Frisk!

Igår när Zelda badade började inte den skadade klon blöda, så nu betraktar jag henne som frisk. Hon har varit utan strumpa på benet senaste dagarna, slickar inte, och jag lyckades reda ut bautatovan som hade uppstått på tassen. :-)

Jag har en ny skylt på dörren:

Fin present från USA, ungefär stor som en pocketbok. Nemi skulle nog vara nöjd ifall hon kunde läsa och förstå - hon har länge ansett sig vara en vaktkines.

Hilma af Klint

Igår var jag på Hilma af Klint-utställningen på Moderna Museet.
Mitt i den abstrakta konsten dök det upp två hundar:

Hennes verk är djupt symboliska, hundar är inga vanliga inslag i hennes måleri. Det gula och det blå står i alla fall för manligt och kvinnligt (i hennes konst är kvinnligt blått), men utöver det kan jag inte ge några ledtrådar till hur den här tavlan ska tolkas mer än att texten nog inte avser den biologiska evolutionen som vi förstår den idag.

Sånt jag behöver bli bättre på:

1.
Komma ihåg att låta många människor titta på hundarnas tänder. Särskilt viktigt för Nemi. En hund som inte klarar tandvisningen i lydnadsettan blir nämligen diskad. När jag trodde att Zelda hade en utställningskarriär framför sig tränade vi tandvisning kontinuerligt, så för henne är det bara att fräscha upp kunskapen. Eftersom det blev uppenbart tidigt att Nemi aldrig skulle bli någon utställningsstjärna har jag varit slöare med henne.
2.
Träna halter. Lära hundarna att de ska sätta sig när jag stannar medan de går fot.
3.
Inte titta på hunden. Stå rakt.
4.
Undvika dubbelkommandon.
5.
Störningsträning. Testade exempelvis att lägga damerna på vår lilla morgonpromenad i morse. De blev överraskade och förvirrade. Ligga? Här? Nu? På gången?
Motståndet, hos mig, är stort. Jag är rädd att något ska hända som skrämmer ffa Zelda, och att hon då ska reagera med misstänksamhet mot "ligg" de kommande månaderna...
6.
Belöna högt tempo.
7.
Bygga förtroendet. Zeldas och min akilleshäl. Hon litar inte helt på mig, har aldrig litat helt på mig, så detta måste jag stå ut med och acceptera. Till exempel: Vågar ibland inte komma när jag försöker kalla in henne om hon tror att miljön är osäker, vågar plötsligt inte gå mellan mina ben (fast fem minuter senare kan det gå bra igen), vågar inte sätta sina tassar mot mina händer, vågar inte gå nära när hon ska gå fot. osv...

Hittat!

Mitt linne, Nemis linne, mina skor och den lilla handduken. När jag letade efter något annat.

För dem som inte följt dramat: i höstas packade jag ihop ovanstående som hör till Nemis freestyleprogram och la dem på ett säkert ställe. Nu när det blev dags att ta fram dem igen har jag letat, letat och letat utan framgång. Men igår dök de upp, helt otippat!

Inte startklara...

Igår testade vi lydnadsettan utomhus. Inne gick det hela ju i stort sett felfritt från hundarnas sida, hur skulle det gå under litet mer tävlingslika former?
Svar: inte så bra.

Zelda tyckte det hela var obehagligt från början till slut.
Vem vet vad som kan hända när man är ute, bäst att vara vaksam och inte röra sig för fort, resonerar hon. Inkallningen som skedde i riktning mot Barbros hundar som var uppbundna en bit bort gick exempelvis inte alls. Zelda stannade efter fem, sex meter, såg olycklig ut, vågade sig inte fram till mig. Först när jag satte mig på huk och lockade kom hon, tveksamt, i en vid båge.
Ställande och läggande gick inte heller så bra. Det som däremot fungerade var platsliggningen, tydligen skyddar den extra pälsen undertill som jag hade hoppats.
Så det blir ingen anmälan förrän vi har miljö- och belöningstränat i massor ute.

Nemi däremot gick hur bra som helst utom på platsliggningen som blev för svår. Det var mycket som hände runtomkring - fjärilar, dofter, ljud...

