Som jag nog har berättat håller jag på att se om det går att göra en bok av Zeldas och mitt första år tillsammans. Jag läser därför fler hundböcker än vanligt, och en som jag hittade igår var diktsamlingen "Hundar" av Werner Aspenström, Bonniers 1954. Den visade sig innehålla 31 dikter, varav de första inte innehöll några som helst hundar. Den näst sista heter dock "Hundarna", och handlar om poetens oförmåga att förstå vad ylande hundar söker "maktlösa är de, deras törst kan inte stillas här".
Jag drar slutsatsen att hunden är en metafor för någon inre mänsklig process, och att Aspenström hade varit helt ointresserad av att träffa en etolog som kunde inviga honom i hundylandets mysterier. Vilka friheter han tar sig med våra medresenärer på planeten, men det är väl hans privilegium som poet...
Här kommer en annan dikt, i sin helhet:
Estetik
Låt dem dricka den söta mjölken!
Dikt är det som återstår: hundmat.
Av de karga benen bygger jag en orgel.
Vad spelar hunden, eller poetens föreställning om hunden för roll här? Menar han kanske att hundar äter avfall, de karga benen som blir kvar när andra tagit sitt? Att det är de föraktade resterna som gör att poeten kan sjunga, rentav bedöva läsaren med mäktig orgelmusik? Vill han jämställa sig med en hund som får leva på andras villkor, eller har han en slags hybris - ge mig det ni inte längre vill ha så ska jag omvandla det till guld?
Det här är faktiskt ett av skälen att jag valde att bli naturvetare...
3 kommentarer:
En diktanalys så god som de flesta man läst:)
Lite hybriskt kompensationsorgelbyggande som uppsving på deppigheten vid benresterna, låter poetiskt så det förslår. Men men en hund är förstås en hund och en dikt är en dikt. Hm...ja vad nu det betyder:)
Något säger mig att anledningen till att de flesta människor ägnar mer tid åt pälsiga sällskapsdjur än melankoliska dikter är att exempelvis hundars "VOFF" uppvisar ett enklare sätt att förhålla sig till mat än Aspenströms lyriska aptitproblem med orgelben och är mer sällskapligt i tonen dessutom. Å andra sidan behöver förstås Aspenström varken rastas eller matas i sin bokform där, det är ju en egenskap med böcker som gör dem ganska lättskötta...möjligen behöver de dammas av om de stått i hyllan länge!
Visserligen behöver poeten, eller boken, varken rastas eller matas, men jag upplevde - när jag var yngre - att en poet kunde fungera som sällskap, särskilt när både dikterna och sinnesstämningen var dyster. Lite samma upplevelse som med en hund: äntligen någon som förstår mig...
Ur Hundstunden (1989) av Kristina Lugn
Det finns inget så lättexploaterat
som människors ensamhet.
Det är det som är grunden för hela min
affärsverksamhet.
Skicka en kommentar