Idag var Zelda och jag för ovanlighetens skull nästan ensamma i tunnelbanevagnen.
"Jag behöver 88 kr till Echinaforce."
Medpassageraren var en man i trettioårsåldern med camouflagebyxor, ett tjugotal piercingar (öronen inräknade), mohikanlikande frisyr, många ringar på den rätt smutsiga hand som han sträckte fram. Han stog, jag satt.
Han var blek, ögonvitorna drog åt skärt.
Det var inte läge att säga nej, så jag halade upp de mynt jag hade i jackfickan, lämnade över dem utan att räkna. Hoppades att han inte skulle kräva att få plånboken också, eller smocka till mig i protest mot att världen inte hade behandlat honom väl, sådan var stämningen. Jag försökte skoja litet:
"Här! Gör ngt roligare än att köpa Echinaforce..."
Det fungerade inte särskilt bra.
Och gissa vad min hund gjorde under tiden? Ingenting.
Hade jag haft Nestor med mig tror jag inte att mannen hade kommit fram till oss överhuvudtaget. Om han ändå hade gjort det hade Nestor satt sig alldeles intill mig och stirrat stint på honom. I sådana lägen var han en mycket användbar hund.
Men kanske hade han inte heller reagerat när han var sex månader. Och framförallt kan man ju inte köpa en CC och förvänta sig att den ska fungera som en Rottweiler...
Men jag behövde inte någon respektingivande hund, visade det sig, för sedan hände det inget mer. Och vem vet, kanske hade Zelda huggit honom i smalbenet om han hade börjar bråka med mig...
Bild från www.briggsdigital.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar