Vet ni vad Colliemage är?

Det fick jag lära mig härom dagen. Nemi hade kräkts några dagar i rad, direkt på morgonen när hon vaknade, men sedan varit precis som vanligt (ätit som vanligt, ingen diarré, varit pigg och aktiv). Så jag hörde mig för bland hundkompisar och tittade på nätet, kom fram till att jag skulle börja med att ge henne skonkost, ris och fisk, tre gånger om dagen. (Som alternativ till veterinärbesök, kontraströntgen och operation.)
Så det gjorde jag, sedan tänkte jag komplettera med litet hundmat för oroliga magar, så vi knallade iväg till veterinären som säljer sådant och förklarade vad vi skulle ha.
"Ojdå, sa sköterskan, har den lilla tjejen fått colliemage?"
"Colliemage?"
"Ja, collies blir lätt illamående på morgonen. Du kan också testa att ge henne ett litet kex direkt när hon vaknar."

Så nu har hundarna ätit fisk och ris och burkmat och kex några dagar (Zelda har fått samma  för enkelhetens skull), Nemi har slutat kräkas (och jag har slutat oroa mig för jätteoperationer) och så har jag upptäckt att hundarna som i vanliga fall både äter och dricker utan att sprida mat och vatten runtomkring sig gör ett undantag för ris.

Hisslek!

Varje dag åker vi hiss (ibland tar vi trappan men oftast inte). Sedan några veckor har vi en hisslek som har sitt ursprung i 5-sekundersregeln vi lärde oss hos Agnes (om hunden inte gör rätt så vänta i 5 sekunder innan den får nästa chans).
Nu får hundarna EN uppgift i hissen. Det blir oftast sitt, ligg eller kö (båda framtassarna på mitt ben). Den som gör rätt får en belöning, den andra får ingenting. Jag upprepar mig inte. Den som inte hört, eller inte lyssnat, har missat tåget för den här gången.
Det är bra för hundarna som nu är mycket uppmärksamma, bra för mig eftersom jag uppenbarligen varierar i hur tydlig jag är, och om det är något jag vill utveckla hos mig själv är det tydligheten.
(Jag säger "ligg" och två pigga och alerta små hundar som kan "ligg" sätter sig. ??????)

En annan finess med detta är att Nemi inte börjar jaga upp sig inför det stundande mötet med omvärlden. Jag brukar sedan tidigare ge henne en uppgift direkt utanför ytterdörren för att hålla hennes fokus på mig, det fungerar fint (utom förstås när det dyker upp hundar som igår). Då kan vi sedan vandra iväg utan att hon skäller på människor och cyklister.

Kinesisk skrikhund

Vilken start på dagen. Vi kommer ut några minuter i sju, och möts av en lös Jack Russel. Jag vet inte varför jag inte såg den, hanske var den dold bakom barnvagnen, eller bakom restaurangstolarna (vi har uteserveringar på båda sidorna om porten). Den travar fram till oss med vänlig min, Zelda (bless her little heart) viftar vänligt på svansen, men Nemi får spel, hon är som mest vaksam och skällig de första tjugo metrarna utanför porten, och jag hinner inte avleda henne. 

Terriern får på sig ett koppel, och damerna och jag går upp på lilla gräsmattan framför Handels för att inte hänga terriern i hälarna. Där står vi lika plötsligt öga mot öga med en stor lös lagotto, eller ngn liknade sort som är storleken större. Den har kommit runt hörnet så ingen av oss har sett den innan den är  alldeles nära.

Nemi tar till skriktricket, hon skriker som om hennes sista stund var kommen. (Kineser gör så, i alla fall mina. Första gången Zelda lät på det sättet hade hon blivit injagad i ett buskage av en setter och jag var övertygad om att detta var hennes dödsskrik eller i alla fall att det var djursjukhuset nästa.)

Jag försöker schasa iväg lagotton, men den har äntligen hittat något intressant den här morgonen och cirklar nyfiket runt oss. Nemi skriker, Zelda verkar vilja hjälpa till litet så hon börjar skälla. 

Min mormor brukade säga att somliga straffar vår herre direkt. När lagotto (?) ägaren kommer rusande runt samma hörn är han en orolig man. Hunden tycker inte att husse verkar vara på något kul humör så den kommer inte när han ropar på den.