Så nu har jag en plan - jag börjar med Nemi, och sedan tar jag Zelda när hon har blivit mer bekväm med att var ute. Vi måste sätta igång att träna detta genast, för även freestylen och HTM-tävlingar är ju utomhus, på gräs. Men där tror jag att Zeld har förstått att själva tävlingsplanen är som en inomhuslokal - där kommer inga andra hundar farande.

Och i morse träffade vi en promenadkompis som berättade att han också hade slutat gå med sina små hundar i Obsan eftersom det var för många stora, unga hundar som for runt utan uppsikt, eller snarare att det var för många hundägare som ansåg att hundar på promenad ska få springa fram till alla andra hundar och försöka leka...

Ska vi lyfta upp våra små hundar vid osäkra hundmöten?

Det finns många hundfrågor som väcker starka känslor, och där hundägare och andra har ytterst bestämda åsikter. En sådan fråga är när, om någonsin, det är klokt att lyfta upp sin lilla hund vid hundmöten.

Så här skriver Memea på sin blogg:

-”Men får man lyfta upp sin lilla hund om en stor hund kommer rusandes emot en? Jag har många gånger fått höra att jag inte ska göra det.”

Den där får jag rätt ofta höra när jag säger att man mycket väl kan lyfta upp sin lilla hund i en sådan situation. Att man inte skulle göra det var något som hårt propagerades för, någon gång på -70, -80 talet. Då hette det att situationen förvärrades om ägaren lyfte upp sin lilla hund. Uppfattningen var att små hundar blev än kaxigare och därmed skälligare om de satt högt upp i människans famn. Eller att ägaren skrämde upp sin lilla hund ännu mer om hon i rädsla lyfte upp den. I vilket fall var man rädd att den stora hunden skulle börja hoppa upp mot ägaren till den lilla och därmed även skada ägaren. Genom att säga så förutsätter man att människan är skärrad, att den lilla hunden skäller och att den stora hoppar. Fast som ägare till den lilla hunden går det att agera lugnt också. Att lugnt lyfta upp den och se till att den är tyst.  Eller ännu bättre, allra helst om hunden är skällig, att gömma den innanför jackan. Att ägaren till den stora hunden kräver av ägaren till den lilla att hen ska lämna hunden på marken och hoppas på det bästa finner jag rätt magstarkt. Är det någon som tyst borde springa hem, snabbt som sjutton och med svansen mellan benen, så är det väl ändå ägaren till den hund som ofredat andra.

I hundvärlden vill vi gärna få svartvita svar. Kruxet är bara att svartvita svar inte håller i verkligheten. Det gör inte det eftersom hundar finns från 1 kg till 100. Somliga är avlade till jakt andra till att sitta i knäet, somliga är känsliga andra trubbiga osv osv. Därmed går det inte att säga att hundar ska hanteras på ett eller ett annat sätt. Till och med samma hund bör antagligen mötas på olika sätt beroende på att omständigheter inte är desamma från gång till gång. I mitt förra inlägg ville jag påtala att det KAN vara bättre att lyfta upp hunden om en annan hund kommer framrusandes. Min avsikt var inte att säga att alla SKA lyfta upp sina hundar i en sådan situation. Själv tror jag inte på principer. Jag tror faktiskt inte att vi kan göra det så enkelt för oss. Livet är mer komplicerat, vi måste alla tänka själva och avgöra från gång till gång vad som är bäst.

Själv önskar jag att jag hade lyft upp Zelda oftare när hon var liten. Vi blir ju stärkta av att möta svårigheter som vi lyckas hantera, men försvagade av att möta svårigheter som vi inte rår på (i Zeldas fall leksugna större hundar som skrämde henne).

Startklara!

Igår testade vi att köra igenom alla momenten i lydnadsklass ett. Här ser ni platsliggning där Barbros hundar hjälper till. Nemi tränar med Pzingo, rutinerad Ridgeback, och Zelda med Tiger, mindre rutinerad Jaktlabbe. Alla fyra hundarna klarade de två minuterna galant. Eftersom resten också gick bra anses vi nu vara startklara.
Av det som behöver bli bättre har ungefär 90% med mig att göra och 10% är sådant hundarna behöver förbättra. Mest rör det sig om dubbelkommandon (mina), ifall ni undrar...

