Promenad med spökhund...

När Nestor först blev för dålig i sina leder för att gå mer än korta promenader, och sedan blev en hund som inte längre fanns, promenerade han ändå med mig, trots att han inte var där längre. Jag visste så exakt hur han hade sprungit, vad han hade blivit intresserad av, hur han hade betett sig att jag såg honom för mitt inre öga. Jag kunde följa hans väg genom skogen, ner i diket, upp igen. Jag kunde se honom slänga sig i gräset när vi tog en liten paus, kunde se hur han slöt upp tätt intill min sida när han tyckte att det behövdes.
Nu är jag i Schweiz, jag rättar studenternas portföljblad, avrundar ett psykoterapiprojekt, och dessemellan vandrar jag.
Jag undrade om Nestor skulle följa mig även hit, eller om det skulle vara lilla Zelda som for av och an som en osynlig vandringskamrat.

Svaret är både- och. Jag har inte gått särskilt mycket ute i naturen med Zelda, så där är det fortfarande stora Nestor som tassade efter mig. Inne i byarna, på asfalten och kullerstenarna är det Zelda, antagligen för att jag börjar kunna föreställa mig hur hon skulle reagera på det som händer där...

Hotellet är för övrigt hundvänligt - här ligger hundar i salongen medan husse/matte dricker te eller en öl.

Användbar hund...

I går eftermiddag var det fotografering. Thron Ullberg plåtade för "Kollega", Unionens tidning som går ut till 500 000 hushåll och där jag ska vara månadens profil.
Zelda var med och uppförde sig föredömligt. Hon fick sitta med Frida, Throns assistent, när hon inte skulle vara med i bild. Det gjorde hon utan knot, hon hjälpte även till genom att dra litet i reflexskärmar och att utforska intressanta väskor. Hon tittade åt rätt håll när hon skulle plåtas (med hjälp av litet godis som Frida viftade med) och var på allmänt gott humör.
Då var hon plötsligt alldeles oerhört användbar, precis som jag hade hoppats!

Titta gärna in på Throns webbsida: www.thronullberg.com

Oanvändbar hund...

Idag var Zelda och jag för ovanlighetens skull nästan ensamma i tunnelbanevagnen.
"Jag behöver 88 kr till Echinaforce."
Medpassageraren var en man i trettioårsåldern med camouflagebyxor, ett tjugotal piercingar (öronen inräknade), mohikanlikande frisyr, många ringar på den rätt smutsiga hand som han sträckte fram. Han stog, jag satt.
Han var blek, ögonvitorna drog åt skärt.
Det var inte läge att säga nej, så jag halade upp de mynt jag hade i jackfickan, lämnade över dem utan att räkna. Hoppades att han inte skulle kräva att få plånboken också, eller smocka till mig i protest mot att världen inte hade behandlat honom väl, sådan var stämningen. Jag försökte skoja litet:
"Här! Gör ngt roligare än att köpa Echinaforce..."
Det fungerade inte särskilt bra.

Och gissa vad min hund gjorde under tiden? Ingenting.

Hade jag haft Nestor med mig tror jag inte att mannen hade kommit fram till oss överhuvudtaget. Om han ändå hade gjort det hade Nestor satt sig alldeles intill mig och stirrat stint på honom. I sådana lägen var han en mycket användbar hund.
Men kanske hade han inte heller reagerat när han var sex månader. Och framförallt kan man ju inte köpa en CC och förvänta sig att den ska fungera som en Rottweiler...

Men jag behövde inte någon respektingivande hund, visade det sig, för sedan hände det inget mer. Och vem vet, kanske hade Zelda huggit honom i smalbenet om han hade börjar bråka med mig...

Bild från www.briggsdigital.com

Tiden går...