Nemi skriker.

Til slut får han tag på sin hund, och vet ni vad. Han ber vänligt och artigt om ursäkt! :-) 

Jag tycker mig se att båda hundarna lugnar ner sig mycket snabbare nuförtiden. När Zelda var liten kunde det ta flera dygn innan hon var sig lik när hon hade blivit skrämd. Nemi ruskade bara litet på sig, när vi traskade vidare kunde hon intressera sig för dofter, kissa m.m. Nu när vi har kommit hem har hon visserligen redan skällt några gånger (fast bara litet) när hon har hört hissen, men hon ligger avslappnat på sin vanliga plats.

Jag får trösta mig med att Zelda som nu är fyra är helt ostressad av sådant som hon tyckte var mycket skrämmande när hon var yngre - framförallt andra hundar. Nemi kommer förhoppningsvis också att vänja sig, för inga gula rosetter i världen hindrar andra hundar från att komma farande.

Valpfesten fortsätter...

med Bruno, tre månader.

Bakifrån

framifrån

från sidan

med matte Memea

med mig

och med de små damerna.

Ingen tävling den här gången heller, gissar att ni ser att han är en liten Malinois.

Smakråd!

Jag behöver smakråd. Här ser ni varianter på vad jag kan göra med mina armar i momentet där vi turas om att snurrra. Vilket ska jag välja? Ju tydligare det är att jag inte använder handtecken ju bättre, och ju lättare att komma ihåg för mig ju bättre. Annars ska det bara se snyggt ut.

Och så har jag lärt mig att ladda ner klipp direkt från min nya YouTube kanal AsaNilsonneFreestyle. Det går framåt!

Och mer freestyle...

Här är slutet av Zeldas program. Där hon springer runt mina ben i början ska hon egentligen springa runt blomman, på avstånd. Och så avslutar hon med snurr, snurr, ligg. Som ni vet ska det vara snurr, snurr, buga. Vi har gjort det 100 ggr tidigare.
Varför???
Och så släpper jag iväg henne ändå, fast det inte riktigt känns som det ska.
Varför???
Men supernyttigt att kunna se hur programmet ser ut, på det här klippet är det mycket som går fel, och då är vi ändå hemma och hon jobbar för sin frukost...

Om det fanns en agilityklass där man hade en viss tid på sig (tidsfel om man drog över) att hoppa så många hinder man ville, i den ordning man själv valde, och om olika svåra hinder och övergångar gav olika poäng så skulle upplevelsen kanske bli som att köra freestyle?

Och valpar igen!

Idag blir det inga priser till den som ser att detta är Bostonterriervalpar. Igår var vi och förundrades över Karins 8 (!) småttingar, undrar om valptittning kunde lanseras som depressionsförebyggande behandling... (Är man redan deprimerad ska man kanske avstå - då skulle man nog bara bli ledsen för att man inte hade en, eller två, eller tre...)

Har ni sett så smart: valparna har en bur som de kan gå in och lägga sig i - de får dels grunden till burträning, dels till att vara rumsrena - de gick ut ur buren för att kissa.

Och en somnade i mitt knä...

Puss på dig - de var glada, sociala och hade en häpnadsväckande styrka i käkarna redan...

Ni kan se mer av de små underverken här.

Ordning och reda...

Nu ska det bli ordning och reda på våra koppel! Försöker behärska mig så att hemmet inte blir fyllt av hundprylar, men en koppelkrok med hundmotiv är väl inte att gå till överdrift?

Tacksam för sådant som inte hänt...

Igår var vi i en liten park som är kuperad och litet snårig, låga träd och stora buskar står tätt. En liten upptrampad stig ledde in i buskaget, och dit ville Nemi som var kopplad. Absolut ville hon dit. Hon fick inte som hon ville, vi gick vidare. Stigen vi följde gick uppför, så efter en liten stund kunde vi titta ner bakom buskaget. Där låg en man och solade och tuggade på en smörgås. Tur, tänkte jag, att inte Nemi rusade fram och a) skällde eller b) tiggde/stal hans lunch.
Sedan såg jag vilka fler som fanns därnedanför: två små flickor som var ute och luftade sina marsvin. Om Zelda stöter på ett marsvin är jag ganska säker på att hon skulle titta på det litet förstrött och sedan hitta på något annat. Nemi som fortfarande kan få hjärnsläpp av att se något som går att jaga, exempelvis råttor eller kaniner, tror jag skulle klassificera marsvin som byte.
Hugga.
Kan det ha varit doften av marsvin som drog? Jag vill inte tänka tanken på vad som hade kunnat hända om Nemi hade varit lös. Försöker trösta mig med att det nog ändå inte hade varit lika illa som om hon hade varit en Jack Russel eller min gamla minibullis som tog möss och råttor (jag arbetade på ridläger och det fanns råttor i stallet) på löpande band. Ett är säkert: minibullis + marsvin = inget marsvin.