PS Och så gästbloggar jag på Adlibris idag, de ber särskilt att gästbloggare ska lägga en länk på sina ordinarie bloggar, så därför gör jag det.

Foto till Kinesposten.

Jag skriver en återkommande liten krönika om vår träning till rastidningen Kinesposten, en trevlig liten tidning som kommer ut fyra gånger om året. Vill ni ha den? Bli medlem i CCC, Chinese Crested Club.

Här är bilderna som vi tog igår till det kommande numret.
Zelda i sin egenkomponerade slutpose (och en tass i paket efter klobrottet):

Och Nemi som äntligen har förstått att "fram" betyder att hon ska springa fram och hoppa över skivstången, på bilden har jag inte använt några andra hjälper än rösten (det blir lättare om jag visar litet diskret med handen vart hon ska).

Det gäller att planera.

I sommar ska vi som sagt testa lydnadsettan. Där ska hunden kunna ligga i stickigt gräs - dels under en platsliggning på 2 minuter, dels ska de kunna lägga sig under gång. De momenten är svåra för hundar som har tunn eller ingen päls på magen, av naturliga skäl, men jag har kommit på en (eventuell) lösning:
Westierfrilla:

Igår när jag friserade damerna kortade jag ner pälsen överallt utom på magen.
Listigt, eller hur?
Jag vet från förra sommaren att Zelda i nerklippt päls vägrar att lägga sig på obekväma underlag (de flesta), och att Nemi lägger sig, men naturligtvis inte vill ligga kvar.

Två nya ord nu till våren.

Jag gillar inte ordet "kommando", det måste vara en rest från den tiden då all hundträning var militär och soldaterna tyckte att det var naturligt att tänka som om de var på en marchplan när de talade till, eller med, sina hundar.
För mig känns ordet inte alls naturligt. Jag ser det snarare som att hundarna och jag bygger upp ett språk som ska förstås av oss alla. Mitt är mest verbalt, deras mest kroppsspråkligt. Jag lär mig deras signaler, de lär sig mina. Missförstånd uppstår, klaras ut.  Förutsättningarna för samarbete ökar i den ständiga förhandlingen om vem som ska göra vad..
Ungefär så.

Nu har jag satt upp två nya ord på listan.
Det första är "Pepp!" Jag vill döpa Zeldas mest underbara tränings och tävlingssinnesstämning till just detta, så när hon har driv i steget, svansen upp och fokus på mig säger jag ibland "Pepp!" och belönar. Meningen är att jag så småningom ska kunna få in henne i den här stämningen bara genom att berätta för henne att det är där hon ska vara. Hoppas på en trollspöeffekt - jag säger "Pepp" och Zeldas energinivå stiger till den nivå som jag vill ha den på.
Håller fortfarande på att försöka associera ordet till den positiva energin, har inte vågat testa att använda det för att förändra något än. Det vore minst sagt opedagogiskt att testa för tidigt, då lär hon sig bara att jag säger ordet litet godtyckligt och ordets betydelse blir otydligt. Tack Memea, fjärde gången jag hörde dig tala om detta trillade poletten äntligen ner.,

Det andra ordet är "Fokus". Det betyder "Nu vill jag att ni ska vara fokuserade på mig". Inte på korvkiosken (märkligt så många som inte kan hålla i sina korvar), inte på joggaren eller den andra hunden. Hundarna behöver inte ställa eller sätta sig på något särskilt ställe, de behöver inte gå fot, men deras uppmärksamhet ska vara på mig. Detta därför att jag har upptäckt (se inlägget om jakthunden för någon vecka sedan) att jag oftare försöker få tillbaka en tappad uppmärksamhet (Nemi stretar i kopplet i riktning mot den tappade korven) än att förebygga genom att fånga, och hålla, hundens uppmärksamhet innan korven har blivit intressant. Tack Memea igen.
Detta har jag inte haft ett ord för, och jag tycker själv att "Fokus" fungerar väldigt bra, det påminner mig om vad det är jag vill, låter positivt, och befriar mig från frågan om exempelvis fotgåendet är tillräckligt bra för att förstärkas med en godis.