Nu är Zelda snart 7 månader, hon har vuxit färdigt och det går att se hur hon kommer att se ut under resten av livet. Jag tycker att jag har fått tag på en ovanligt vacker hund (fast det tyckte jag även om Nestor och Viktoria, och hade jag satsat på en mops hade resultatet säkert varit detsamma).
Jag har börjat sakna henne när vi inte är tillsammans, inte för hennes skull, utan för min egen. Det ser jag som ett tecken på att vår relation växer sig starkare och blir alltmer intressant. Med barnen tyckte jag visserligen att det var helt OK att sitta vid sandlådan, men det blev oerhört mycket roligare att umgås med dem när de blev äldre. Misstänker att det blir likadant med Zelda.
Många hundböcker varnar för slyngelåldern - den Zelda är på väg in i nu - när hunden blir mer självständig och ägnar sig åt att testa gränser och att orientera sig i vuxenlivet, ungefär som en tonåring. Det sägs att man ska hålla ut, tänka på att det kommer att gå över, och liknande.
Själv ser jag fram emot en tid med en till utåtriktad tonåring med stor nyfikenhet och liten erfarenhet. Jag ser fram emot att få reda på hur en mjuk liten varelse som Zelda går tillväga när hon ska börja ta mer eget ansvar för det hon gör.
Kim, mitt orakel i hundbutiken tycker förresten att Zelda är så bra i temperamentet (orädd och utåtriktad) att hon borde få bli mamma bara av det skälet... Myror i huvudet får jag av sådana kommentarer.
Bild: Ulla Montan, detalj (från förra veckan).

Foto igen...

I fredags var som sagt Ulla Montan här och fotade en viktig del av en CCs liv: att bli kammad, badad och torkad. Kul och blött, som synes! Det var redan femte sessionen och under tiden har Zelda vuxit klart, så nu måste vi hitta roliga teman för de kommande 8 månaderna, förslag tas tacksamt emot... (Ett ska vara transport. Zelda på bussen o i tunnelbanan.)

Litet vetenskap, trots allt...

I motsats till min ordinarie blogg (www.nilsonne.se) hade jag inte tänkt ha någon vetenskap här, men detta kan jag inte låta bli att ta med. Vad sägs om följande:

"Sequence analysis of the FOXI3 gene in hairless and coated Chinese crested dogs revealed a 7-bp duplication within exon 1 that produces a frameshift and a premature stop codon. We found perfect concordance of the duplication with the CED phenotype in 140 hairless dogs from the three studied breeds... Although it is unclear whether the mutant protein is actually expressed, with more than 95% of the normal FOXI3 protein missing, it is unlikely that the mutant protein is functional. Any mutant protein produced will contain 218 altered amino acids and could potentially interfere with normal cellular function in a dominant negative mechanism. However, we think the most likely explanation for the CED phenotype in hairless dogs is haploinsuffiency of FOXI3 caused by the 7-bp duplication. According to this hypothesis, a complete lack of FOXI3 in homozygous mutants causes the embryonic lethality."

Detta kommer ur en ny artikel i Science om just hårlöshet hos hundar. Jag undrar hur många som kan läsa och förstå texten. Gissningsvis ganska få. Är det rimligt? Borde likande artiklar ha en sammanfattning som alla kan begripa? Borde vi lägga mer tid på att göra allmänheten "scientifically literate"?
I mina mer dystra stunder tycker jag att vår bristfälliga förmåga att förklara vetenskap är ett stort demokratiproblem, och ett av skälen till att vi får ta itu med problem som vi hade kunnat undvika om vi hade agerat litet klokare... (Dvs med mer hänsyn tagen till fakta...)

A Mutation in Hairless Dogs Implicates FOXI3 in Ectodermal Development.
Cord Drögemüller, Elinor K. Karlsson, Marjo K. Hytönen, Michele Perloski, Gaudenz Dolf, Kirsi Sainio, Hannes Lohi, Kerstin Lindblad-Toh, Tosso Leeb1
12 SEPTEMBER 2008 VOL 321 SCIENCE

I bild: Zeldas (nakna) morfarsfar Family Song's Hopkirklachesis

Inne på femte månaden!

