Nu är Zelda ungefär lika gammal som både Nestor och Viktoria var när jag köpte/tog över dem. Hur viktigt är egentligen det försprång på drygt tre månader som Zelda har fått? (Eller annorlunda uttryckt - varför ta en liten valp när det går att få en äldre valp/unghund som redan är rumsren och som har kommit ur krokodilstadiet?)
Det finns en del saker som Zelda kan, som Nestor inte kunde vid samma ålder: Våga låta mig klippa klorna, våga låta sig badas. Zelda är även betydligt bättre på att gå i koppel, och på att komma när man ropar på henne. Hon är mycket bättre på att vara ensam, det går nu att lämna henne en stund utan att hon piper eller försöker gräva sig ut genom dörren. Hon får något att tugga på, och tar det lugnt. På det sättet har hon ett klart försprång, men Nestor lärde sig ju det han inte redan kunde, allteftersom.
Och hur är det rent känslomässigt? Blir vi mer fästa vid en hund vi haft sedan den var liten? Det har jag svårt att tro, hur kan man för övrigt någonsin få svar på det?
Relationen till den nya hunden är ju som vilken relation som helst - den växer, går oväntade vägar, fördjupas, störs, bjuder på besvikelser, glada överraskningar... Vid vilken ålder den börjar tror jag inte spelar så stor roll, förutsatt att hunden inte har utsatts för negativa händelser som har rubbat hans/hennes förtroende för omvärlden.
Annars vore ju en vuxen omplaceringshund alltid ett sekunda val, känslomässigt. Så har jag inte upplevt det. Viktor, en schäfer/boxerkorsning som mina föräldrar tog när han var i tvåårsåldern blev exempelvis en oerhört uppskattad hund. Det är svårt att tro att vi hade tyckt mer om honom än om han kommit till familjen som valp. I hans fall var det snarare tvärtom - i början var han oerhört rädd, särskilt om någon plockade upp en tidning. Han kunde ingenting, och han kissade när man tittade på honom. När han så småningom lugnade ner sig började han plötsligt gå fot, apportera, ligga och sitta på kommando... Förvandlingen var spännande och rörande att se.
I bild: hund från Hundstallet som väntar på ett nytt hem just nu.
1 kommentar:
Litet förtydligande: uppenbarligen hade Victor tränats av någon tidigare ägare, men när han var rädd och stressad glömde han allt han hade lärt sig. Sedan, utan att vi gjorde något särskilt, började han komma och sätta sig vid vänster sida när vi ropade, m.m. Vi blev väldigt överraskade!
Skicka en kommentar