Ur Zeldas nya program:

Nya tag i morgon, tävling i Skarpnäck.

Foto: Epic PhotoJournalism, Micaela Malmi

Vem där?

Ibland flyttar någon av hundarna på sig under natten samtidigt som jag sover mindre djupt. Jag märker att någon lägger sig i knävecket.
Vem?
Den ena landar mjukt som en fjäder, knappt märkbart. Den andra verkar ta spjärn mot universum och trycka sig nedåt, hårt.
Vem som är vem?
Zelda som väger 7, 5 kilo rör sig som en balettdansös, Nemi som väger 3,5 landar som en sumobrottare.

Nemis debut i lydnadsettan.

Igår gjorde Nemi och jag debut som lydnadsekipage på Värmdö BK.
Jag var mest orolig för platsliggandet och tandvisningen.
Hon klarade båda galant, fick 10 av 10 möjliga poäng.
Minst orolig var jag för läggandet och hoppet över ett litet hinder.
Vi bommade båda (0 poäng).
Slutresultatet blev ett tredje pris som man får för 100-140 poäng, vi hade 133, och placerade oss som nr 5 av 11.
Bäst var ändå  hennes attityd: positiv, samarbetsvillig, glad och följsam. Hon är en underbar liten hund!

En av våra medtävlare var en Beauceron som heter Ykai. Honom skällde Nemi inte på, och inte på någon annan heller!

Analys: Jag tror att jag blev så glatt överraskad över den fina starten att jag slappnade av alldeles för tidigt. Nemi har aldrig missat ett hopp på träning, så jag var inte särskilt fokuserad inför detta sista, och  för oss lättaste, moment. Detta är nackdelen med att att inte vara nervös inför tävlingar - det kan vara svårt att skärpa sig så mycket som behövs... 

Nästa gång är det Zeldas tur, det blir den 4 juni i Skarpnäck.

Så här ska det se ut, egentligen...

Här ser ni två proffsigt trimmade (av Jeanett på Vita Huset) nosar: tät, mycket kort jämn päls. Så fina blir hundarna aldrig när jag trimmar dem själv, undrar om jag någonsin kommer att lära mig...
Nemi överst, den något oskarpa bilden var mer charmfull än dem med bättre skärpa.

Hursomhelst har damerna haft det bra som vanligt, de har minglat med stora och små hundar, tittat på minihästar, tagit seden dit de kommit. Ätit och sovit och promenerat och chillat i trädgården med Jeanetts hundar, det blev en liten kinesträff som synes (damerna i mitten).

Nemi har inte skällt alls, tydligen har hon mest hakat på Zelda, kollat vad Zelda har gjort och sedan gjort likadant.
Det hade vi gärna sett mer av här hemma...

Den som inte har en hund eller två

kan umgås lite med getter, stora och små.
Dessa från igår, i Adama (Etiopien). Nu åker jag och hämtar damerna!

Utan hund(ar) ...

Idag aer jag i Addis Abeba, hundarna aer i Vita Huset, eller raettare sagt paa hundpensionatet Vita Huset, alltsaa inte i Washington utan i Rosersberg.
Det blir bloggpassivitetstraening foer er och foer mig de naermaste dagarna- antagligen kommer naesta inlaegg foerst paa maandag naer jag kommer hem.
Har ni hunnit vaenja er vid aa, ae, och oe?

Det kom en fotograf

förbi Hundudden.
Marie Bushill erbjöd hundfotografering till sommarpris, och vi slog till:

Bästa tänkbara kompromiss:

Han ville ha en Jack Russell.
Hon ville inte ha en Jack Russel på grund av deras terriertemperament. Hon tänkte att en Chihuahua skulle passa perfekt.
Han var inte intresserad av en chihuahua.
Det blev ingen hund.

Sedan hittade de Stella:

Stella är en korsning mellan Jack Russell och Chihuahua, och enligt husse o matte har hon fått det bästa av båda.
Hon var med på bokbytardagen i Arboga som jag deltog i förra veckan, och uppförde sig sådär härligt frimodigt, följsamt, självständigt och trevligt som vi alla hoppas att våra hundar ska göra.

Norskt språktest:

Vet ni vad "offisielt stevne i kreativ lydighet" betyder?
Svar: Officiell freestyletävling.
I juli ska vi tävla utomlands för första gången, i Norge, och har just  anmält oss...

Testa er förmåga att se in i framtiden:

Ibland när jag har kommit på något nytt som jag vill pröva tror jag att det blir lätt för hundarna att förstå vad de ska göra, ibland tror jag att det blir svårt.
Här ser ni en del av rekvisitan till Zeldas nya program: en skräphög.