I onsdags var det fyra månader sedan vi hämtade Zelda. Under den tiden har hennes hjärna utvecklat ett oöverblickbart antal nya synapser. Flertalet av dem har inte tagits i bruk, och har därmed försvunnit. De som har visat sig vara till nytta har blivit kvar, och de skapar/påverkar nu hennes reaktioner och förmågor.
Hon har med andra ord blivit skräddarsydd för det liv hon och jag lever, och plötsligt förstår jag vitsen med att starta med en förvirrad, inkontinent liten valp: det blir väldigt mycket lättare framöver.
Zelda har nu inga problem med att vara ensam ett tag, hon möter nya människor med positivt intresse. Hon låter sig lyftas, badas och kammas, jag får klippa hennes klor och undersöka hennes tänder. Hon är uppmärksam på den hon är ute och går med, hon tycker att det är kul att leka och att träna.
Hon är inte längre utbytbar. Om det hade hänt henne något under de första månaderna hade jag naturligtvis tyckt att det hade varit oerhört trist, men jag hade kunnat ersätta henne med en ny liten hund. Men lika lite som Zelda ersätter Nestor, lika lite kan hennes plats nu tas av någon annan - hon har fyllt den med sin egen personlighet. Vi har hittat ett sätt att umgås på som är unikt för henne och mig.
Igår var Ulla Montan här och tog badbilder - en CC badar nog fler gånger i sitt liv än nästan vilken annan hund som helst... Liten har blivit stor, och söt har blivit (i mina ögon) vacker...
I bild: Zelda med dvärgtaxkompisen Vera

Mysiga morgonrutiner...

Nu har Zelda och jag hittat en fungerande morgonrutin. Kanske en del av hundägandets glädje ligger i de goda rutinerna, i att veta att det exempelvis kommer att hända något trevligt varje morgon?
Såhär ser det ut hos oss. Jag brukar stiga upp kl 7, och Zelda har ställt sin inre klocka så att hon numera vaknar när jag vaknar (tidigare fick jag väcka en liten hund ur djup, djup sömn).
Hon ställer sig med framtassarna på sängkanten, viftar intensivt med svansen, och lägger huvudet på täcket. Jag klappar henne och säger "Hej min minicanecorso - hur är läget?"
Hon sträcker på sig, slickar mig på handen eller i ansiktet om hon kommer åt, viftar ännu mer på svansen.
Alla mina spegelneuron aktiveras, jag kan inte låta bli att smittas av hennes positiva emotioner, jag konstaterar att det är riktigt riktigt mysigt att dela sin morgon med en liten hund.
Sedan stiger jag upp, och vi går ut på en snabbrastning. Zelda gör det hon ska, vi går in, jag byter till morgonrock och jag börjar göra frukost. Zelda, morgontrött som hon är äter ingenting (hon har fri tillgång till sin mat, men hon tittar inte ens åt matskålen). Hon väntar bara på att jag ska sätta mig så att hon kan somna om i mitt knä.
Jag är så glad över att jag vågade slå till och faktiskt ta hem en ny liten valp, som numera är en inte så ny unghund...

Bättre fly än illa fäkta...

Jag har omvärderat Zeldas strategi att fly när någonting (oftast en annan hund) verkar hotfullt eller när en situation är svårbedömd. Rasen ligger extremt lågt i aggressivitet, de bråkar varken med andra hundar eller med människor. Om man absolut inte vill hamna i konflikt är det ju lysande att se till att i första hand undvika situationer som skulle kunna spåra ur.
Klart att Zelda väljer att springa undan. Det går inte att jämföra henne med minibullisen Viktoria som blev riktigt uppiggad av litet gruff, terrier som hon var.

Hund i stan...

Solveig S Thörnblom levde på landet med sina kapplöpningsgreyhounds. Så förändrades livet, och plötsligt bodde hon istället mitt i Stockholm, med en liten Jack Russel. Om detta handlar hennes roliga lilla bok som innehåller ren information (t.ex. om de lagar som gäller för hund/hundägare), tips, anekdoter, och sedelärande historier.
Det var befriande att slipa formuleringar som: "du lyfter ut valpen så snart den har vaknat, och låter den kissa utomhus. Om du har oturen att bo i en lägenhet blir detta mycket svårare, och det kommer att ta längre att få valpen rumsren..." Den här boken utgår ifrån att hunden bor i en lägenhet, att den oftast rastas i koppel, att den åker buss och tunnelbana och att den möter drösvis med människor och hundar varenda dag.

Solveig har lång hunderfarenhet, och jag hoppas att många stadsbor som går i valptankar läser hennes bok. Det skulle förbättra relationerna mellan de stadsbor som har hund, och dem som ogillar alla hundar som far runt utan att veta hur de ska bete sig.

Birger Larsson har fotograferat - roliga, vackra foton att återvända till, och Ursula Wilby har gjort likaledes lyckade teckningar.

Sammanfattningsvis en liten bok att rekommendera!

Trött liten hund...