Flickorna ville gärna bli fotade och även upplagda på bloggen, men har suddat deras ansikten litet ändå...

Youtube here we come!

Har lyckats lägga upp ett klipp på Youtube! Från morgonens lilla pass med en del av Zeldas program.

I går åt vi lunch med utsikt:

 och Nemis nappsamling växer. Det var dagens uppdatering.

Ny valptävling!

Det var så kul med valptävling att det blir en till. Vad tror ni om den här lille gosingen? (För att vara tydlig - pris till den som först berättar vilken ras detta är).

Glad hund...

På den här bilden som togs innan startskotten för regattan sänkte vårt fotoprojekt ser Zelda ut som jag vill se henne: svansen upp, driv i steget, fokus på mig. Så såg hon ut vid första starten i Habo.
:-)
Hon dansade in på planen, såg ut att bara längta efter att få sätta igång, körde igenom programmet i alldeles för hög fart, där liknar freestylen agility: ju fortare det går ju lättare är det att det blir fel. Eftersom  mitt största problem med Zelda har varit att hon blir osäker och seg (om man inte riktigt känner sig bekväm är det nog bäst att inte göra någonting) har jag inte lagt in några "bromsmoment" i vårt program, det har ju aldrig behövts, men nu får jag väl ha några sådana som plan B ifall detta upprepar sig.

Nu planerar jag att backa litet och börja belöna attityd, oavsett vad hon gör för övrigt. Glad hund = belöning.
Och så ska jag göra ett nytt försök att få igång hennes lek. Jag vet att jag har begärt för mycket av henne tidigare, och blivit besviken när det inte fungerat. Hon har helt enkelt släckt ut mina försök till lek. Jag får gå tillbaka till att räkna leken i sekunder (inte mer än fem, kanske inte ens det) innan jag bryter, och verkligen disciplinera mig själv så att jag inte försöker hålla på bara en liiiten stund till för då hinner hon tröttna/bli obekväm och så har vi tagit ett steg bakåt i stället för framåt..

Hennes trygghet och hennes attityd i träning/tävling är det vi behöver fokusera på nu. Nemi får pausa ett tag, nästa tävling i Bollnäs den 5 augusti har jag bara anmält Zelda till.
Foto Micaela Malmi, EpicPhotoJournalism.com

Häpnadsväckande men tydligen sant...

Det visar sig att det finns en officiell lista över årets freestyleresultat för tävlande i klass tre. Där räknas de fyra bästa resultaten - och vet ni vad? Trots att Zelda och jag inte har satt vårt program en enda gång (gjort allt som ingår, när det ska göras) ligger vi på elfte plats!!!
Vi kan bli så mycket bättre, det är ju hur uppmuntrande som helst!

Foto Micaela Malmi, EpicPhotoJournalism.com

God, godare, godast...

 I ett försök att bli litet mer proffsig i träningen tänkte jag undersöka vilket godis hundarna gillar bäst. Det var inte helt lätt att tyda resultatet, kanske ska man lägga godiset i olika skålar och inte intill varandra på en plastmapp? Jag visade först vad de hade att välja på.

I Nemis huvud...

