När Nemi får tag i en pipleksak biter hon så hårt hon kan i den - hon kan springa runt och låta som ett väldigt litet utryckningsfordon.
När Zelda var i samma ålder var hon rädd för ljudet, så hon bar pipleksaker försiktigt så att det inte skulle låta om dem. Hon var uppemot året när hon började, litet försynt, att bita till så att det kom ett knappt hörbart litet "pip".
6 kommentarer:
Vad härligt, du kanske har en Kines som kommer att gilla apportering. Det gör inte min, inte ens med en stor boll av rå köttfärs som muta vill hon bita i apportbocken.
Nemi är mycket duktig på att springa och hämta leksaker och annat. Vi har inte börjat kalla det för apportering än, jag hoppas så att hennes entusiasm ska hålla i sig...
ÅÅÅÅHHHH! En pip-igelkott! En sån har jag haft en gång också! Allt som piiiiiper högt och ljudligt är underbart. Man kan pipa sin matte och husse till nära nervsammanbrott. Min favorit just nu är en pip-pingvin. Fast pip-grisen är också underhållande. Kära Nemi, du har många lyckliga stunder med pip framför dig!
Vilken enkel och härlig iakttagelse som träffande beskriver skillnaden dem båda emellan!
haha, man kan nästan tro att det är Ella och Nemi som är systrar istället för Ella och Zelda.
Det kan ju bero på att jag gärna ville ha en valp som skulle påminna om Ella...
Skicka en kommentar