Nu är Zelda snart 7 månader, hon har vuxit färdigt och det går att se hur hon kommer att se ut under resten av livet. Jag tycker att jag har fått tag på en ovanligt vacker hund (fast det tyckte jag även om Nestor och Viktoria, och hade jag satsat på en mops hade resultatet säkert varit detsamma).
Jag har börjat sakna henne när vi inte är tillsammans, inte för hennes skull, utan för min egen. Det ser jag som ett tecken på att vår relation växer sig starkare och blir alltmer intressant. Med barnen tyckte jag visserligen att det var helt OK att sitta vid sandlådan, men det blev oerhört mycket roligare att umgås med dem när de blev äldre. Misstänker att det blir likadant med Zelda.
Många hundböcker varnar för slyngelåldern - den Zelda är på väg in i nu - när hunden blir mer självständig och ägnar sig åt att testa gränser och att orientera sig i vuxenlivet, ungefär som en tonåring. Det sägs att man ska hålla ut, tänka på att det kommer att gå över, och liknande.
Själv ser jag fram emot en tid med en till utåtriktad tonåring med stor nyfikenhet och liten erfarenhet. Jag ser fram emot att få reda på hur en mjuk liten varelse som Zelda går tillväga när hon ska börja ta mer eget ansvar för det hon gör.
Kim, mitt orakel i hundbutiken tycker förresten att Zelda är så bra i temperamentet (orädd och utåtriktad) att hon borde få bli mamma bara av det skälet... Myror i huvudet får jag av sådana kommentarer.
Bild: Ulla Montan, detalj (från förra veckan).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar