Jag fortsätter att förundras över hur olika Zelda och Nemi är. När vi ska träna och jag tar fram klickern ser Zelda nöjd ut, viftar på svansen, visar att hon är redo.
Nemi nästintill vrålar. Hon vill sätta igång NU NU NU, hon hoppar rakt upp i luften, slänger sig ner i ett "ligg" (det har Zelda aldrig gjort)...
Och jag är över 60, det kommer inte finnas så många fler hundar i mitt liv, trots att jag så gärna hade velat lära känna ytterligare några stycken...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
så roligt att Nemi verkar bli det energiknippe du längtade efter.
Jo, hon höjer den allmänna aktivitetsnivån härhemma, och gör att Zelda också blir mer aktiv - det var precis så jag vill ha det!
Är riktigt nöjd med livet med två hundar!
Är det så att hundarna påminner oss om vår dödlighet? Jag har tänkt mitt liv i antal hundar jag hinner ha innan jag dör. Jag är 43 år nu och tänker mig att två till hinner jag nog med.Min kompis pappa som är pensionerad läkare har tagit jägarexamen och jagar älg vid 66 års ålder. Häftigt va?
Med det så vill jag säga att man kan ju ha kraft för fler hundar än man tror när man blir äldre.
Ja, och man behöver ju inte ha dem en och en...
Träffade förresten en mycket gammal dam med en Chihuahua som berättade att allteftersom hon blev äldre valde hon allt mindre hundar för att orka med... "Och nu har jag kommit ända hit" sa hon och klappade på sin minimala cremefärgade hund...
oja så tänker jag med ... Det finns såå många hundraser och personligheter som jag skulle vilja lära känna! Min morfar fick sin sista Grand Danois vid 93 års ålder, så hoppet finns ;-)
Vem har sagt att man måste nöja sig med att ha en eller två hundar i taget??? ;-) Om jag bara visste hur mitt "liv" ser ut framöver skulle jag nog skaffa en kompis till min hund. Men tänk om vi måste stoppa hundarna på "hunddagis" när vi kommer hem till Sverige igen? Det blir dyyyyrt. Suck.
Själv är jag naturvetare (vet inte om det har med saken att göra egentligen) och räknar mitt liv i antalet kaffebryggare. Livet började vid 19 års ålder och jag är inne på min femte...
Vet du Åsa, precis så där känner jag också. -Jag vill hinna med fler hundar i mitt liv!
Njut av varje sekund med dina två hundar! Och ta inget för givet. Min förra hund skulle bli min sista, vi skulle lägga oss i samma grav, hårfärgen var redan ton i ton, men så dog hon vid tre års ålder. (Och nu har jag två...)
Oj, så har jag aldrig tänkt och är 58. Fast det kanske man ska. Skulle med glädje ha 2 hundar, men maken vägrar:( Förresten Åsa, ska du inte börja kalla din blogg: Livet med Zelda och Nemi?
Var roligt med damen,det kanske är så man ska tänka. Undrar i såfall vad jag väljer härnäst? Jag har ju bara airedaleterrier i huvudet.
Förresten så har jag lånat ut din och A. Kåvers böcker till min granne som är hemma och sjukskriven för någon "mental" sjukdom (vet inte vad), dessa småböcker är oslagbara.
Jo, de där tankarna känner jag igen. Jag har dessutom haft 25 bortslösade hundlösa år mellan mina två hundar! De åren kan jag aldrig få igen, men här ska göras bästa och mesta möjliga av de aktiva år jag har kvar som hundägare!
Jag är 71 och är inne på mitt 42:a
år som uppfödare. Mina välmenande
vänner har för länge sedan givit
upp med att gemig råd som att "du
ska väl inte spara en valp i alla
fall, du vet ju hur gamla chihuahua
kan bli".
Jag har i tankarna en gammal engelsk uppfödare av hjorthundar
som vid över 90 års ålder visade
sina hundar på chrufts årliga
utställning i London.
Året efter satt hon vid ringside
och hade handlers till dom. När
alla frågade varför hon inte visade
själv, så svarade hon surt "jag var
ute och red igår och hästen kastade
av mig så jag stukade foten".
Med det i minnet så tänker jag
njuta av mina stunder vid valplådan
och se fram emot att se en ny valp
växa upp och bli älskad av mig eller någon annan kärleksfull
människa.
Åsa! Inte tänka så nu - det kommer finnas plats för många hundliv i ditt människoliv! över 60 må hända - men det ser ju bannemig inte ut som det ;) Härligt att tjejerna är taggade! Kram från nattugglan (iaf i natt och imorn)
Att idag sakna något i en okänd framtid... hur rimmar det med mindfulness :)
Det är helt i sin ordning (ur ett mindfulnessperspektiv) att i nuet uppfatta en längan som kan röra framtiden, som jag ser det. Däremot skulle jag inte vilja lägga så mycket energi på att längta att jag inte hann med att uppleva nuet tillsammans med de hundar jag har...
Gissar att andra stycket är utövad mindfulness utifrån det första styckets framtidslängtan/-tankar...
Skicka en kommentar