Inget gratisnöje...

Nu närmar sig vår sista tävling för året, den går av stapeln i Karlstad den 9 och 10 november.
Så här ser budgeten ut.
4 starter per hund (FS och HTM båda dagarna) á 170 kronor: 1360 kronor. Två hotellnätter, hyrbil fredag-söndag. Diverse.
Jag försöker trösta mig med att det hade varit mycket dyrare att tävla med en häst eller en segelbåt modell större, men eftersom ingendera har varit aktuellt tröstar det inte så mycket. Eller så kan jag tänka att eftersom jag varken röker eller lägger några större summor på öl eller vin har jag ett överskott på nöjeskontot. Det övertygar inte heller.
Till slut får jag landa i att det visserligen inte är gratis att träna och tävla, men att det är mitt fria val att prioritera en aktivitet som ger ett rejält tillskott till både min och hundarnas livskvalitet och som inte går ut över någon annan.
Varför skulle jag behöva rättfärdiga det?

Cirneco dell Etna. En plats? En maträtt? Nej, en hund!

Efterlysning!
Jag skulle så himla gärna vilja nå några Freestyle/Agility/Lydnads (osv) -intresserade med min ras Cirneco dell Etna.
Jag tror att många ser CdE'n som en ren vinthund och inte vet att den är otroligt lättmotiverad, snabb, spänstig, smart och supertrevlig. Passar ju sååå bra som agilityhund, eller freestyle... Eller både och, och mer därtill! Allround ut i klospetsarna! ;)
Snälla, hjälp mig sprida detta, särskilt om ni vet någon som är i valpköpartankar och som kan tänkas vara rätt personer. ♥ Tack! ♥

Så skriver Maria Weinehall och vi hjälper gärna till, därav dagens inlägg.

Bättre strategier för att lära sig att backa i position.

Nu har jag börjat belöna Nemi framåt eftersom hon drog sig för långt bak under backandet, plus att jag har en targetstick för att visa henne var hon ska vara. Det fungerar mycket bättre, som synes. När hon väl har hittat var hon ska vara kan vi nog utöka antalet steg ganska snabbt. Hoppas jag.

Även Zelda börjar förstå att det går att gå fot baklänges - jag arbetar just nu mest på att få henne att hålla sig nära mig under pytteförflyttningar bakåt.
Som synes verkar hon tycka att det är kul :-).

Och en träningsvideo.

Här tränar Zelda och jag i den fina hallen i Arninge på ett moment som vi fortfarande inte lyckats sätta någon gång på tävling. Nästa försök blir Karlstad den 9 och 10 november, det blir årets sista tävling för vår del. Oroa er inte, videon är inte felvänd, det tar bara några sekunder innan det blir rätt…

I mitten springer hon iväg med bananen innan jag har sagt till, därför får hon ingen belöning.
Underbart att träna inne!!!
Tack Linda som bistod med bil, kloka kommentarer, roligt sällskap och film.

Om att försöka belöna med leksak:

Nemi:

Zelda:

Hafla!

Tänk er en dansstudio med stämningsbelysning. Tänk er att det sitter publik runt tre av de fyra väggarna, de sitter på stolar och på kuddar på golvet. Tänk er hög musik. Tänk er dansare som ... ja ... dansar. Mycket nära publiken. Tänk er att publiken applåderar, ropar, låter.
Så var miljön igår.
Tänk nu in en liten hund i studion.
Hur ska det gå? Det undrade jag, och facit blev väl att jo, det gick att arbeta tillsammans (hon tvärvägrade inte, sprang inte och gömde sig) men vi har en bit kvar innan vi kan börja uppträda på nattklubb ...
Jag hoppas få bilder så småningom, under tiden får ni nöja er med en avspänd Zelda som inte hetsar upp sig i den nya miljön.
Ifall ni undrar var Nemi på herrmiddag under tiden - hon hade fått med sig ett ben att pyssla med och det sysselsatte henne i stort sett hela kvällen.
Om vi får någon ordning på fjäderboaprogrammet så testar vi nog igen, det är en hafla per termin. Apropos kul saker man göra med en liten hund ...