Sist fick jag kommentaren att den inte utnyttjades tillräckligt i programmet, så nu tänkte jag att Zelda kunde få springa runt den, medan jag gick runt åt andra hållet.
Svårt? Lätt?
Det vet man inte förrän man har prövat.

Att backa runt mig, till exempel, har Zelda fortfarande inte lärt sig trots stora ansträngningar från min sida medan Nemi lärde sig snabbt och problemfritt. Zelda lärde sig att hoppstå på några gånger, Nemi kan fortfarande inte.
Så vad tror ni om skräpet?

Gissa, och kolla sedan andra träningstillfället:

Det är inte så svårt

att ha en bra dag med damerna...

Man kan ta bussen till Hundudden, träna lite, titta på en dressyrtävling på vägen hem. 

Utmaningen för ryttarna såg ut att vara ungefär densamma som vid freestyletävlingar: att hitta rätt aktivitetsnivå, rätt sinnesstämning. En del försökte få sina hästar att tagga upp, andra såg ut att försöka få sina lugnare. Sedan gällde det att få hästarna att koncentrera sig under själva programmet och inte bry sig om skrämmande skyltar eller konstiga ljud. 

Ganska likadant...

Jag kom på mig själv med att vara alldeles kollosalt nöjd över att ha så smidiga, billiga, lättransporterade och allmänt hanterliga tävlings/träningspartners. Och över att ha hittat en tävlingsform där det finns så mycket utrymme för både hundens och människans egna ideer och kreativitet.

Eftermiddagen avslutades med varsitt ben modell större. Efter några timmars intensivt benarbete var damerna helt utmattade.
Men nöjda.

"Får de hälsa"?

Det känns som om jag skulle kunna skriva en kort teaterpjäs på det temat. Där skulle alla mänskliga känslor kunna rymmas, och antagligen alla hundliga också.

Morgonens "Får de hälsa?" gjorde oss glada.
Tänk att det hela tiden dyker upp nya hundar i kvarteret, man kunde ju tro att vi snart skulle ha träffat alla andra som går ut vid sjutiden, men nej. Idag var det en sprillans ny (fast tio år gammal) nedklippt Havanais/Bolognese (inte en korsning, jag minns bara inte vilket det var). Matte stannade på behörigt avstånd och frågade. :-)

Zelda som visar allt mer positivt intresse för andra hundar såg ut att faktiskt tycka att det vore kul att gå fram och kolla in den andra fluffbollen.
Sitt och varsågod.

Nemi fick ett utbrott.
När hon hade lugnat sig fick hon också springa fram. När vi väl har kommit så långt - att vi har bestämt oss för att hon kan hälsa och tagit av kopplet - uppför hon sig (oftast) på ett synnerligen trevligt sätt mot den andra hunden. Annars tränar vi vidare på att hon inte ska bry sig om andra hundar som vi inte känner. (Och varför fick hon då gå fram till en främmande hund, kanske någon frågar? Därför att jag måste ta hänsyn till Zelda också. Jag tror att det är bra för henne med positiva hundmöten, och då är det för svårt att begära att Nemi ska kunna strunta i att Zelda och den andra hunden står och umgås. Låter lite fånigt nu när jag skriver det, men så var det tänkt i alla fall....)

Det dök även upp en kopplad svart cockerspaniel och den struntade Nemi i när jag sa till henne, så det går verkligen framåt!

Nemis fyra-i-topplista, eller fyra-i-botten ...

Våra svåraste hundmöten sker ofta vid hörn. Hushörn. De är sällan genomskinliga, så vi vet inte vad eller vem som finns på andra sidan.
Igår kom vi runt ett sådant hörn, och där stod en stor svart hund (stor för oss, flatte/labbestorlek) med husse. Hunden var lös, husse talade i telefon.
Följande hände:
Den svarta tittade på oss, tittade på husse.
Husse sa "Nej" eller liknande. Den svarta släppte oss med sin uppmärksamhet.
Nemi, som hade varit på väg att hetsa upp sig, lugnade sig nästan lika snabbt som den svarta, och vi kunde passera utan stress.

Detta är den bästa sortens möte ur Nemis synpunkt: okopplad men ointresserad hund.
Näst bäst är kopplad hund som inte stirrar eller drar åt vårt håll.
Stressande är kopplad hund som vill fram - som stirrar, skäller, drar, hoppar, springer på stället.
Och mest stressande är förstås den lösa hunden som kommer farande i hög hastighet.

Mitt mål: att det ska vara mitt "nej" som lugnar henne, så att inte vår sinnesro bestäms av tillfälligheter...