I fredags hände något överraskande. När hundarna och jag kom ut vid niotiden på morgonen satt ett tiotal personer i trettioårsåldern i en trappa som vi behövde gå förbi. Det var mest män, två eller tre kvinnor. De rökte och drack öl. Precis när vi passerar reser sig en man och sätter kurs mot Nemi. Han är framåtböjd, jag ser inte hans ansikte, han tittar inte på mig, bara på Nemi. Han försöker klappa henne med handen han  har cigaretten i, hon backar, jag försöker ställa mig mellan honom och hundarna.
"Inte klappa" säger jag automatiskt, och sedan "No" "Non" "Njet",
Han lyssnar inte, eller så förstår han inte, eller så bryr han sig inte. Jag tittar på hans kompisar. De sitter blick stilla med uttryckslösa ansikten.
Han ger sig inte, jag försöker ta mig framåt, därifrån, stämningen är inte god. Jag som nästan aldrig blir rädd får litet hjärtklappning. Jag ser framför mig att Nemi gör ett utfall, att han sparkar efter henne (det har hänt), att hans tunga kängor blir slutet på min högljudda lilla hund.
Och nu kommer det överraskande i historien: Nemi säger inte så mycket som pip. Hon gör som diplomatiska Zelda, sänker svansen, gör sig neutral, drar sig undan så gott det går.
Nemi som skäller ut folk åt höger och vänster håller sig i skinnet, min rädsla drar inte igång henne, utan gör henne istället spak.
Efter ett tiotal meter ger mannen upp och går tillbaka till kompisarna. men det var tio långa meter för mig.
Så överraskad över något som hundarna gjort/inte gjort har jag inte blivit på länge. Om hon nu skäller på folk därför att hon vill att de ska hålla sig på avstånd, varför skällde hon inte på den här mannen när jag kämpade så just för att få till litet avstånd? Kan hon ha tänkt att jag för en gångs skull skötte jobbet så att hon slapp? Eller kanske är hon inte rädd för dem vi möter, kanske tycker hon bara att det är kul när de hoppar till? Kanske var det jag som uppfattade situationen som mer hotfull än den var och att hon gjorde en mer korrekt bedömning?
Märkligt var det i alla fall.


Att ha en liten hund är verkligen en helt annan sak än att ha en stor. Med gamle Nestor (c:a 55 kg) hamnade jag inte i liknande situationer, och om jag någon gång blev rädd, eller om han tyckte att folk betedde sig på ett opassande sätt då slöt han upp vid min sida, tryckte sig mot mitt ben, och stirrade på personen i fråga. Ingen feltolkade den signalen under hans elvaåriga liv.
Med en liten hund är det jag som måste stå för försvaret.

Kanske har jag helt missuppfattat Nemis utfall mot folk och fä?

Besök hos Maria

På hemvägen igår tittade vi in hos Zeldas uppfödare Maria. Flockliv uppstod genast. Som ni kanske ser är en av hundarna inte riktigt lik de andra (den helsvarta) - det beror på att hon är en portugisisk vattenhundsvalp på 4 månader. Tack för kaffe och trevlig paus!

Och så en kinesisk kameleonthundskommentar: här ser ni Zeldas mamma Nickie 6 år, även hon i sommarfrilla. Men, mitt på ryggen börjar hon  bli brun! Hon som tidigare varit omväxlande grå och vit. ????

Snurr, snurr, buga...

Förresten: en sak som satt perfekt var Zeldas och mitt avslut - tack Ina Kolmodin som fotade och som låter mig använda bilden, blir så uppmuntrad av att titta på den!
Och tack alla som tänkte på oss - kanske kom Zeldas energi från er!

Nej, inte idag heller...

För dem av er som är resultatorienterade måste jag berätta att det inte blev någon uppflytt idag heller. Roligast var att Zelda var fylld av entusiasm inför första starten, hon sprang in på planen med svansen i vädret och solsken i blick. Sedan slutade musiken fungera, så vi fick avbryta, springa och hämta CDn (hade lämnat USB-minnet), börja om. Tror inte att det störde särskilt, hon var hur taggad som helst, så taggad att hon missade ett antal instruktioner... så kan det gå! På eftermiddagen råkade hon i gräl med en Jack Russel i tältet intill precis när vi skulle in, vilket gjorde henne ängslig och okoncentrerad, men hon fullföjde i alla fall.

Nemi har (kanske?) bräckt Zeldas "jag lämnar inte buren" protest. I stället för att börja med att backa runt mig vilket hon har kunnat länge och gillar att göra tittade hon bara vemodigt på mig och slickade mig litet på benet. Sedan kom hon igång litet, men bara litet.  Likadant på eftermiddagen, så då bröt vi. Värmt upp hade hon gjort perfekt, så det kan inte vara akut sjukdom eller minnesförlust som har drabbat henne.

