Nästan hela gårdagen satt jag på flyget. Jag tänkte på hundarna när jag läste en tidningsartikel om ny forskning som visade att det är smärtlindrande att titta på ett foto av någon man tycker om. Jag tänkte på dem när det serverades en kall kycklingsallad - i vanliga fall hade jag tagit med kycklingbitarna hem och använt dem som träningsgodis. Jag tänkte på dem när jag talade med den trevliga kvinnan som satt bredvid - hon hade också börjat frilansa inom sitt område - vi diskuterade mindfulness för hundar och deras människor (mitt projekt), och hjärt-lungräddning (hennes). Jag tänkte på hundarna när jag somnade, undrar vad de tycker om livet på pensionat, och när jag vaknade - en morgon utan viftande svansar är litet ofullständig.
Bild: minns ni hur liten Nemi var i somras?
5 kommentarer:
Precis så där är det ju, när man tagit steget att bli matte/husse! De lämnar en ju inte ifred någonsin, tankarna på hunden. Hur frånvarande hunden än är så är den närvarande i (nästan) allt jag gör och tänker.
Visst är det fascinerande hur starka känslor en liten (och även stor) hund kan väcka, små älsklingar! Mina hundar är också ofta med mig i mina tankar och skänker mig glädje.
Vad Nemi ser liten ut på fotot, tänk att hon var så mycket mindre än Zelda, även om Zeldas päls gör att hon ser större ut.
åå jaa så är det :-)
Nemi - tänk att hon har varit en sådan liten Nemi, men hon ser sig lik ut, särskilt i blicken ;-)
Det blir märkligt tomt när hunden inte är med eller är hemma! Det blir liksom ett hundformat hål som gör sig påmint :)
Jag har också en ljus powderpuff som heter Zelda!
Skicka en kommentar