Och så fick Zelda en ny kompis ända från Egypten: dansläraren Ibrahim el Suezi som är här och håller kurser i helgen. Han saknade sin egen lilla hund som var kvar därhemma och klappade sådär varsamt som Zelda gillar bäst. 

Zelda dansar...

I kväll gör Zelda sin debut som dansare på en dansuppvisning på Layali dansakademi, Dalagatan 64. Det kallas för Hafla, en rolig och opretentiös uppvisning där alla kan vara med.
Start kl 7, det blir en överraskning för många - i programmet står vi bara som Zelda och Åsa. Tydligen är det flera som undrat vem denna Zelda är...

Hur många hundar är lagom många?

Vi träffar regelbundet mannen med 5 chihuahor, och en liten whippetflock på 4.  Sedan har vi paret som bor i närheten med sina tre weimaraners, och vi har diverse vänner och bekanta som har fastnat just för tre. Närmaste grannen har sina två GD, damerna är två, det är ganska vanligt att ha en dubblett. Och till sist har vi en massa människor som tycker att det är lagom och perfekt med en hund.

För mig är två idealiskt. Det märker jag på att jag aldrig tycker att två är en för mycket. Vi hinner umgås, träna, tävla.
Inte heller går jag och leker med tanken på en till - för det skulle göra livet så mycket mer komplicerat. Jag skulle inte kunna åka rulltrappa, inte ha dem i knäet på bussen/tunnelbanan och det vore svårare att knöla in dem på cafeer och liknande. Det är knepigt nog att starta två hundar på samma tävling, tre skulle jag nog inte klara av.

Och nu är damerna äntligen hemma igen :-), Zelda sover i mitt  knä och Nemi snusar bakom stolen i sin nya korg.

Svenska arbetande hundar.

"Vi hade hundar som var lika kloka som vi. Jag hade en liten svart tik som var en alldeles särskilt klok renvallarhund. Den var som en människa. Den var av våra egna hundar, som vi hade fött upp. Pälsen var finhårig, så slät och fin... Den hunden kunde vakta en renskock ensammen. Jag kunde sitta och dricka kaffe och hunden skötte allt."

Ur "Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna"Ord & Visor förlag 2013.  Det är Gerda Pavval Omma som berättar om livet som renskötare på 1930-talet.

Så nu har jag lärt mig att renvallarhunden ofta är av rasen lappsk vallhund, en inhemsk ras som jag faktiskt inte kände till, vilket är aningen pinsamt.

Foto: http://www.lapskvallhund.se

Härhemma är det sig inte likt. Jag har en tolvtimmars arbetsdag idag så damerna är kvar hos Agnes. Saknar dem! Trots att två av sönerna var här igår på kvällen tyckte vi alla att det var rätt ödsligt utan de små.

Baklänges var det...

Här försöker jag att få Nemi att backa i mellanposition. Positivt är att hon faktiskt går bakåt, men det kommer nog att ta sin lilla tid att få till ett jämnt backande i position...
Att jag hasar med fötterna beror på att jag verkligen inte vill trampa på henne, det gjorde jag nämligen första gången vi testade.

Hur??? har jag planerat hösten?

Jag har gått ner i arbetstid, och nu ska ändå hundarna vara hos Agnes i två dagar igen.
Själv åker jag till Helsingfors där jag ska arbeta i morgon, och sedan har jag ett heldagsmöte i Statens medicinsk-etiska råd på torsdag.
Usel planering.

Roligare är att jag filar på en vinnarannons till vår lilla rastidning Kinesposten. Så vitt jag vet har det aldrig hänt tidigare att en kines tagit diplom i HtM i Sverige, så damerna ska firas! (Zelda blev klar med sitt under sommaren - 4 uppflytt och klassvinst i Norge...)

Här är fotot jag tänker använda, taget av Marie Bushill:

Nerklippta puffar är inte så populära i utställningskretsar, men för en hund som arbetar i en annan gren måste det väl ses som en rimlig frisyr...

Heelwork to Music (HtM).

I början av året var vi på HtM kurs. Jag förklarade tvärsäkert att vi tränade HtM för att bli bättre på freestyle, det kan ju aldrig skada att ha en följsam hund. Och att jag skulle försöka ta diplom i klass ett, det skulle dels bli en morot, dels ge välbehövlig tävlingserfarenhet men sedan skulle det vara slut.
Och nu har båda hundarna tagit sina diplom, och jag håller på för fullt att planera deras klass två program - Zeldas långsamt, Nemis snabbt.
Så kan det gå.

I Htm finns det tio positioner, se bild från Anita Axelsson:

De här positionerna ska hunden kunna hålla när människan rör sig framåt, bakåt, till höger eller till vänster. Det blir 40 möjliga kombinationer (!), varav en del är relativt lätta, exempelvis ettan och femman framåt, men sedan blir det bara svårare och svårare. I klass ett räcker det med 1-3 positioner, enkelt utförda. I klass två höjs kraven till fler positioner och fler riktningar, och i klass tre bör hunden kunna genomföra svåra moment (dock inte alla 40, det gäller att komponera ett intressant program).

Nu måste båda hundarna lära sig fler positioner - Nemi kan ettan och nian (den senare inte särskilt bra), Zelda kan ettan, femman och börjar förstå sjuan - och fler riktningar, än så länge kan vi bara gå framåt.

Konstigt nog är det riktigt kul att pyssla med detta!

Fina lilla hund!

Nemi är en alldeles ovanligt fin liten hund, tycker jag.

Här ska ni se:

Vi hittade en stor och tom parkeringsplats när vi skulle värma upp igår (det fick man göre ute, fast själva tävlingen var inne). 

På bilden har jag har bundit fast Zelda i en parkeringsmätare vilket fungerade fint. Precis innan hade jag bundit Nemi vid den svarta stolpen som sedan visade sig vara en gigantisk askkopp i plast. Det fungerade också, ända till det plötsligt dök upp ett gäng cavalierer. Jag var ett tiotal meter bort med Zelda och hann inte fram innan Nemi hade kastat sig fram mot dem, vilt skällande. 

Det räckte för att askkoppen skulle välta. Överdelen lossnade, Nemi sprang undan i panik med överdelen rasslande efter sig. 

Eftersom Nemi är Nemi och inte Zelda sprang hon mot mig, jag lyckades få stopp på henne, lossa kopplet och montera ihop askkoppen. Det var inte någon idealisk uppvärmning, kan man tänka, men lilla Nemi tog det hela med ro - hon lugnade sig snabbt och vi kunde fortsätta uppvärmningen som om ingenting hade hänt.

Smått fantastiskt tyckte jag.

Sedan tog hon uppflyttningspoäng i HTM ettan och därmed diplom! Så här såg det ut, tack Karin som filmade:

I Freestylen var vi okoncentrerade, jag mer än hon, men hon var på gott humör hela vägen igenom programmet och det var inte många tiondelar som fattades för ett uppflytt även där.

Zelda satt på läktarplats när hon inte satt i buren, vi passade på att öva på att hålla i fjäderboan. Tack BMW för fotot:

Till sist en ny bloggcrossover bild, här är jag och Arlo som hade kommit med matte för att se vad han ska göra när han blir stor och samtidigt få lite miljöträning. Han var coolare än cool, mjukare än mjuk...

Ny tävling, idag prövar vi lyckan i Kungsör!

Om ni vill får ni gärna hålla tummarna för oss i eftermiddag.
Då ska Nemi och jag försöka ta uppflyttningspoäng både i HtM 1 och FS 2. För en gångs skull är det poängen som är målet för dagen, för i så fall tar vi våra diplom och kan gå vidare mot nya spännande program. Zelda som är klar med HtM 1 och fortfande inte har något klass 2 program får vara sällskapsdam, det är inga klass 3 tävlingar idag.