Katastroftankar...

Zeldas klo har sett allt bättre ut senaste tiden, istället för att likna ett öppet sår har pulpan fått en ljusare färg som lär bero på att det börjar återbildas en hård klo runtom.
Jag har låtit henne gå utan strumpa inomhus ibland, hon haltar inte, men slickar gärna, så strumpan har åkt på igen.
Igår tränade vi litet utan strumpa, det gick fint ända tills hon skulle gå på bakbenen och sätta tassarna mot mina händer, något som ingick redan i hennes klass ett program.
Plötsligt, när min hand möter hennes tass, skriker hon till och flyr.
När hon äntligen kan övertalas att komma tillbaka blöder hon. Det är ingen störtblödning, men hennes päls är röd längst ut på tassen.
Och då kommer katastroftankarna: hon tror att jag gjorde henne illa med mening, det kommer att ta ett halvår att reparera detta, vem vill träna om det plötsligt kan göra mycket, mycket ont att göra som matte ber?
Men nu på morgonen var det kycklingvinge till frukost, och jag bad henne att sätta tassarna mot mina händer. Hon satte dit det den oskadade men lät den andra hänga. Andra försöket likadant. På tredje försöket fick jag båda tassarna mot händerna, och hon fick sin vinge, så det var nog ingen skada som inte kan repareras.
Puh.

Största hunden...

hittade jag (det var inte svårt, den syntes, om man säger så) i Uppsala, på Akademiska Sjukhuset, där jag vara för att delta i Kulturdygnet.
Jag lottade ut en Zeldabok som hamnade hos en av sjukhusprästerna, rolig eftermiddag!

Hyndan
Torsten Renqvist (1924-2007) Trä 1970 

Snöfritt!

Igår kväll kollade vi vår hemliga träningsterrass - snön hade smält, hundarna var taggade, perfekt tid och plats för lite träning. Önskar bara att vi kunde prestera hälften så bra på tävling.

(Körde dock utan kubb, paraply och skivstång...)
Om ni verkligen anstränger er kan ni se Zelda som är uppbunden i hörnet.

Två små hundar och en gigantisk lampa.

Igår blev vi bjudna på frukost på Psykologifabriken.

Apropos förra inlägget skulle jag kanske förtydliga: ingen av hundarna är i första hand en tävlingshund. Jag skaffade dem inte för att tävla, och jag ser inte tävlandet som meningen med att ha hund. Snarare är de vardagshundar, jag lever tillsammans med dem därför att jag tycker det är kul och intressant.  

Viktigast för mig är därmed att de fungerar i vardagen - att det exempelvis går att ta med dem när jag ska på intervju.

Och där är Zelda oslagbar. Hon är mestadels tyst, alltid vänlig mot människor, pålitligt rumsren, intresserad av sin omgivning utan att vara påträngande. Nemi är på god väg.

Tävlandet är en krydda som inte blir sämre av hundarnas oberäknelighet.

Onda aningar.

I går satte jag på mig kubben, tog paraplyet under armen, och prövade att belöningsträna Zelda på gården.
Hitintills har vi bara tränat inomhus.
Idén var att så fort hon kom fram till mig så skulle jag hiva iväg en väldigt god bit torkad lever. Så
jag promenerade av och an med händerna fulla av detta jättegoda godis, tittade rakt fram, ville lämna initiativet till henne. Det enda hon behövde göra var att dyka upp i mitt synfält.
Det gjorde hon inte.

Till slut vände jag mig om, och upptäckte då att hon smög efter mig på tre, fyra meters avstånd. Jag ropade på henne, då kom hon litet närmare, som om hon trodde att hon behövde vänta på tillåtelse. Jag kastade en godis som hon sprang och tog, sedan började jag gå igen. Hon fortsatte att följa efter på avstånd. Bild: hemska saker.

Så nu måste jag tydligen ta om hela "vänja sig vid hatt och paraply" på gården. Sedan får jag kanske börja om när vi ska öva på gräs. Och igen när vi ska öva med andra hundar som störning.

Jag har onda aningar inför vår planerade start i mitten av maj.

