör så gott vi kan, utmaningen blir att se hur långt en hund som Zelda kan gå. Hon har redan överträffat mina förväntningar genom att ta sig till klass tre i freestylen, vem hade kunnat ana det? Fast visst gäller det att träna sin egen frustrationstolerans och sin förmåga att ha medkänsla med någon som annars kunde driva en till vansinnets rand...
Till Cruellas matte: gissar att det är ännu svårare om hunden springer runt (Ella har ju mycket mer energi än Zelda). Vi prövar med koncentrationsträning så att hon ska kunna hålla fokus på det vi håller på med, tycker att att det går framåt, fast fort går det inte...
Jo, jag vet att Zelda "halkade" in i en tävlingsbana som inte var planerad från första början och är full av beundran över vad ni åstadkommit tillsammans. Jag spann bara vidare på din rubrik när jag konstaterade att jag skulle bli galen av Zelda, som jag ju har träffat IRL och sett vilken underbar liten hund hon är!
Antagligen måste man vara litet galen redan från början för att försöka träna en hund som Zelda på ngt särskit ambitiöst sätt...
Skicka en kommentar