Så här har jag något att bita i...

Roligast: Zeldas energi på morgonen, och tältet. Det var helt underbart att ha ett tält visade det sig - hundarna kopplade av på ett helt annat sätt än tidigare, och när det plötsligt och otippat började regna satt vi torrt och skyddat i vårt fina lilla tält som jag faktiskt lyckades både resa och fälla alldeles själv.

(Hade inga regnkläder med så det var extra lyckat.)

Zeldas magnolior fick så utanför som prydnader medan de väntade... Granntältet är under resning.

Zelda vilar i buren, tältet gör att hon inte tycker att hon behöver hålla koll på omgivningen, alldeles väldigt skönt!

Och så fick vi äntligen kinessällskap: Charlotte Evalsdsson med sin duktiga Zack som gjorde både Freestyle och HTM-debut med den äran! 

Jag har inga bilder från själva tävlingen, men så här såg hundarna ut när de vaknade och kastade var sitt försiktigt öga på den nya dagen (man måste nästan  ha erfarenhet av kineser för att upptäcka Zeldas...)

Morgondagens inlägg kommer redan i kväll, tävlingen börjar tidigt...

Rapport från Habo. Här ser ni hur det såg ut på vägen hit. Först hade ett åskväder passerat Sveavägen komplett med hagel och brandbilar som kom farande några minuter efter den första smällen. Sedan for vi igenom ett till på vägen, så här såg det ut, lyckade tyvärr inte fånga någon blixt på bild.
Vi håller som sagt på att få rutin...
Hur som helst är vi nu framme. Det är bara jag som har hund på motellet, alla andra har gigantiska motorcyklar.
Hundarna verkar förvånansvärt opåverkade, så nu får vi se hur det går i morgon. Sex starter borde ju kunna ge åtminstone ett eller två uppflytt... kanske... vi ska i alla fall inviga det nya tältet och njuta av att se alla andra på tävlingsplanen!

Logistik.

För ett år sedan tävlade Zelda och jag i Jönköping för första gången. Vi tog tåget dit. Jag hade med mig en liten väska med rena underkläder och tröja, tandborste, Zeldas registreringsbevis, musiken på en CD. Jag hade plånbok och mobiltelefon.

Idag, till samma tävling har jag en hyrbil. Jag har en metallbur att ha i bilen, och en tygbur att ha på själva tävlingen. Jag har ett tält och en hopfällbar stol.

Sådant jag inte kan glömma: mig själv, två hundar, Nemis skivstång och Zeldas blommor.

Sådant jag eller andra glömt att ta med på tävlingar jag varit på: musiken. Vaccinationsintyg. Vattenskål.

Sådant som ska med utöver detta: godaste godiset. Ipoden med hörlurar. Datorn, kameran och alla sladdar som behövs. Kläder - till Nemis program, till Zeldas program, till ombyte. Zeldas halsband. Solglasögon och läsglasögon.

Och en massa annat som jag har glömt just nu. Mat, till exempel.

Eftersom det har strulat med musiken vilket gör det svårt att hålla koncentrationen och ladda om så har jag nu musiken både på CD och på USB-minne. Och så har jag kollat att det är rätt låt på rätt ställe, vilket det inte var när Zelda skulle köra sitt första HTM-program. (Jag var så säker på att jag hade gjort rätt att jag inte brydde mig om att lyssna... men det hade jag inte).

Bild: detta ska jag inte glömma:

4 sekundmeter?

Hur mycket blåser det om det är fyra sekundmeter? Kommer Zeldas magnolior att blåsa omkull? Enligt den sensate väderprognosen kommer det inte att regna (bra) men blåsa litet (kan vara dåligt) i Jönköping på lördag. Kanske måste jag komma på ett sätt att förankra blommorna (tätpinnar?)

Hemliga vapen:

Eftersom Zelda tycker bättre om att vara kopplad än att vara lös ska jag pröva att sätta på henne ett halsband på lördag, kanske kommer det att kännas tryggt?

Nedan freestylehalsbandet i guld, och HTM halsband som matchar hennes egna färger.

