Idag var Zelda och jag på Studieförbundet Vuxenskolan och talade om Zeldaboken. Vi var i en aula med en stor scen framtill, publiken satt uppradade som i en biosalong. Vad skulle Zelda tycka om det?
Jag bestämde mig för att ha henne lös på scenen, och så höll jag tummarna.
Det var nog onödigt. All träning hon har fått genom att vara med på alla möjliga ställen bar frukt: hon betedde sig som om hon aldrig gjort något annat. Hon verkade förstå att hon skulle stanna på scenen, gick runt lite, la sig och vilade mitt på när det blev långtråkigt, och gjorde de få konster vi flikade in utan problem. Hon blev inte det minsta störd av att få applåder.
Efteråt umgicks hon med dem som ville komma och klappa på sitt vanliga vänliga men litet avmätta sätt, nu är jag STOLT! (och aningen överraskad, faktiskt...)
Borde ha tagit med en kamera...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Åh, jag önskar att jag hade varit där! Och att någon fotograferat hade ju varit önskvärt. Så roligt att hon skötte sig så bra! Du har all rätt att känna dig STOLT efter en sådan scendebut! Kram till Zeld från Rudi.
Tack Åsa för en jättetrevlig föreläsning.Zelda var så fantastiskt duktig. Hon såg verkligen ut att njuta av all uppmärksamhet. Vilken fin ögonkontakt hon har med dej!
Hälsningar Maria
Hade absolut varit trevligt med bilder. Jag hade nog uppfört mig lite annorlunda än Zelda, vilket husse också är säker på. Man får den hund man förtjänar...
Zelda tycks (utåtsett iallafall) vara världsvan och cool i varje sammanhang! Hon litar nog helt enkelt på att du fixar det mesta ... Jag hade gärna suttit i publiken(dels för att lyssna på dig)-men även för att få ta del av Zeldas odokumenterade scendebut! En hund på scen, antingen den uppför sig exemplariskt eller ej, är alltid en given succè för mig:-)
Tack snälla snälla du för din varma hälsning till oss i saknaden av vår älskade Balto ...
Matte hade så gärna varit där.
Ska ni inte utpå turné?
Typ Eskisltuna eller Katrineholm.
Min matte och Rudis matte skulle vara självskrivna.
Kanske får man den hund man behöver? Zelda har blivit bra på det hon behöver vara bra på: att ta nya miljöer, nya situationer och nya människor med ro. Så ser ju vårt gemensamma liv ut...
Dramaten nästa! Kanske ett koncept jag borde slänga in på kurserna - "Hur du får din hund att bli skådis eller teaterhund" Kul! Intressant att hon inte skyggade för applåderna!
Till Denise: ja, jag blev överraskad över applåden, och hann tänka "Oj! Hur ska det här gå?" men så märkte jag att Zelda bara fortsatte att promenera fram på bakbenen utan att bry sig det minsta om det konstiga ljudet... Kanske har våra eftermiddagar på en närliggande smoothiebar där mixerna går igång med ett öronbedövande knatter med ojämna mellanrum varit den perfekta träningen?
Skicka en kommentar