Som att vara hund...

Jag har just spelat färdigt ett alldeles ovanligt roligt och fantasifullt spel som heter Machinarium. Här står jag till exempel nedanför en helikopter som jag inte kan ta mig upp till. Det gäller att klura ut hur jag ska bära mig åt, jag springer in och ut, trycker på knappar och drar i spakar. Ibland har jag en genomtänkt plan, ibland tröttnar jag och drar och trycker på måfå. Jag kommer ändå inte upp dit jag ska, för jag har fortfarande inte fattat vad det är jag behöver göra.
Det slår mig att precis så måste det vara att vara hund.
Någon har gjort livet till en mystisk hinderbana med trottoarkanter som man inte få gå nerför, rabatter man inte får springa i, kommandon som antingen inte går att urskilja ur allt annat prat som människan håller på med, eller som är helt obegripliga.
VAD menar hon att jag ska göra nu???
Och precis som Zelda ibland prövar allt som har fungerat tidigare: sitta, ligga, snurra runt, buga m.m. sticker jag in nycklar i hänglås som inte öppnas, vrider på kranar utan att få stopp på vattnet, drar i dörrar som inte går upp.
Vad menar spelkonstuktören att jag ska göra nu???
Skillnaden är att jag har valt att spela, och har betalat för att få min dos av frustration - för Zelda är det livet...