Inget går upp emot en hund...

Författarporträtt blir ofta litet enahanda - man ska se proper och ordentlig ut, le snällt in i kameran och hoppas att de som ser fotot blir nyfikna på boken man just skrivit.

Den som har en hund kan göra något roligare... 

Och därmed hamna på omslaget, här är det senaste numret av "Veteranen" som går ut till c:a 200 000 medlemmar i SPF. Inuti finns en intervju, mest om boken, och inte mindre än 6 (!) foton av hundarna... :-)

Tack Zelda, tack Nemi, som båda är förtjusande medgörliga i en fotostudio.

Detalj:

Foto: Louise Billgert. Tack!

Mer om Nemis nycklar.

Fel nyckel: bli sur på henne när hon skäller ut en rottis som stirrar på henne

Kanske rätt nyckel? Mer lek. Mer lek överhuvudtaget, mer lek i träningen.

En annan tänkbar nyckel: att inte värma upp Nemi precis innan start, utan att göra det lite tidigare. Att sedan binda upp henne och köra lite med Zelda medan Nemi och jag väntar på att gå in. Och precis när vi ska in byter jag hund, och säger som jag brukar på träningen "Åååå lyckans ost, NU är det din tur!"

Nyckel? Att krypa in på planen (allt är tillåtet i freestyle), eller hoppa in på ett ben eller liknande så att hon blir överraskad och distraherad?

Zeldas och min utveckling av "buga" på ryggen som dem av er som hängt med ett tag kanske minns hur vi kämpade med kan ni förresten se här, vår talangfulla fotograf Micaela Malmi har fotat oss och lagt upp en liten teaser på Facebook som många redan har sett.

Nemis innersta rum...

Såhär ser jag Nemis inre just nu:

En kompakt vägg, grön och vacker. Dolda i grönskan finns det nycklar - men inga instruktioner om vart de går eller var nyckelhålen sitter.
Min uppgift blir att få loss en nyckel, rätt  nyckel, och sedan leta upp det hemliga rummet där lösningen på gåtan ligger och väntar.

(Annars är detta min nya halltapet...)

Märsta 12/5.

Det blev nästan Kinesträff igår :-)

Här ser ni från vänster till höger Suanhos Zahadolzha, Spirit of Mantra's Tokiga Loke, Nemi och Zelda och sedan Spirit of Mantra's Rigmor och Spirit of Mantra's Godis E Gott. (Är inte riktigt säker på att det blev rätt ordning på de två sista). Saknas: Spirit of Mantra's Inkognito (Inka) som tog uppflyttningspoäng i freestyle klass 1 på andra försöket - vi grattar!
Tyvärr vill Nemi fortfarande inte riktigt vara med. Denna pigga, fartfyllda lilla hund sjunker ihop, blir tveksam/olustig, ja jag vet inte vad. Det är ett mysterium. Vi fick visserligen litet bättre poäng än i förrgår, men hon är störd av något, och jag vet inte vad det är.
Hursomhelst fotade Ina Kolmodin (tack för att jag får lägga upp bilderna). Hennes kommentar: "Åsa jobbade på i sitt anletes svett, Nemi tog det lugnare" :-)

Och stackars Zelda trampade jag på i början av freestyleprogrammet, mirakulöst nog hämtade hon sig och vi kunde köra vidare, men det blev förstås litet sämre poäng än i förrgår. Vi kom trea i HTM, men utan uppflytt, hon var fortfarande osäker på om hon vågade gå nära mina fötter...

Jaja.

Nästa försök blir i Skarpnäck om ungefär 3 veckor, får klura ännu mer på våra startrutiner...

Mer proffsighet? Och ny tävling idag!

Senaste halvåret har Zelda börjat med något nytt: hon leker lite (30 sekunder eller så) med någon pipis eller annan leksak på morgonen. Detta händer allt oftare, jag tycker att hon verkar bli både gladare  och piggare allteftersom hon blir äldre :-).
Igår morse kom hon ut i köket med en liten orange gris. Jag satt och skrev, hon bjöd in till lek. Jag jagade henne i en halv minut, hon skuttade undan, viftade på svansen. Verkade ha kul.
Och varför berättar jag det här? Jo, därför att att detta var dagen efter en tävling, och då brukar hon vara helt utmattad.
Ytterligare ett tecken på att hon börjar bli proffs?