Det verkar vara ansträngande att löpa, i alla fall första gången. Zelda är trött, hon sover mer än vanligt och tar det okarakteristiskt lugnt inomhus. Trött men nöjd, ska jag kanske lägga till, hon verkar inte längta ut till killarna utan är helt tillfreds med att sova på hallmattan, i soffan, i knäet eller på sin lilla fäll.

Små glädjeämnen...

Idag åt vi (jag) lunch på en liten nyöppnad smoothiebar i närheten. Vi fick sitta inne, och Zelda somnade nästan direkt (förmiddagen hade varit fylld av intryck). Det var tyst och lugnt, ända tills mixern plötsligt gick igång med ett öronbedövande knatter. Ny kryper Zelda ur skinnet, tänkte jag - obekant miljö, högt, okänt skrämmande ljud. Men det gjorde hon inte. Hon tittade bara upp på mig som små barn gör när de är osäkra på vad de ska tro om nya människor eller annat. När hon såg att jag inte verkade orolig suckade hon belåtet och somnade om, mitt i oljudet.
Det kallar jag för framsteg!

Så många hanhundar, så litet tid!

Det lär vara så att alkohol gör att vi uppfattar män/kvinnor som mer attraktiva än vi hade tyckt i nyktert tillstånd.
Zeldas hormoner verkar ha samma effekt. Nu höglöper hon, vi befinner oss i de kritiska dagarna då pappan till de eventuella valparna ska väljas ut. I går kväll träffade vi en ovanligt minimal Chihuahua i ett flexikoppel som var så långt att han hann fram innan matte halade in honom. Han nosade, Zelda la svansen åt sidan: varsågod!
Hon tittar längstansfullt efter hundar som är alldeles för stora. Hon verkar inte bry sig det minsta om ålder, utseende eller något annat.
Ungdomligt oförstånd? Eller kanske är det så att varenda hane är en prins i hennes ögon (nos) just de här dagarna, det låter ju rätt uppmuntrande ur hanhundens perspektiv.

Bloddopad av naturen.

Igår träffade Zelda Papillonkompisen som också löper. Om Zelda alls kan reflektera över sitt och andras beteende upplevde hon nog en överraskande eftermiddag...
Matte visade sig vara veterinär. Hon berättade att Borzoi (bild) har högre Hb än andra hundar, vilket gör dem extra snabba och uthålliga eftersom deras höga Hb ökar deras syreupptagningsförmåga. Hon berättade även att vissa avmaskningsmedel går över blod-hjärnbarriären hos en del vallhundar, vilket kan leda till allvarliga förgiftningar.
Live and learn...

Snitslad bana.

Det går nu en snitslad bana fram till vår port. Igår och idag har Zelda lagt ur ett spår som avslutas med några droppar i porten (där hon aldrig har kissat tidigare): här bor jag!
Om det fanns några lösa hanhundar hade de inte haft några som helst svårigheter att hitta hit. Det är kanske en myt att hanen är så företagsam och bra på att hitta tiken - i själva verket är det kanske tiken som ser till att bli hittad.
Apropos könsstreotyper...

Oj! Så snygg!!

Zelda har hitintills varit rätt reserverad gentemot hundar hon inte har träffat tidigare. De kan ju rusa fram, eller börja skälla. I morse mötte vi en Pumi som vi aldrig har sett tidigare, det var en väluppfostrad hanhund som gick fot med slakt koppel.
Zelda drabbades av instant attraction. Hon lyste nästan bokstavligen upp, hela hennes lilla kropp strävade framåt, hon blev mjuk och alert på samma gång. Hon tittade aningen blygt men med total positiv koncentration på honom ända till vår buss kom. (Han skulle med en annan buss).
Så har hon aldrig reagerat på en ny bekantskap tidigare. Hon är nog på väg in i löpets nästa fas - höglöpet, som är de dagar då tiken är parningsvillig. Ska bli väldigt spännande att se vilka killar hon gillar.

Pediatric spaying...