Och så får ni se en uttråkad Nemi på café igår. Hon sov, vaknade, tittade ut genom fönstret, tittade på de andra gästerna, försökte få mig att packa ihop och gå, och när det inte fungerade somnade hon om.

I alla fall en hund uppskattade promenaden.

Igår gick jag runt Judarnsjön (som jag alltid har trott hette Åkeshovssjön) med två nybadade puffar.
Rätt ofta såg det ut så här:

Vi hittade förstås en bra fotosten.

Zelda hängde bakåt i kopplet. Jag vill inte påstå att jag fick dra henne runt sjön men det var inte långt ifrån. Jag kan inte släppa henne, risken att hon springer tillbaka till tunnelbanestationen är överhängande. Nemi däremot rusade runt där hundar får vara lösa, jagade skator, for runt bland buskar och träd och uppförde sig med andra ord som en helt vanlig hund på promenad. Hon hade kul.

Plötsligt byter Zelda position, lyfter svansen en aning, och går om mig, visar att hon nu vill framåt. Vad har hänt?

Jo, vi har fått syn på hus, och trottoarer.

Om någon, innan jag skaffade Zelda, hade sagt att jag skulle kunna uppskatta en sådan hund hade jag nog svarat att jag för det första aldrig ens skulle fundera på att skaffa en hund som inte gillade att vara ute, och att om jag ändå råkade få en så hade jag nog sett till att omplacera den snarast.

Så fel jag hade.

Fast jag saknar fortfarande Nestor ibland. Han som klev ut genom ytterdörren, stannade, vädrade en liten stund, hans stora nosspegel rörde sig som om den hade ett eget liv. Han som sedan tittade på mig med en blick som sa: "Nejmen vilket perfekt väder för en promenad, gärna lång."

Då kunde regnet hälla ner, eller snöstormen vina, eller solen gassa - enligt Nestor var alla väder bra väder, och alla promenader uppskattade. 

Vi kändes som ett bra team, han och jag som kunde skutta oss fram mellan och genom regnpölarna och snödrivorna, och jag tänkte då att det ju inte kunde vara så kul att ha en frusen liten hund med täcke som bara ville in igen. 

Och det är det inte, men man får ju se till helheten i sina relationer.

Var? Var? Var?

I höstas packade jag ner kläder, skor och liten handduk som hör till Nemis program - allt i svart och cerise - för att ingenting skulle komma bort.
Frågan är bara var jag la alltsammans.
Har letat på alla ställen jag kan komma på utan framgång :-(

Memea Mohlin på Hundudden.

I går kväll var vi på Hundudden och lyssnade på Memea som talade om missförstånd mellan människa och hund.

Intressant och matnyttigt som vanligt, tyckte jag, exempelvis att bli påmind om att vi inte kan få vår hund att bli lugnare än vi själva är ... vi kommer med andra ord inte så långt  med "MEN LUGNA NER DIG, DUMMA HUND!"
Oerhört tråkigt, tyckte Nemi som inte riktigt ville acceptera att vi var i en träningslokal men inte skulle träna. Passivitetsträning i två och en halv timme räknas inte, enligt henne.
Zelda chillade, det har hon inga problem med. Först sov hon i mitt knä, sedan på golvet.

Även detta talade Memea om - kontextens betydelse. Nemi har inga problem med att koppla av i drygt två timmar på ett café, men det betyder inte att hon klarar att koppla av lika länge på ett ställe där det brukar hända en massa roliga saker.

Sådant som aldrig händer, eller om belöningar och mutor.

