Här ser ni tre små tass-skydd. "Vik ner mudden" står det i instruktionen, och jag vek, som på mittenbilden. Zeldas små tassar var lealösa som en tvåårings fötter när ungen inte vill ha ner dem i stövlarna. Klorna tog emot, pälsen fastnade i mitt grepp. Det var pilligt värre att få på henne alla fyra.
Idag kom jag på att muddarna ska vikas hela vägen ner, se bilden längst t.v. (förstås). Då går det hela på några sekunder...
Skriver detta för den händelse att det finns ngn annan som inte heller har fattat...
2 kommentarer:
Hej Åsa! Än en gång tack för din mysiga bok om Zelda och meningen med att ha hund! Mindfulness och Acceptans blir så självklart här! Jag är nyfiken på om Zelda gillade "skorna" när ni sedan gick ut - hon är ju duktig på att gå runt pölarna... Hälsningar Karin (Första gången på din Zeldablogg)
Zelda är bra på acceptans - jaha, nu har jag ngt konstigt på tassarna som inte lossnar när jag skakar på benen eller springer. Inte ska jag låta det förstöra min promenad. Skämt åsido undvek jag att fråga hur det kändes, om det gick bra - jag bara utgick ifrån att hon skulle gå, och då gjorde hon naturligtvis det...
Skicka en kommentar