Här är Zelda vid ungefär 8 v. Hade hon levt i USA hade hon kunnat bli av med såväl äggstockar som livmoder redan då. Pediatric spaying, kallas proceduren. Barnmedicinsk sterilisering. Här i Sverige var det länge förbjudet att sterilisera hundar av båda könen för ägarens/hundens bekvämlighet, men nu börjar det bli allt vanligare att både hanhundar och tikar som inte ska gå i avel steriliseras/kastreras.
Jag lyssnade runt litet - de som förespråkar sterilisering (jag håller mig fortsättningsvis till tikarna) menar att löpperioderna är stressande både för hunden och för hundens omgivning och att risken för livmoderinflammation och juvertumörer minskar dramatiskt efter operation.
Kunde det kanske vara bra för Zelda att slippa löpen efter den här första gången? Jag tog ett samtal med veterinären. Hon berättade att upp till 15-20% av steriliserade tikar blir inkontinenta efter operationen, att risken för sköldkörtelproblem och skelettskörhet ökar, att tiken kan få en atrofi av de ytter könsorganen och svårbehandlade exem där, samt att de får lätt att gå upp i vikt, så att det blir viktigt att hålla igen med maten. Pälsen kan återgå till att bli mer valppälsliknande.
Det blir ingen operation för Zelda, om inte hon utvecklar långa och pågsamma skendräktigheter. Vi får se hur det utvecklar sig.
Klart är att att hon just nu är inne i en spännande utveckling, både kroppsligt och psykiskt. Och jag vill gärna ha en vuxen, utvecklad hund...

Här är jag!

Till och med jag, som jämfört med en hund inte har något doftsinne att tala om, märker att Zelda nu börjar lukta på ett annat sätt.
Jag hade läst att CC inte "luktar hund", men det blev ändå en överraskning att hon är så doftlös i vanliga fall. I början var det märkligt - som att bita i ett äpple som inte luktar äpple, eller att gå in i ett bageri som inte luktar bröd. Sedan upptäckte jag som tur är ett ställe där även Zelda luktar hund: hennes tassar, de som lämnar ett litet pärlband av visitkort där hon har gått.

Nu luktar hon i alla fall löptik. Om till och med jag kan känna doften vågar jag knappat tänka på hur den kan uppfattas av andra hundar. Det sägs att en hanhund kan känna den på flera kilometers håll. Det är svindlande att fundera på all kommunikation som går oss människor förbi, fast vi lever mitt i den...

Ung löptik söker kontakt för familjebildning...

Det här är fascinerande! Tidigare kissade Zelda antingen på rätt ställe (ute), eller på fel ställe (inne). Fler dimensioner än så verkade det inte finnas på kissandet.
När hon var på väg att börja löpa kissade hon oftare (fortfarande ute, som tur är), men till synes litet oorganiserat. Nu har hon blivit mycket medveten om vad hon gör. Hon doftmarkerar precis som en hanhund, men utan att lyfta benet. Istället trycker hon upp ändan mot den utvalda platsen, och lämnar där ett meddelande i en kod vi människor inte kan läsa. Hon väljer ställen som redan bär hanhundsdoft, och hon undersöker de redan befintliga dofterna noga innan hon bestämmer sig.
Jag undrar om det är som att bläddra i en katalog med kontaktannoser. Intressant, ointressant, hmm... den där skulle jag kanske höra av mig till...
Så hon lämnar sitt egna meddelande överallt där de attraktiva hanhundarna går: ung tik som snart kommer att vara oerhört intresserad av att träffa en kille bor i närheten...

Undra på att hanarnas hjärnor börjar förbereda dem på att rymma hemifrån och söka upp tiken som svarat på deras annonser...

Tre månaders försprång...

Nu är Zelda ungefär lika gammal som både Nestor och Viktoria var när jag köpte/tog över dem. Hur viktigt är egentligen det försprång på drygt tre månader som Zelda har fått? (Eller annorlunda uttryckt - varför ta en liten valp när det går att få en äldre valp/unghund som redan är rumsren och som har kommit ur krokodilstadiet?)
Det finns en del saker som Zelda kan, som Nestor inte kunde vid samma ålder: Våga låta mig klippa klorna, våga låta sig badas. Zelda är även betydligt bättre på att gå i koppel, och på att komma när man ropar på henne. Hon är mycket bättre på att vara ensam, det går nu att lämna henne en stund utan att hon piper eller försöker gräva sig ut genom dörren. Hon får något att tugga på, och tar det lugnt. På det sättet har hon ett klart försprång, men Nestor lärde sig ju det han inte redan kunde, allteftersom.