I går väntade vi på grön gubbe tillsammans med en jägare och hans hund. Konstigt nog finns det grönklädda jägare (fast utan bössa) även mitt i staden - kanske ska de ut på jakt och passar på att rasta hunden litet innan de sätter sig i bilen?
Hursomhelst stöter vi på dem ibland. Nu ska jag berätta vad som aldrig händer: det händer aldrig att jägaren släpper fram sin Vorsteh eller Pointer till damerna. Det händer aldrig att de frågar om hundarna kan hälsa, eller leka.
Gårdagens jägare hade en ung, svart hund med långa ben och nyfiken blick. Den tittade på damerna, Nemi och jag hade en liten diskussion om hur hon borde bete sig (hon skällde till, men tystnade).
Husse tittade på sin hund. Jag tittade också på hans hund, dels var den vacker som ju många jakthundar är, dels undrade jag vad den skulle hitta på.
Jag gav Nemi en godis därför att hon var tyst.
Jägaren tittade på sin hund, och efter ett tag tittade hunden tillbaka. Husse sträckte fram sin hand, och fick en nosdutt i handflatan.
Hunden fick en godis.
Gubben blev grön, och vi gick över till andra sidan, nu hade jakthunden och hussen kontakt, hunden brydde sig inte om oss längre. Nemi, däremot, stretade framåt i sitt koppel.
Tacka sjutton för det.
Hennes matte hade varit mer intresserad av den andra hunden än av henne. Jägaren hade bara fokuserat på sin egen hund, och på att visa den vad den skulle göra. Jag hade lämnat Nemi i sticket, och Zelda också för den delen. Hans hund fick en belöning, min fick en muta.
Jag måste bättra mig.
Jägaren var ett inspirerande exempel i vardagen.

Hunden såg ut ungefär såhär så det kan ha varit en långhårig Vorsteh om de nu kan vara svarta.

Det kom ett mjukt paket...

och gissa om innehållet blev en överraskning - snälla och mycket stickkunniga Jeanita har stickat ett bananskal till Zelda och skickat det till oss!
Vilka bloggkompisar vi har!
Och Zelda plockade upp det utan minsta tvekan, vi var ju bara tvungna att testa det direkt.

Tusen tack Jeanita, vilken underbar present!
Och nu på morgonen haltade Zelda nästan inte alls!

En annan överraskande sak ...

Zelda som kan bryta sig in i väskor, som klarar aktivitetsleksaker snabbt och utan större ansträngning, låter bandage, strumpor och liknande vara ifred. Här tar hon en liten slick på strumpan som ska skydda tassen, och det nöjer hon sig med.
Hon behöver därmed inte någon tratt vilket är väldigt skönt. Vi har köpt några små ballongliknande skydd som träs på utanpå strumpan när hon ska ut, nu är det  bara att vänta på att kroppen reparerar sig själv.
Hoppas att vi slipper infektioner och trassel, än så länge ser det bra ut, under omständigheterna.

Igår började vi träna med min nyinköpta kubb (Buttericks). Jag sätter på den, ger Zelda en korvbit, tar av den. Meningen är dels att hon ska vänja sig vid den, men även att hon ska bli glad och förväntansfull både när jag bara har den på huvudet och när jag viftar med den. Utmärkt träning för halt liten hund!

Klobrott :-(

Stackars Zelda har råkat ur för ett klobrott på ena framtassen - det är bara pulpan kvar, men den ser lyckligtvis oskadd ut.
Hon verkar ha ont men inte jätteont, har förstått att det kan ta uppemot två veckor att läka någotsånär om man har tur.
Nu får hon förstås vila från träningen så länge hon har ont, så får vi se hur det går.
Jag försöker tänka att det kunde varit värre. Normalt sett blir hundar helt återställda, och det  hade kunnat hända en vecka innan första tävlingen, men trist är det, mest för stackars Zelda som ju inte kan förstå varför hon har ont.

Piteå!

Igår var Memea och jag i Piteå och talade om mindfulness för hundägare, fokus var  tävlingsnerver. Det var roligt, könssegregerat som vanligt, och intressant även för oss. Stort tack till arrangörerna!
Istället för kursutvärdering bad vi deltagarna skriva ner en sak de fick med sig från dagen som de trodde att de skulle ha nytta av framöver.

Några svar:

Att tänka på att inte bara belöna hunden utan att även belöna sig själv under träning. I det ingår att fundera på hur man vill bli belönad, på samma sätt som vi funderar på hur vi kan belöna hunden mer kreativt. För många verkade detta vara en ny tanke.

Vi tror inte längre att det är effektivt att träna hunden med straff - men vi har lätt att straffa oss själva med negativa omdömen om oss själva när det inte går som vi vill. Det har samma trista konsekvenser som att straffa hunden när det blir fel: glädjen i träningen minskar, och inlärningen försämras.

