I fredags hände något överraskande. När hundarna och jag kom ut vid niotiden på morgonen satt ett tiotal personer i trettioårsåldern i en trappa som vi behövde gå förbi. Det var mest män, två eller tre kvinnor. De rökte och drack öl. Precis när vi passerar reser sig en man och sätter kurs mot Nemi. Han är framåtböjd, jag ser inte hans ansikte, han tittar inte på mig, bara på Nemi. Han försöker klappa henne med handen han har cigaretten i, hon backar, jag försöker ställa mig mellan honom och hundarna.
"Inte klappa" säger jag automatiskt, och sedan "No" "Non" "Njet",
Han lyssnar inte, eller så förstår han inte, eller så bryr han sig inte. Jag tittar på hans kompisar. De sitter blick stilla med uttryckslösa ansikten.
Han ger sig inte, jag försöker ta mig framåt, därifrån, stämningen är inte god. Jag som nästan aldrig blir rädd får litet hjärtklappning. Jag ser framför mig att Nemi gör ett utfall, att han sparkar efter henne (det har hänt), att hans tunga kängor blir slutet på min högljudda lilla hund.
Och nu kommer det överraskande i historien: Nemi säger inte så mycket som pip. Hon gör som diplomatiska Zelda, sänker svansen, gör sig neutral, drar sig undan så gott det går.
Nemi som skäller ut folk åt höger och vänster håller sig i skinnet, min rädsla drar inte igång henne, utan gör henne istället spak.
Efter ett tiotal meter ger mannen upp och går tillbaka till kompisarna. men det var tio långa meter för mig.
Så överraskad över något som hundarna gjort/inte gjort har jag inte blivit på länge. Om hon nu skäller på folk därför att hon vill att de ska hålla sig på avstånd, varför skällde hon inte på den här mannen när jag kämpade så just för att få till litet avstånd? Kan hon ha tänkt att jag för en gångs skull skötte jobbet så att hon slapp? Eller kanske är hon inte rädd för dem vi möter, kanske tycker hon bara att det är kul när de hoppar till? Kanske var det jag som uppfattade situationen som mer hotfull än den var och att hon gjorde en mer korrekt bedömning?
Märkligt var det i alla fall.
Att ha en liten hund är verkligen en helt annan sak än att ha en stor. Med gamle Nestor (c:a 55 kg) hamnade jag inte i liknande situationer, och om jag någon gång blev rädd, eller om han tyckte att folk betedde sig på ett opassande sätt då slöt han upp vid min sida, tryckte sig mot mitt ben, och stirrade på personen i fråga. Ingen feltolkade den signalen under hans elvaåriga liv.
Med en liten hund är det jag som måste stå för försvaret.
Kanske har jag helt missuppfattat Nemis utfall mot folk och fä?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Hmm, intressant fråga som jag dessvärre inte har något svar på. Tänker mig att hon förstod att det var ett allvarligt hot som hon bäst besegrade genom att göra som hon hon gjorde. Genom sitt sätt förvärrade hon inte hans eventuella aggressivitet. Undrar vad hon hade gjort om han kommit fram till henne. Obehagligt lät det ialla fall. Tur att det gick bra för er.
Vill tänka mig varianten att hon är en kaxig liten tjej men intuitivt vet när hon ska ge sig.
Ja väldigt intressant. Jag går ständigt och pendlar med samma funderingar med lilla Luna. Är hon rädd och osäker eller kaxig? Kanske både och beroende av situation, men en dylik hund har ju alldeles säkert mer nerv och temperament iallafall.... Mer levande! :)
Oj oj, jag känner med dig. Det är faktiskt jätte jobbigt med alla som vill - och anser sig ha rätt till - att klappa.
Mina nuvarande hundar är dock så stora, att en hel del människor går hellre bara kvickt förbi, men så finns det givetvis dem som blir faschinerade och vill såååå gärna.
Problemet med min ras är att de är så kallade minimireaktions hundar. Utåt sett kan de verka väldigt ointresserade och opåverkade, men när de tolkar situationen hotfull, reagerar de snabbare än blixten. Jag gör mitt bästa med att undvika situationer där de kan utsättas för onödiga konflikter. Med andra ord är en situation du var med dina hundar en mardröm för mig - riktigt ryser för tanken.
Men så himla duktigt av Nemi. Jag kom att tänka på hur katter gör när de uppfattar situationen som laddad och vill undvika en potentiell dispyt. De signalerar ju oftast ointresse - gäspar och blundar, tittar åt ett annat håll.
hualigen jag skulle blivit jätterädd.
Jo, det var rätt mardrömslikt... Det blev svårt eftersom han var så nära att jag inte kunde se hans ansikte, jag såg bara hans hår (huvudet ovanifrån), så jag kunde inte läsa av hans ansiktsuttryck, och inte avgöra hur onykter han var.
usch! Så oerhört obehagligt!
Klok Nemi!
Att ha gjort något annat tillsynes hotfullt mot faran hade mycket väl kunnat tolkas som en "ska vi slåss"invit ... Du och hon löste det på det absolut säkraste sättet tillsammans!
Kloka Nemi.
Usch, verkligen obehagligt! Det var nog så att Nemi uppfattade att situationen var sån att hon skulle göra så lite väsen av sig som möjligt. Hon har nog koll på när hon "törs" ta sig ton och när det är klart olämpligt. Man blir imponerad ändå av att det faller sig så naturligt. Men det är ju så det ska vara!
Jag tänker att Nemi blev rädd och gjorde sig osynlig och underdånig så som rädda hundar gör. Annars är hon inte rädd utan stöddig och försvarar Dig kanske när hon skäller och pratar på kopplad som hon är. Men den här gången blev Du rädd och hon också och hon betedde sig klokt och försökte komma undan.
Första året eller åren med min hund så var det ganska många som frågade mig; du känner dig väl tryggare nu när du är ute och har hunden med dig? Jag förvånades alltid över frågan och det gör jag fortfarande. Jag har nästan aldrig tidigare varit rädd eller vaksam mot människor på stan. Med hund började jag plötsligt uppmärksamma stökiga ungdomar och alla möjliga människor med en ny vaksamhet. Det är så lätt att skada en liten hund!
Skicka en kommentar