Så idag blir det tävling i Märsta igen - ska bli SÅ spännande att se om Nemi och jag får till det bättre idag eller om hon gör som förra året och blir mindre intresserad av att delta efter årets första tävling. Eftersom hon går som ett spjut på träningen och gillar att arbeta vore det väl konstigt om vi inte kunde få till en bra attityd på planen. Jag misstänker fortfarande att den höga musiken är en del av problemet, men den måste hon vänja sig vid. Det står ju inte i förväg, när man ska anmäla sig, om musiken blir hög eller låg.

Vad vore livet utan utmaningar?

Tack alla som höll tummarna!

Genrepet gick utmärkt, tycker jag. Kanske viktigast av allt:  hundarna var lugna och relativt ostressade av alla andra (även höljudda agility)hundar som vimlade runt. Här chillar de utanför vårt tält.

Nemi var först ut. Det visade sig att hennes startvägran från förra året har gått över :-), men hon var tveksam och vi missade mer än hälften av programmet. Trots detta gick det bättre än det gjorde i slutet av förra sommaren, så jag får vara nöjd. Runt kom vi, men jag måste försöka begripa vad det är som stör henne.

Sedan var det premiär för Zeldas nya program. Även Zelda var seg, men vi hamnade på 22,35 poäng vilket vi får vara mycket nöjda med. Gladast blev jag dels över domarkommentaren "Härligt program", dels över att vi fick våra högsta poäng för tolkningen av musiken.

I HTM fortsatte Nemi att sega, men Zelda slog till och tog uppflyttningspoäng. Först ville hon inte följa med in på planen, men när vi väl var där piggande hon till och travade på sådär vackert kinesflytigt som jag hoppades att hon skulle göra ... Kanske betyder det att hon börjar bli proffs?  

Och - kolla:

Vi hade en greyhound i HTM-klassen, så vackert att se. Det var Pernilla Pöykiöniemi med Lillibi som fick 23,45 poäng, och uppflytt!

Genrep idag.

Tjoho!
Nu börjar tävlingssäsongen för oss! Idag ska vi till Märsta, och det fina är att vi ska dit även på söndag, och på söndag pågår det inte agility samtidigt.
Så vi tar dagen som genrep, ska bli kul att se hur våra diverse program fungerar i skarpt läge. Zelda kommer att köra sitt nya klass tre program för första gången, och Nemi kör vidare med samma som i fjol.

Freestyleettan går först, där är 29 anmälda, så jag behöver inte vara på plats extremt tidigt. Eftersom jag nästan missade Nemis start just i Märsta förra året när det hade blivit ovanligt många återbud i ettan så gör jag inte om samma misstag den här gången utan åker dit i god tid. I tvåan, Nemis klass, är det 8 anmälda, och i trean 12. Sedan blir det HTM, där är vi 15 anmälda i klass 1.
Om ni har några lediga tummar får ni gärna hålla dem.

Gårdagens hundar:

Kl 10: Persiska silverhundar:

Kl 14.30: Konsthundar (www.konstbar.com):

Kl 15: Gul mops.

Är det något i maten? I vattnet? I luften?

Kineser har en ovanlig egenskap: många av dem är morgontrötta (dock inte Nemi som studsar upp med energin i topp sådär som jag trodde att alla hundar gör).
Zelda har tagit det lugnt på morgonen sedan hon var valp (jag trodde först att hon var sjuk). Hon ligger kvar och drar sig, sträcker litet på sig, jag får oftast ropa och lirka för att få med henne ut på vår första lilla runda vid sjutiden.
I morse väckte hon mig kvart över sex.
Då stod hon på golvet och puttade på min hand. Blicken var alert, svansen viftade.
Jag trodde att hon hade paniikbråttom ut, slängde på mig lite kläder, rusade ner på gatan.

Solen sken, matskräpet strösslade trottoaren, Zelda såg nöjd och glad ut. Men inte hade hon bråttom att göra något särskilt.

Om jag inte hade koll (rätt god kontroll) över vad hon får i sig hade jag misstänkt amfetamin. Eller så. Nu kan jag bara glädjas åt att hon verkar ha fått tillgång till mer energi - hoppas att det håller i sig över helgen då vi ska inleda vår tävlingssäsong!

Anmält fel hund?

Sist vi tränade lydnad var vi utomhus för första gången sedan förra sommaren. Nemi var med på noterna, Zelda tyckte det hela var otrevligt, meningslöst och ganska skrämmande.
Vi drog slutsatsen att Nemi, men inte Zelda, var startklar.
Så jag anmälde Nemi till vår första lydnadstävling.