Och hur är det rent känslomässigt? Blir vi mer fästa vid en hund vi haft sedan den var liten? Det har jag svårt att tro, hur kan man för övrigt någonsin få svar på det?
Relationen till den nya hunden är ju som vilken relation som helst - den växer, går oväntade vägar, fördjupas, störs, bjuder på besvikelser, glada överraskningar... Vid vilken ålder den börjar tror jag inte spelar så stor roll, förutsatt att hunden inte har utsatts för negativa händelser som har rubbat hans/hennes förtroende för omvärlden.
Annars vore ju en vuxen omplaceringshund alltid ett sekunda val, känslomässigt. Så har jag inte upplevt det. Viktor, en schäfer/boxerkorsning som mina föräldrar tog när han var i tvåårsåldern blev exempelvis en oerhört uppskattad hund. Det är svårt att tro att vi hade tyckt mer om honom än om han kommit till familjen som valp. I hans fall var det snarare tvärtom - i början var han oerhört rädd, särskilt om någon plockade upp en tidning. Han kunde ingenting, och han kissade när man tittade på honom. När han så småningom lugnade ner sig började han plötsligt gå fot, apportera, ligga och sitta på kommando... Förvandlingen var spännande och rörande att se.
I bild: hund från Hundstallet som väntar på ett nytt hem just nu.

Den mytomspunna femininiteten...

Vi (eller i alla fall jag) har brakat in i en värld av feminin mystik! Jag hoppas att någon hundintreserad genusforskare/antropolog snart skriver en avhandling om våra föreställningar om tikars sexualitet. Jag har irrat runt en del på nätet och blivit omväxlande underhållen, indignerad, uppgiven och upplyst.
I ungefär den ordningen.
Ett första löp hos en unghund är en mycket påtaglig milstolpe i hennes utveckling, men jag misstänker att själva symbolvärdet går Zelda förbi. Just nu måste hon arbeta litet extra med hygienen, och hon har blivit litet mer miljökänslig igen (hennes tröskel för vad som upplevs som skrämmande har justerats ner en aning, inte oväntat). Annars är det business as usual, i alla fall än så länge. Om några dagar ska hon enligt böckerna övergå i höglöp, progesteronet tar över efter östrogentoppen, ska bli spännande att se hur hon hanterar det!
Eftersom Zelda är en diskret och subtil liten hund hoppas jag att hennes löp också kommer att vara diskreta och subtila. Jag hoppas att hon inte blir skendräktig. Jag hoppas att hon inte kommer att bli stressad av alla hormonsvängningar, utan att hon kommer att hantera även denna rätt spännande aspekt av att vara tik så att den blir en tillgång och inte en belastning.

I Etiopien, där klimatet är ganska jämnt, hände det att svenskar berättade att de saknade årstiderna. Jag förstod inte vad de menade. Nu tänker jag att livet med en tik blir som att leva med årstider - året kommer att ha tydliga cykler som tillför förändring och dynamik.

Barndomen är över - Zelda löper!

Det började som en liten misstanke när hon kissade inte en, utan fyra-fem gånger på promenaden. Urinvägsinfektion? Eller... neej, inte kan hon väl börja löpa redan nu, hon har ju just fyllt 6 månader.
Misstanken styrktes när experterna fick säga sitt: hanhundarna. De började visa ett helt nytt, och betydligt mer påträngande intresse än tidigare.

Eftersom Zelda är en väldigt renlig liten hund (såg nyligen en beskrivning av CC: en tredjedel hund, en tredjedel apa och en tredjedel katt) har det inte uppstått några fläckar (än), men visst löper hon. Det känns litet chockartat - hon var ju pytteliten alldeles nyss!

Humörmässigt har hon varit litet dämpad, men annars som vanligt. Ska bli spännande att se hur hon kommer att påverkas. Min förra tik, miniatyrbullisen Viktoria, var lika opåverkad av löpning som av allt annat. Så Zelda är en dubbelkontrast - både mot testosteronbomben Nestor, och extremtuffingen Viktoria. Det är väldigt kul att bryta mönster!

Som avslutning: kommandot "bakom" är guld värt! När Zelda går vid sidan finns alltid lusten att gå litet fortare, att dra sig framåt. Går hon bakom kan hon inte gå fortare än jag, och i trängsel (exempelvis tunnelbanan i rusningstid) undviker jag både snubbeltrådseffekten som uppstår när en liten hund går iväg i sidled, och tramprisken.