I onsdags var det fyra månader sedan vi hämtade Zelda. Under den tiden har hennes hjärna utvecklat ett oöverblickbart antal nya synapser. Flertalet av dem har inte tagits i bruk, och har därmed försvunnit. De som har visat sig vara till nytta har blivit kvar, och de skapar/påverkar nu hennes reaktioner och förmågor.
Hon har med andra ord blivit skräddarsydd för det liv hon och jag lever, och plötsligt förstår jag vitsen med att starta med en förvirrad, inkontinent liten valp: det blir väldigt mycket lättare framöver.
Zelda har nu inga problem med att vara ensam ett tag, hon möter nya människor med positivt intresse. Hon låter sig lyftas, badas och kammas, jag får klippa hennes klor och undersöka hennes tänder. Hon är uppmärksam på den hon är ute och går med, hon tycker att det är kul att leka och att träna.
Hon är inte längre utbytbar. Om det hade hänt henne något under de första månaderna hade jag naturligtvis tyckt att det hade varit oerhört trist, men jag hade kunnat ersätta henne med en ny liten hund. Men lika lite som Zelda ersätter Nestor, lika lite kan hennes plats nu tas av någon annan - hon har fyllt den med sin egen personlighet. Vi har hittat ett sätt att umgås på som är unikt för henne och mig.
Igår var Ulla Montan här och tog badbilder - en CC badar nog fler gånger i sitt liv än nästan vilken annan hund som helst... Liten har blivit stor, och söt har blivit (i mina ögon) vacker...
I bild: Zelda med dvärgtaxkompisen Vera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar