Nu har Zelda och jag hittat en fungerande morgonrutin. Kanske en del av hundägandets glädje ligger i de goda rutinerna, i att veta att det exempelvis kommer att hända något trevligt varje morgon?
Såhär ser det ut hos oss. Jag brukar stiga upp kl 7, och Zelda har ställt sin inre klocka så att hon numera vaknar när jag vaknar (tidigare fick jag väcka en liten hund ur djup, djup sömn).
Hon ställer sig med framtassarna på sängkanten, viftar intensivt med svansen, och lägger huvudet på täcket. Jag klappar henne och säger "Hej min minicanecorso - hur är läget?"
Hon sträcker på sig, slickar mig på handen eller i ansiktet om hon kommer åt, viftar ännu mer på svansen.
Alla mina spegelneuron aktiveras, jag kan inte låta bli att smittas av hennes positiva emotioner, jag konstaterar att det är riktigt riktigt mysigt att dela sin morgon med en liten hund.
Sedan stiger jag upp, och vi går ut på en snabbrastning. Zelda gör det hon ska, vi går in, jag byter till morgonrock och jag börjar göra frukost. Zelda, morgontrött som hon är äter ingenting (hon har fri tillgång till sin mat, men hon tittar inte ens åt matskålen). Hon väntar bara på att jag ska sätta mig så att hon kan somna om i mitt knä.
Jag är så glad över att jag vågade slå till och faktiskt ta hem en ny liten valp, som numera är en inte så ny unghund...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar