Det kom en kommentar till inlägget där Zelda och Nemi springer.
Anonym som har två hundar skriver:
"Tyvärr är jag inte förälskad i någondera, vilket ger skuldkänslor. Om man kunde göra sig av med hundar för att de visar sig ha "fel" temperament? Kan man?"
Mitt spontana svar blir JA. Om hunden är för pigg, eller inte tillräckligt pigg, eller för ointresserad av att träna, eller kräver mer träning än ägaren orkar med - varför inte försöka hitta ett nytt hem där hunden blir uppskattad för den den är, ett hem vars krav stämmer med hundens personlighet?
Varför ska detta vara så förbjudet? Det låter trist både för Anonym och hundarna att leva i en relation där hundarna upplevs som "fel". I ett annat sammanhang vore de säkert helt rätt. Och jag skulle unna både Anonym och alla andra hundägare att få vara riktigt nöjda och glada när de är med sin hund! Då finns det bara två möjligheter om man inte vill fastna i sitt missnöje och sin besvikelse: att antingen ändra sin bild av hur en hund ska vara, eller att byta till en hund med bättre passform.
PS Idag passerade vi två halvvuxna Borzoivalpar på en smal gång och Nemi sa ingenting... (hon hade fullt upp med att äta små kycklingbitar). Så det går framåt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Vår Buzz (kines) som vi adopterade för dryga året sedan blev inlämnad på ett hundstall. Att han blev inlämnad och att samma familj behöll fyra andra hundar tolkar jag som att han var "fel". Men i vår familj är han såååå rätt!!! Vi kan inte fatta hur livet skulle se utan honom. Han förgyller vår vardag på ett sätt som vi aldrig skulle kunna föreställa oss. Så... Fel hund kan uppenbart vara helt rätt hos någon annan. Därför vill jag hålla med Åsa. Ge både dig själv och hunden möjlighet att få vara rätt! :-)
Det är en väldigt svår fråga tycker jag... Även om Olga ibland "är till salu" så känner jag att jag har ansvar att lösa problemet så långt det går... Jag bestämde mig att köpa hund inte hon.
Men precis som du sa "ge både dig själv och hunden möjlighet att få vara rätt. Det blir ju bäst så.
Ärligt är härligt.
Det måsta vara ett jättesvårt dilemma att känna att man har "fel" hund. Mina båda hundar är lite som Nemi och Zelda verkar vara, en lite blyg och försiktig och en pigg och framåt, men jag älskar dem båda oerhört, var och en på sitt sätt.
Matning (mutning?) med godbitar vid hundmöte har funkat jättebra för oss, nu kommer hundarna springande till mig när de ser en annan hund komma.
Åsa Nilsonne sa...
Ja, det är verkligen svårt att veta när man ska ge upp och när man ska försöka kämpa vidare.
När Zelda var liten träffade vi en familj med en Malterservalp. De hade först köpt en Amstaff till sin åtta-nioåriga dotter, det hade varit familjens första hund och de hade ingen aning om att olika raser ställer olika krav på sin omgivning.
Nu hade de placerat om amstaffen som de inte hade klarat av, och skaffat en mycket liten hund i stället. Alla var nöjda enligt mamman som jag talade med, inklusive den omplacerade hunden. (Det låter påhittat, men det är faktiskt sant...)
Att sedan hundar och barn som man är hur nöjd med som helst kan vara tillfälligtvis till salu är väl helt naturligt med tanke på hur fenomenalt irriterande de kan vara ibland. Det är för mig något helt annat än att inte tycka att man har en helt underbar liten hund... att inte bli glad av att se på den, av att vara med den, att inte - som Anonym säger - vara litet kär i den... Det låter litet sorgligt.
Faktiskt tror jag att om inte Zelda och jag hade vuxit ihop på något bra sätt, eller om jag var riktigt missnöjd med Nemi, så hade jag nog frågat mig om jag var rätt matte för just denna lilla hund... Jag vet hur det ska kännas när det är bra, så hade det inte blivit så, då hade jag nog övervägt att försöka hitta ett bättre hem åt den stackars hunden.
för ganska så länge sedan nu, innan Lycka kom in i mitt liv, blev jag erbjuden att få en hund. där och då, i sökandet efter en fyrbent vän, var svaret självklart ja! jag träffade hunden, men även fast min längtan efter hund var enorm, kände jag att detta, tyvärr, inte alls var den hund jag sökte och jag var inte den matte som den hunden var ute efter.
Många var det som undrade hur jag tänkte när jag vänligt men bestämt tackade nej till hunden.
svårt kanske att förstå för en del som inte har hund, men det är verkligen inte hund som hund! och det här var en hund, inte hundEN för mig.
Jag vet att den hunden hittade hem, och det gör mig så glad att den fick det hem den behövde och sökte och att en matte och husse nu har den hund de saknade.
för mig är det två helt skillda saker att känna att det är fel, och att hunden ibland är till salu.
hoppas så att det ordnar till sig för anonym och dennes hundar!
//Nica
http://lyckaetthundliv.blogg.se
Tack, snälla, för vettiga och värdefulla synpunkter!
Försöker börja tänka rationellt: det är ju faktiskt bättre också för hunden att hamna i rätt familj!
Om någon vill ha en två år gammal tik som är dominant och samtidigt osäker?
Känner mig delvis skyldig till osäkerheten; jag misslyckades några gånger med att skydda henne som rätt liten.
Vet inte vad som är värre: osäkerheten (utfall mot hundar) eller "översitteriet" - hon mobbar den ett år äldre tiken.
Köpte valp i panik när min helt underbara tre år gamla hund dog oväntat, och jag blev utan hund (den äldre hunden fick jag senare, oplanerat).
Följde med Åsas valpjakt i våras och insåg att det var så jag borde ha gjort!
Nu ska jag skaffa kyckling för hundmöten, försöka införliva alla kloka synpunkter och fortsätta att beundra gracila Nemi!
Till Anonym: så oerhört sorgligt att bli av med en tre år gammal hund! Och besvärligt det måste vara för er alla tre med stress och osämja i vardagen.
Om jag vore du hade jag nog satt upp en tidsgräns, säg två månader, inom vilken någon bättring måste ske ifall båda hundarna ska vara kvar.
Sedan hade jag tagit kontakt med någon bra hundägarcoach för att få en åtgärdsplan.
Det verkar ju faktiskt finnas hundar som fungerar bäst som ensamhundar, även erfarna uppfödare placerar om hundar på grund av osämja i flocken - personkemin stämmer helt enkelt inte.
När det gäller Zelda visste jag ju att hon fungerade bra i flock- har ju levt så hos uppfödaren när jag varit bortrest, och att hon alltid blivit lycklig när hon har träffat en annan CC när vi varit ute, så förutsättningarna var nog rätt goda...
Tack för påpekandet om ensamhundar! Min lilla tyrann är kanske just en ensamhund, eller så behöver hon sällskap av en hund som är ranghögre?
En tidsgräns låter förnuftig, men jag undrar om jag lyckas få en rätsida på hela härvan: familjerelationer, "felinvesteringen", tillkortakommanden, prestigeförlust...Misstanken att jag tycker illa om hunden av ren fåfänga - för att hon inte är lika smäcker som föregångaren?
(Som dog i min famn efter sex timmars dropp som borde ha hjälpt henne tillbaka.)
Inser att något måste göras! Tack för hjälpen!
Visst har man dåligt samvete och skuldkänslor för att man inte älskar någon man borde och förväntas älska ...
Sin man/ hustru kan man numera skilja sig från utan att det väcker särskilt stor uppståndelse i omgivningen, men att skilja sig från sin hund är mer tabubelagt ...
Jag tycker Åsas förslag var väldigt bra.
Lycka till i ditt beslut, Anonym!
usch vilken jobbig situation....
Tack för all sympati!
Åsas förslag om en tidsfrist är förvånansvärt (!) fiffigt: tycker att jag stramat upp mig och börjat strukturera problemen och t.o.m. tänka på lösningar på ett helt annat sätt - utan att jag, ännu, satt någon tidsgräns.
Allt det i sin tur har lett till att vi har det skojigare tillsammans! Den snälla tiken får nu leka med snälla hundar hos en aktiv pensionär som är förtjust i henne.
Skicka en kommentar