Pangpang ... usch ... pangpangpang

Nu har jag hittat fyrverkeriljud på nätet och vi har börjar träna. Än så länge på lägsta möjliga ljudnivå (spelar från datorn). Eftersom Zelda verkade vara litet obekväm även med det (man ska hålla sig under deras obehagströskel) så spelade jag musik samtidigt så att fyrverkeriljuden blev litet utspädda de två första dagarna. Nu har jag ljuden på utan täckande musik, knappt hörbart.
Zelda bryr sig inte alls, den som tycker det är svårt är jag. Det visar sig att Zeldas reaktioner har betingat mig så att jag känner ett rent fysiskt obehag av ljuden.
Här ligger Zelda i mitt knä medan det visslat och smäller. Jag måste tvinga mig själv att inte stänga av, tvinga mig själv att konstatera att Zelda faktiskt inte blir rädd och att jag därmed inte heller behöver stressa upp mig.

Nästa vecka ska vi öka till näst lägsta nivån.
Så det kan gå!

Ny tävling på lördag!

Då ska vi till Habo, utanför Jönköping. Det blir tre starter per hund. Först freestyle, sedan ligger en HTM-tävling mitt på dagen, och till slut blir det freestyle en gång till på eftermiddagen. Förra året fick Zelda och jag rätt dåliga poäng på förmiddagen, men på eftermiddagen gick det mycket bättre, då fick vi uppflytt från klass ett.
Kollade vädret.
På förmiddagen ska det bli så här:

Och på eftermiddagen så här:

Tur att väderprognoser inte är någon exakt vetenskap.
Inför den här tävlingen har jag prövat att knappast träna alls, hundarna ska vara undertränade, de ska ha ett påtagligt träningsbehov (de kan ju redan sin program). Tänkte se om resultatet blir vild entusiasm på tävlingen:
"Oj, jippeee, ska vi äntligen få jobba litet!"
Det verkar fungera på Nemi, Zelda har bara bett att få träna en gång, och då tror jag mest att det var för att hon var hungrig...
Vi får se hur det går.

Genusperspektiv vid övergångsstället

Röd gubbe.
Vi väntar tillsammans med en medelålders kvinna som har ett cirka tvåårigt barn i en sittvagn. Kvinnan pekar på hundarna:
"Titta! Vovvar!"
Barnet skrattar och viftar med armarna:
"Vovovov!"
Kvinnan fortsätter:
"Den stora är en pappavovve och den lilla söta är en mammavovve."
"Vovov!"
Och sedan blev det grönt, Nemi sa ingenting.

Gul Hund

En gul hund behöver inte vara gul, visar det sig, den kan ha vilken färg som helst. I ett välkommet initiativ föreslås att vi som har hundar som inte vill bli klappade av okända människor, som små barn inte ska hälsa på, som inte vill att okända hundar ska släppas fram ska sätta ett gult band på kopplet, eller en gul halsduk eller liknande på hunden.

Igår fick Nemi en gul rosett på sitt koppel, det lär inte hjälpa mot lösa hundar som husse/matte inte har uppsikt över, men kanske kommer färre personer att släppa fram sina kopplade hundar? Kanske kommer "Jag äääälskar hundar och de ääälskar mig" folket att hålla sina fingrar i styr?
Läs mer här!

Vacker men galen?

I går kväll kom jag att tänka på en kompis vars flickvänner var vackra men galna, som han själv uttryckte det - så såg hans idealkvinna ut. Tror att han hade gillat Zelda. Nedan ytterligare en av Micaelas bilder - en Zelda som är med på noterna.  