Om poängen inte räcker idag har vi en månad på oss att träna inför nästa inomhustävling som är i Karlstad.

Kul har vi!

Ja, Nemi hör musiken.

Igår hade vi träningstävling i den fina nya hundhallen i Arninge. Vi var en handfull människor och ett tiotal hundar som låtsades att det var tävling.  

Det gick sådär för Nemi och mig i starten, så jag bestämmer mig för att göra om starten men låta musiken gå. När vi kommer till det partiet i musiken där hon ska ha framtassarna mot mitt ben och följa med när jag går så ställer hon hon sig plötsligt i rätt position fast vi egentligen håller på med något helt annat eftersom jag hade börjat om.

Det tyckte jag var intressant.

En händelse ...

Från i förrgår för ovanlighetens skull.
Vi hade varit och tränat på Hundudden. Jag manövrerade två hundar, Nemis skivstång och en stor väska först på bussen, sedan på tunnelbanan och försökte påminna mig om alla fördelar med att inte ha bil när man bor som jag gör.
På tunnelbanan var det ovanligt trångt, vi stod hoptryckta mot medpassagerarna nära dörren. I sådana lägen brukar jag lyfta upp hundarna så att ingen ska trampa på dem, de syns ju inte därnere mellan alla fötter, men det kunde jag inte eftersom jag var tvungen att hålla i mig med ena handen och hålla skivstången med den andra.
Precis intill mig stod en medelålders man, han såg hundarna vilket var lugnande. Sedan märkte jag att han stirrade - men bara på Zelda.
Zelda som är känslig för blickkontakt tittade tillbaka på sitt vänliga sätt.
Plötsligt ser jag att mannens underläpp darrar. Vi står så tätt inpå varandra att vi kan känna varandras andetag.
Han tittar ner.
Zelda tittar upp.
Och så rinner en ensam tår nerför hans kind, tåget stannar och vi stiger av.

Jag säger inte hej då, jag frågar inte hur han har det, jag frågar inte om han vill ta upp Zelda och hålla henne ett litet tag, allt går så fort, och vi skulle av.
Men vad kan det ha varit som hände?
Saknade han sin egen hund som hade liknat Zelda?
Saknade han en människa som hade haft en Zeldaliknande hund, eller som påminde om henne?

Det kommer jag aldrig att få reda på.

Flyttat hemifrån.

För några veckor sedan dog vår ena risfågel. Igår fick den andra flytta hem till en kompis som också blivit av med en av sina. Nu hoppas vi att del lilla fågeln (det är den i mitten) ska trivas med sin nya flock. Än så länge verkar det gå fint.
Ska bli intressant att se om damerna reagerar på att det blir tyst och att de inte har någon att smyga på när de är på jakthumör.

Någon som behöver en fågelbur modell större (c:a 155 x 55 x 65)?

Ny startrutin?

Fjäderboan får ni lägga till i er fantasi ...

Nytt ställe att träna på: KTH

Igår hittade vi en fin plats att träna på utanför en av KTHs (Kungliga Tekniska Högskolan) byggnader.

 Det var rätt ödsligt en söndagsmorgon.

Men då och då kom det en ytterst suspekt student förbi. Underbar störningsträning för Nemi!

När "sitt" inte bara är "sitt".

Att träna sin hund är att hela tiden få facit på om kommunikationen, i alla fall den från mig och till hunden, fungerar.
Testa följande:
1. Sätt din hund. Säg "sitt"
2. Sätt dig själv, ha hunden stående. Säg "sitt"
3. Lägg dig på golvet. Säg "sitt".

Zelda som är bättre på ordförståelse än Nemi och jag har detta som liten lek. Om hon redan sitter när jag säger sitt så försöker jag lura henne, men hon genomskådar mig och fortsätter att sitta. Och blir belönad. Vi tränar mycket på att hon ska förstå att jag vill att hon ska sätta sig när jag säger "sitt" oberoende av var jag är, eller vad jag gör. Sådant som freestylehunden behöver mer än lydnadshunden...
Nemi börjar sakta förstå att hon ska lyssna på orden och inte gå så mycket på kroppsspråket men det är svårt för henne.
Sedan har jag fått tipset att lära in ett till kommando för "sitt" som ska användas när hunden ska resa sig till sittande, vilket hunden tydligen uppfattar som något helt annat än att sätta sig från stående. Jag har börjat träna in "assis" som synes.

Här ser ni Zelda som prickar tre av tre, och Nemi som bommar i början men klarar resten.

Zelda och fjäderboan forts.

Vi leker vidare med fjäderboan. Jag försöker övertala Zelda att hålla i den längre än några sekunder, och så  hittar vi på saker vi kan göra med den. Förutsättningarna är goda: Zelda är inte rädd för boan, och har ingen som helst lust att jaga den eller ta i den utan att jag ber om det. I det senare är hon antagligen rätt unik.
Tala om att göra sina svagheter till styrkor - så som jag har försökt att få henne att jaga diverse saker som jag har knutit fast i ett snöre. Nu kan jag svänga hur som helst med boan utan att hon bryr sig, jag tror till och med att hon är lättad över att jag inte vill att hon ska ta fjädrarna i munnen. Som ni kan se om ni tittar noga finns det en mycket Zelda-vänlig avslutning på boan, en bit mjukt tvinnad snöre som är perfekt att hålla lite försiktigt i...

Nu ska vi överraska domare och medtävlande. Nästa tävling är i november. Då tänker jag bara koreografera början och slutet, och sedan improvisera resten i c:a två minuter.

Det ska vara kul att träna både för människan och hunden och detta tycker Zelda om, titta på svansen!

Höstpromenad ...

Igår var jag i Helsingborg, damerna har bott hos Agnes i två dagar. Här är de ute tillsammans med Pelle, Emil och Jippo.

Jag är så glad över att de trivs bra både hemma och borta!

Visby.

Igår var jag i Visby. Där hittade jag den här lilla hunden vid grinden in till en villatomt:

Det verkade dock inte vara något stort problem, såg inte en enda oupplockad hög medan jag strosade runt i staden ...

Sparka små hundar?

I gårdagens Metro (gratistidning) fanns ett reportage från en utställning av hemligheter - efter amerikanskt mönster har människor skickat in vykort där de har skrivit ner en hemlighet som de inte har  berättat för någon. En av dem var att personen i fråga fick impulser att sparka till passerande små hundar.
Kan det vara så att det syns på deras kroppspåk, och att det kan vara därför Nemi skäller på dem när vi går förbi? (Det händer sällan, och jag har aldrig förstått vad det är som gör att hon reagerar på en människa när vi möter en ständig ström av förbipasserande.)

Boksignering och middagsbjudning.

I går var vi och signerade böcker på förlaget:

På kvällen var vi bortbjudna på middag. En medgäst sa att hon tyckte att hundarna var extremt väluppfostrade, vilket överraskade mig lite eftersom de mest hade vimlat runt och sedan parkerat sig i varsin fåtölj.

När jag frågade vad hon tänkte på sa hon att de ju inte hade sprungit runt och gnällt och skällt medan vi åt för att få mat, trots att de själva inte fick något.

Tänk så mycket elände som skulle undvikas om människor slutade lära sina hundar sådant som de inte vill att hunden ska göra...

När vi skulle hämta glasögon

träffade damerna Jelena som gärna umgicks en stund. Nemi går numera glatt fram till nya människor och vill bli klappad, och jag blir fortfarande glad varje gång det händer. Länge länge var hon minst sagt skeptisk.

Nemis nya trick, dagsläget.

Nu har vi kommit så här långt:

Snart klart, nu ska vi bara utöka avståndet. Så nu har ni sett tricket från ax till limpa, eller hur man nu vill uttrycka det... Föreställ er nu att jag kan skicka henne tio meter bort, över stången, att hon sedan hoppar runt enl. ovan och kommer tillbaka när jag ropar på henne. Det kommer vi inte att skämmas för i hennes kommande klass tre program!
Hon är en rolig liten hund att träna! Första försöket kan ni se här.

