Idag för fem månader sedan kom jag hem med en okoordinerad, förvirrad och ganska ängslig liten valp. Idag har jag en unghund på 7 månader ("Det är då de ser som hemskast ut", sa hundfrisören som styrde upp hennes päls härom dagen, "men hon ser ju väldigt fin ut för sin ålder"...) Hon har vuxit färdigt, hon har löpt, hon har blivit rumsren (!) och är nu en välanpassad stadshund som tar sopbilar, skateboardåkande unga killar (varför ser jag aldrig en tjej susa fram?), och andra hundar av alla de slag med ro.
Hennes personlighet blir allt tydligare, och jag börjar förstå att det här med att vara sällskapshund är en talang i sig. En Bordercollie förväntas ha talang för att valla får, en Retriever för att apportera, en Rottweiler för att vakta. En sällskapshund är inte en hund som inte kan ngt av det andra hundar är bra på och som därför "bara" duger till sällskap. En sällskapshund är en hund som är specialist på att vara trevligt sällskap, vilket antagligen är minst lila komplicerat som att valla får.
Det är nog inte många som skulle köpa en CC ifall de behövde en hund att valla får med. Däremot köper en del människor en Bordercollie när det är en sällskapshund de vill ha. Det är inget en Bordercollie är särskilt bra på, vilket kan vara ett skäl till att de toppar rasstatistiken över övergivna hundar i England enligt en omplaceringssajt jag var inne på nyligen.
Bild från första gången jag träffade Zelda (då Bella), när hon konkurrerade ut bröderna och jag bestämde mig för att detta skulle bli min nya hund. Obs bandaget på tassen - hon hade brutit några småben i mellanfoten när hon kom i kläm i en dörr... Obs också att hon är litet avvaktande, i motsats till ena brorsan som kastade sig i famnen på mig och helst hade stannat där så länge som möjligt. Jag kände mig mer bekväm med en liten hund som visserligen var tillgänglig och positiv i kontakten, men som ändå skilde mellan dem hon kände och dem hon inte kände (som jag, just då).
3 kommentarer:
Vilken sötnos! Jag vill också ha en! Carina
Rottweiler skaffar man nog ibland för att de skall vakta, men oftast är det nog för att få en riktig kompis! Den rasen är så fysiskt vänskaplig, trygg och "mänsklig" att det förändrar livet.
Tack för kommentaren - jag menar (förstås) inte att man inte skulle bli kompis med sin vallhund, sin Rottweiler, eller ngn annan hund. Jag bara funderade över den litet nedsättande klangen som ordet "sällskapshund" har... Och över de problem som en del vänner och bekanta fått när de valt en ras vars behov och temperament inte har passat så bra ihop med förväntningarna som ägarna haft.
Jag gissar att varje hund som får chansen har förmågan att förändra sin människas liv...
Skicka en kommentar