Men åter till gårdagen. På kvällen gick vi till den lilla inhägnaden som beskrevs i inlägget den 5/6. Jag hade med mig jättegoda köttbullar, kopplade loss hundarna, och väntade på ett initiativ. Nemi började genast bjuda på ett "sitt" i fotposition, så då tränade jag litet positioner med henne. Zelda parkerade sig intill den lilla grinden och tittade på oss med något som jag tolkade som en ängslig och förebrående min. Nemi gick fot, gick mellan, tränade övergångar, fick köttbullebitar.
Zelda satt.
Jag hoppades att hon också skulle bli inspirerad att delta, men nej (att ropa på henne när hon är på det humöret gör henne bara mer osäker).
(För positionsträning med Zelda gör jag ibland så att jag bara går runt med exempelvis köttbullar i händerna. Jag säger ingenting, tittar inte på henne, väntar bara in att hon själv ska söka sig till rätt position och sedan stanna där ett steg eller två. Sedan blir det BELÖNING. Detta för att komma ifrån hennes tendens att vara kinesseg, jag vill att hon aktivt ska se till att vara på rätt plats. Ibland har jag fått gå ganska långt, och några få gånger har hon inte kommit alls. Då har vi i alla fall sluppit tjat. Nemi har aldrig behövt något sådant, hon verkar vara en otypisk kines på det sättet, hon är full av arbetslust för det mesta.)
Hursomhelst hade jag tagit med mig hundarnas koppel och lagt dem på den lilla stenmuren mittemot grinden. När jag plockade upp kopplen för att gå blev Zelda som elektrifierad - hon kom rusande med svansen upp och glad min. Blixtsnabbt (för att vara mig) band jag upp Nemi, viftade med en köttbulle framför näsan på Zelda och tog några steg - och då var det plötsligt både kul och möjligt att gå fot. Gissa om jag blev glad, och även stolt över mig själv över att jag slutade i tid: två, tre steg fot, köttbullebit, två, tre steg heel (höger sida) köttbullebit, två tre steg fot flera köttbullebitar.
Färdigt!
Hennes glädje över att hon snart skulle få på sig kopplet och få gå hem bröt hennes olustiga stämning, sedan var hon glad och pigg och intresserad av att jobba litet.
Vad lär jag mig av detta? Att hon behöver bli tryggare, att jag behöver hitta fler sätt att hjälpa henne att slå om strömbrytaren så att hon kan ta sig ut sitt ängsliga stämningsläge.
Hon är verkligen full av överraskningar, vacker och oförutsebar, vilket är ganska roligt som killkompisen hade upptäckt...

Skotträdsla...

Mitt i fotosessionen (jag mindes fel, vi hann med en "runtmagnolian bild") hördes, som ni kanske kommer ihåg, startskotten till Gotland Runt. Sedan dess vill Zelda inte göra någonting utomhus, knappt ens springa efter en kastad godisbit.
Inte ens på ett helt annat ställe... I morse försökte jag kasta blodpudding på gräsmattan hemma hos en kompis vi hade sovit över hos, vi var nästan på landet. Zelda valde att gå tillbaka in i huset.
Suck!
(Nemi: skott? Vilka skott?)

Nu har bilderna kommit!

Här får ni se vad som kan hända när en professionell fotograf möter matte + 2 freestyletränande kineser. Tack tack tack Micaela!

Foto för samtliga bilder nedan: Micaela Malmi/EpicPhotoJournalism.com   

Gott?

Igår var vi på hundvänliga restaurang Skafferiet i Stora Skuggan. Där träffade damerna Memeas nya valp Bruno, nio veckor, för första gången. Inget pris till den som ser eller minns att Bruno är en liten malle.
Frågan är ifall det är gott med sallad som legat på samma tallrik som laxpudding med skirat smör. Bruno och Nemi undersöker.

Väl vald tid för fotografering?

Igår skulle Micaela Malmi, fotograf som bland annat tar spektakulära yogabilder, ta "freestyle-in-action" bilder på mig och hundarna, tycker att det börjar bli på tiden att ha litet bättre bilder än dem jag har.
Vädret? Pefekt. Platsen? Lugn och avskild. Medtaget godis? Gott.
Gick det bra? Med Nemi var det inga problem, men precis när vi hade börjat med Zelda så så det pang. Långt borta, men ett tydligt pang var det. Där slutade fotosessionen. Det visade sig vara Gotland Runt (som numera heter ngt annat) som startade (några kilometer bort), vinden båste in mot land, och sedan var det fem startskott till. Så det blir inga foton av vårt paradnummer när hon går runt magnolian på bakbenen.
Vi gick och fikade för att se om hon skulle lugna ner sig, men det gjorde hon inte.
Måste verkligen försöka göra något åt hennes skotträdsla.

Såhär såg det ut när vi fikade, fler bilder kommer snart!

Gissa vad som hände när Nemi hittade den här:

Vi var på besök när jag plötsligt såg att Nemi tuggade på någonting. Alldeles intill låg den här påsen som hon hade hittat/stulit på sitt vanliga företagsamma sätt. Gissa vad hon tyckte om godis modell turkisk peppar, volcano med tre eldslågor? Svar som kommentar.