Femkamp, sjukamp, tiokamp...

Kanske borde jag ta reda på hur exempelvis en sjukampare tränar? Jag blir förvirrad av att det är så många saker som vi tränar samtidigt, eller försöker träna samtidigt.

Dels övergripande färdigheter som uthållighet, attityd och belöningsträning.

Dels lydnaden - där får jag inte titta på hunden i fotgåendet (och därmed vet jag inte om jag har hunden med mig eller ej), jag ska vara rak i ryggen, stilla i kroppen annars blir det avdrag för dunbbelkommandon.

Dels HtM - det liknar lydnaden, men hunden ska kunna göra samma sak i många olika positioner, och det ska helst vara ett program som är kul att se på. Kreativ koreografi måste till, freestylemoment ska integreras, jag får inte vara stel som en general och ingen berättar när jag ska springa och när jag ska vända.

Och så freestylen. Det är roligt att lära in nya trick. Svårare och mindre roligt att nöta in dem så att de sitter, men utan att de blir så uttjatade att hunden börjar gäspa. Roligt att träna övergångar, tråkigt när det som inte kan bli bättre istället blir sämre (då tror jag att man har tränat för mycket, för ofta, eller på fel sätt).

Så tänk er då att ni ska planera dagens träning... Vad ska vi göra, och varför?

Idag ska jag i alla fall träffa Barbro på Hundudden. Jag tänker be henne titta på hur jag försöker få Zelda att känna entusiasm inför att gå baklänges i fotposition (HtM), och även få lite råd om hur vi ska träna lydnad under vintern så att vi nästa år kan ha som mål att ta 160 poäng (eller uppflyttningspoäng som det heter i min hundvokabulär). Målet för 2013 är ju nått, det var samma för båda hundarna: att komma till start och kunna genomföra en tävling.

Nemi kan gå bakåt i mellanpositionen och verkar inte tycka att det är något märkvärdigt med det, i motsats till Zelda som har tyckt att det har varit oerhört oroväckande att jag har rört mig i fel riktning, och dessutom förväntat mig att hon ska göra likadant.
"VAD? BAKLÄNGES? VAD MENAR HON? BÄST ATT GÅ SIN VÄG TILLS HON HAR LUGNAT NER SIG OCH SLUTAT BETE SIG SÅ KONSTIGT."

Vi kämpar på.

Sovplats.

Zelda sover vanligen vid mitt knäveck eller vid fötterna. Om hon har sovit borta, som igår, så lägger hon sig istället uppe intill huvudkudden. Där ligger hon första natten hemma, sedan flyttar hon tillbaka.  Igår var jag i Lund och arbetade, hundarna tillbringade natten och dagen hos Agnes, så i natt har jag haft den lilla damen snusandes någon decimeter från mina öron. Jag sover sämre, men hon verkar nöjd.

Nemi sover som vanligt, oavsett vad som händer...

Det värsta

med att träna Zelda är att hon så lätt blir ängslig och tappar förtroendet både för mig och för sig själv. Det bästa med att träna Nemi är att hon aldrig blir rädd i eller av träningen.

Ur läkartidningen nr 38:

Ser ni?
"En tanke som förs fram är att alla feta individer borde förses med hund ... "
Min tanke svindlar. Vi har svårt nog att ta hand om de hundar vi köper därför att vi vill dela vår vardag med en hund - tänk er att bli påtvingad en hund bara för att någon annan tycker att man rör sig för lite. Stackars hund och stackars människa.
Tummen ner.
Men i samma artikel finns en tummen-upp information: i Australien ska det tydligen finnas en hundrastgård inom fem minuters promenadväg för dem som bor i områden med koppeltvång!

Bokmässefynd:

Jag köpte förstås böcker på bokmässan, men även en till kylskåpsmagnet av Lisa Tofft.

Undrar om hon har kineser ...