Här äter vi frukost nu på morgonen på Arctic Comfort Hotel i Luleå. Jag tycker fortfarande att allt som  innehåller ordet "Arctic" låter spännande och ganska avlägset ...

Stor överraskning:

I går kväll började Zelda plötsligt leka med en tennisboll.
Om det kan hända så kan allt hända.

När jag skulle försöka filma stack Nemi emellan, men om ni tittar noga kommer ni att se Zelda med en boll i munnen som hon själv har valt att plocka upp. Miraklens tid är inte förbi.
Hon verkar faktiskt tycka att livet blir roligare och roligare :-)

Freestylekurs, sista kurstillfället.

Vi har gått en lärorik freestylekurs för tävlande för Carina Persson som vann SM förra året. I går var sista kurstillfället. 

Här har jag lagt en targetplatta bakom hopphindret så att jag kan göra den mer eller mindre synlig beroende på var jag står. Nemi springer till plattan första gången jag skickar fram henne, andra gången stannar hon på vägen när jag säger "stanna".  

Framåtsändande är betydligt svårare än det ser ut. Målet är att hon ska börja springa framåt när jag säger "fram", och att jag ska kunna  stanna henne när jag tycker att hon är lagom långt bort.

I bakgrunden ser ni Miles som finslipar sitt cirkusnummer. 

Att gå kurs är ett utmärkt sätt att göra träningen rolig, och att få hjälp att träna effektivt. 

Tack Carina och övriga kursdeltagare!

Femtio års personlighetsutveckling :-/

Ibland önskar jag att jag tyckte det var kul att träna men var rädd för att tävla, om man nu inte kan få tycka att båda sakerna är kul. Man tränar ju så mycket oftare än man tävlar.

Jag älskar nämligen att tävla, men måste ständigt arbeta med mig själv för att inte tappa lusten på träningen. Detta är en aspekt av min personlighet som jag blev glad att få ett namn på under studietiden: Jag är en typisk extravert, i Eysencks bemärkelse, en person som ständigt måste hitta sätt att hålla sig vaken i vardagen. Jag har därmed alltid haft svårt för monotona arbetsuppgifter, en svårighet som när den blir akut närmast kan beskrivas som fysisk smärta.
I likhet med andra extraverter som mår bra av att det händer något har jag hoppat fallskärm och bungyjump, och jag red fälttävlan i min ungdom.
Redan då presterade jag så gott som undantagslöst bättre på tävling än på träning.

Så nu, med fem veckor till första start, börjar jag hitta en nerv i träningen som har saknats under vintern. Jag har fyllt 64, men detta är sig märkligt likt sedan jag var 14.
Femtio års personlighetsutvecklingen har lett till att jag har något bättre träningsdisciplin nu än då, men det är allt.

Tack och lov att tävlingssäsongen är igång, och tänk så fantastiskt att jag har hittat något som det går att tävla i med mina små damer, något vi alla tycker är kul!

Fjärde banansteget.

Röd plasthink med handduk i botten, på viss distans:

Jag har besparat er steg två, tre och fyra som var att börja använda hinken medan jag hade den framför mig, sedan att flytta den en liten bit bort men fortfarande så att Zelda kom emot mig med ormen när hon skulle lägga ner den, och efter det att starta med ormen framför mig och hinken en pyttebit bort så att hon fick gå ifrån mig för att lägga i den. Som ni ser är det fortfarande lite läskigt, men det tar sig!

Och Nemi tränar på åttan som hon behöver nöta, som ni kanske ser startar hon på en targetplatta som hon har sprungit fram till:

Drygt en månad till start och mitt hem ser ut som en träningslokal ...

Bortskänkes:

Vill någon ha en liten bärsele för mindre valp, måttligt begagnad av Nemi som gärna sov i den när hon var riktigt liten?

Eller en transportbur som är för stor att flyga med men för liten för två hundar av kinesstorlek? Den är litet skev, men annars ganska fräsch. Balanserar på gränsen mellan slänga/ge bort.

Och minns ni när Zelda var vit och Nemi brun?

Små vårtecken från igår:

Solstrimma:

Sol och barmark vid Kina Slott på Drottningholm: