Promenad med spökhund...

När Nestor först blev för dålig i sina leder för att gå mer än korta promenader, och sedan blev en hund som inte längre fanns, promenerade han ändå med mig, trots att han inte var där längre. Jag visste så exakt hur han hade sprungit, vad han hade blivit intresserad av, hur han hade betett sig att jag såg honom för mitt inre öga. Jag kunde följa hans väg genom skogen, ner i diket, upp igen. Jag kunde se honom slänga sig i gräset när vi tog en liten paus, kunde se hur han slöt upp tätt intill min sida när han tyckte att det behövdes.
Nu är jag i Schweiz, jag rättar studenternas portföljblad, avrundar ett psykoterapiprojekt, och dessemellan vandrar jag.
Jag undrade om Nestor skulle följa mig även hit, eller om det skulle vara lilla Zelda som for av och an som en osynlig vandringskamrat.

Svaret är både- och. Jag har inte gått särskilt mycket ute i naturen med Zelda, så där är det fortfarande stora Nestor som tassade efter mig. Inne i byarna, på asfalten och kullerstenarna är det Zelda, antagligen för att jag börjar kunna föreställa mig hur hon skulle reagera på det som händer där...

Hotellet är för övrigt hundvänligt - här ligger hundar i salongen medan husse/matte dricker te eller en öl.