Igår testade vi igen, nu skulle Zelda tokbelönas för att bli lite mer entusiastisk.
Jag märkte redan på morgonen att det nog inte skulle behövas någon tokbelöningsinsats, för hon vaknade på ett förtjusande humör.
Sedan körde hon igenom lydnadsprogrammet som om hon tyckte att detta var det roligaste hon hade gjort på länge. Vid inkallningen sprang hon i full galopp (förra gången kom hon inte alls), hon gick fot som en ängel, stannade och la sig snabbt och säkert.
Nemi däremot var distraherad, orkade inte ligga i två minuter, hittade det ena och det andra att titta och nosa på.

När Zelda är på topphumör är hon nästan magisk - hon svävar fram med en slags glittrande energi som jag tycker är fullständigt oemotståndlig. Kanske är det en del av hennes charm att den bara dyker upp ibland, som en gåva ...

Nu anmäler jag henne i alla fall till nästa tävling så får vi se hur dagsformen är då... Man får inte tävla med två hundar i samma klass, så det lär bli en del utflykter framöver. Fördelen, jämfört med freestylen, är att det finns mängder av tävlingar, och att många av dem finns i närheten.

Nu är det bara att anmäla sig!

Efter en inte helt okomplicerad mailväxling har nu Chinese Crested Club lagts till i Brukshundklubbens rullist över klubbar som tävlande kan tillhöra. Av detta drar jag slutsatsen att vi blir de första i Sverige som tävlar i lydnad för CCC!

Nu har vi ett konto så att vi kan anmäla oss, nästa steg blir att hitta några lämpliga tävlingar i närområdet.
Alla tips tas tacksamt emot.

Sådant som händer tidigt i livet ...

Lilla Snö påminde mig om Zelda olycka - hon bröt ju flera ben i ena tassen när en balkongdörr blåste igen i precis fel ögonblick när hon var ungefär sju veckor gammal. Första gången jag träffade henne hade hon tassen i ett hårt bandage, se bild, och var måttligt förtjust över att bli upplyft av en person hon ganska nyss hade träffat...

Säkert hade hon haft mycket ont, vilket antagligen har bidragit till att hon fortfarande är så smärtkänslig (samma sak händer med barn som utsätts för smärta). Om jag hade vetat då vad jag vet nu hade jag tagit det mycket försiktigare med henne i början. Jag hade exempelvis lyft upp henne omedelbart när hon ville upp istället för att tycka att hon skulle vänja sig vid grannskapets (snälla) hundar utan inblandning från min sida.
Men, det är lätt att vara efterklok, och jag kan ju inte vara säker på att hon hade litat mer på mig nu om jag hade ställt upp bättre då, men jag misstänker ändå att det hade varit bra för henne. Jag hade bestämt mig för att inte betrakta henne som så skör som hon såg ut att vara för att hon inte skulle bli överbeskyddad ...  inte alltid lätt att hitta balansen...

Miljöträning för lilla Snö.

Igår hade vi besök av lilla Snö, fyra månader, som kom och tittade på staden. Hon fick se hissar, sopbilar, barnvagnar och annat som inte finns på landet där hon bor. Hon fick även testa ett hundcafé för första (men antagligen inte sista) gången.

Det hela blev rätt ansträngande, så hon passade på att lägga hakan på bordet och sova en liten stund på cafeet.

Sockersöt är den lilla damen! Mer om besöket kan ni läsa i Jeanetts blogg.

Stor skillnad mellan att ha en hund och två hundar

är det när försäkringen ska betalas.
Gårdagens höjdare blev att inviga min mobilapp som fotograferar först OCR-koden, sedan beloppet, och till sist ser till att försäkringsbolaget får sina pengar.
Tack banken.
Och tack försäkringsbolaget för att ni finns, det känns tryggt.

Och varför sitter du där och filmar???

Igår testade vi tempoväxlingar. Här ser ni Nemi som jobbar på, och Zelda som inte vill passera kompisen som filmar - det brukar ju aldrig sitta någon där... 

Nix.

Igår fick Zelda en äggula på en liten keramiktallrik som jag ställde på stenplattan vid öppna spisen (som vi inte får elda i). När hon slickade på tallriken rörde den sig litet mot underlaget.
Det lät HEMSKT.
Konflikt.
Hon ville ha äggulan, men var rädd för ljudet, så hon gjorde sig låååång och stod så långt bort ifrån tallriken som hon kunde. Jag lät henne hållas (hade kunnat flytta på tallriken men här tror vi på att möta våra rädslor). I morse tänkte jag att det kunde bli ett kul litet inlägg, så vi gjorde om alltsammans (samma tallrik).
Anledningen till att ni inte ser ngn video är att det inte finns något att se. Nu på morgonen var ljudet av tallrik som skrapar mot sten inte obehagligt alls.
:-)