Det här är Drottninggatan, en hyfsat bred gågata.
Jag kommer från ena hållet, en kvinna med en medelstor, lätt lurvig hund kommer mot oss.
Min nuvarande strategi med Nemi är att visa tydligt att det är jag som tar ansvar för alla hundmöten. Vi undviker att komma nära, jag distraherar henne med godis eller uppgifter, allt för att undvika att hon ska tycka att hon själv måste försöka hålla den andra hunden på avstånd.
Jag går över till andra sidan av gatan. Vi drar oss så långt bort ifrån den mötande hunden som vi kan komma, jag ställer mig med ryggen mot gatan, ansiktet mot husväggen, har hundarna framför mig. Jag låter Nemi lirka ner godisbitar från en liten stol som står utanför en butik. Det går fint.
Tills den mötande hunden plötsligt kommer rusande.
Hans flexikoppel går som en snubbeltråd tvärsöver hela gågatan, och från andra sidan hörs ett glatt: "Får de hälsa?"
Ingen av oss har sett honom komma, Nemi blir rädd och exploderar, hur en så liten hund kan låta så mycket är en gåta.
Hunden backar förskräckt, matten halar in honom, Nemi blir förstärkt för sitt utfall, och matten blänger surt på oss när de passerar.
Slutsats: jag får inte släppa uppmärksamheten på den mötande hunden, inte ens om den är ganska långt bort, inte ens om jag tycker att jag signalerar med all önskvärd tydlighet att vi inte vill umgås för ögonblicket, inte ens om den ser ut att gå i kort koppel. Jag förstår faktiskt precis hur Nemi känner sig i en värld av påflugna jättehundar. På plussidan är att kineser verkar kunna låta hur mycket som helst utan att det övergår i bett eller hugg. Det är i alla fall oerhört vilsamt att inte behöva vara rädd för att det hela ska utmynna i ett hundslagsmål, som det kunde göra med kära gamla Nestor (hanhund, vägde 50 kg +). Han blev riktigt upplivad av att bli påhoppad och få slåss litet...
Sedan varvade vi ner på vårt favvocafé, fast Nemi spanade en del genom fönstret...
14 kommentarer:
Åhhh, jag tror jag förstår precis hur du känner. Så mycket jobb och så lite utdelning.
Fast, den där andra människan skulle ha kunnat vara jag... På gott humör, spatserande på Stockholms gator, utan en tanke på att min egen odresserade hund kan förstöra för någon som arbetar hårt med att få sin egen lilla hund mindre rädd. Tänk så fel det kan bli, utan att man menar det!
Jo, jag tror ju inte för ett ögonblick att hon tänkte: "Ha! Någon som försöker ge sin lilla hund litet trygghet - det ska vi minnsann sätta stopp för!", även om konsekvensen ju blev precis det. Men sådant är livet. Vi kan inte begära att andra alltid ska se situationer ur vårt perspektiv. Alternativet, att bosätta sig på en öde ö, låter trist...
nää usch å fy ... Sådana möten är faktiskt hemska tycker jag. Man (jag) blir frustrerad, arg, rädd och ledsen över att sådant jag verkligen vill att min hund skall känna tillsammans med mig - trygghet - kanske i det ögonblicket försvinner ...men förhoppningsvis så sträcker det sig längre än så
Känns inte som du gnäller!Du handlade mer än rätt... den gyllene regeln jag lärt mig är att förekomma.. MEN tyvärr har man inte alltid ögon i nacken och omdömeslösheten hos en del är frapperande, eller skall man kalla det okunskap? Tur i oturen att ingen av de dina "svarade upp"...och kanske den "aningslösa" lärt sig ngt?
Vet inte om du såg min fråga tidigare, när är tävlingen på Tyresö BK på lördag?
Hälsningar Ewa
Det är så tråkigt att många hundägare både saknar hyfs och kunskap samt utsätter andra för otäcka upplevelser. Man får kanske ändå glädja sig åt att så många sysselsätter sig med sina hundar, aktiverar dem och tränar alla möjliga hundsporter. Men visst kan en sån incident förstöra en hel promenad för att man blir rädd själv liksom hundarna.
Jag skulle önska att det fanns en typ väst/keps som signalerade att man försöker jobba med sin/sina hundar och att man inte är intresserad av hälsande hundar utan istället skulle uppskatta lite avstånd.
En sån väst vill jag ha.
Nej, inte förstör folk med vilja (får man väl hoppas). Men okunskap, oengagemang eller bara vanlig ouppmärksamhet kan ställa till det ordentligt för andra. Och den upplevelse du och Nemi hade blir ju inte bättre oavsett avsikt eller förklaring. Buzz har mer än en gång blivit attackerad av hundar som troligen tycker att han ser lustig ut. Många gånger är dessa hundar kopplade, men ägaren är inte tillräckligt införstådd med vad deras hund kan ställa till med. Det känns hemskt varenda gång det händer! Min hund är "ofarlig", men jag som hundägare kan nog ibland just på grund av okunskap eller ouppmärksamhet själv utsätta andra för samma sak. Man blir duktigare med åren och antalet hundböcker man läser. Fast alla har väl varit nybörjare någon gång? Själv känner jag att jag lär mig nya saker om hundar nästan varje dag. Inte minst från alla spännande hundbloggar som Åsas här t ex. Det är verkligen inspirerande och lärorikt att få ta del av allt som händer!
Hej hopp!
Håller med Noushin En väst som visar att man tränar ,kanonide =)
Jag läste något igår som verkligen fångade mitt intresse och som fick mig att tänka om. Kanske kan det vara av intresse även för dig och Nemi!
Leslie McDevitt skriver i sin bok "Släpp kontrollen lös" om reaktiva hundar av alla de slag. Hon berättar om sina erfarenheter av att hjälpa dessa hundar och deras förare till en tryggare och roligare tillvaro. Bland annat så skrivs det mycket om hundar som har svårt att slappna av vid hundmöten. Och det är här det blir intressant. Hon lägger fram en helt ny fördel med skvallerträningen som i alla fall jag aldrig har tänkt på.
Hundar som är litet nervösa vid hundmöten och som gärna vill hålla koll på sin omgivning gynnas av att man gör detta med att hålla koll till en lek. Hon gör till och med så att hon lägger in "titta där" som ett kommando så att skvallerträningen blir som vilket trick som helst. På detta vis avdramatiserar hon det hela. Hon pratar mycket om desensitisering och ombetingning.
Alltså, att försöka avleda en hund som egentligen helst vill hålla lite koll på sin omgivning kan i vissa fall få fel konsekvenser eftersom hunden känner sig kluven i sin vilja att vara tillags och samtidigt hålla koll. I "titta där"-leken får hunden hålla koll och samtidigt bli belönad för det. Win-win!
Detta råder förstås inte bot på framfusiga hundägare men kommer man så pass långt att man har avdramatiserat mötet så blir det kanske lättare att hantera plötsliga oförutsedda situationer. Då behöver ju inte lilla Nemi bli så överraskad heller eftersom hon har lite mer koll. Av bokens exempel att döma så har detta tankesätt vänt många hundliv till det bättre. Jag fick mig en tankeställare när jag läste det och tänkte nu att jag kunde dela med mig av detta utifall att det göra någon nytta även för er.
Nu när jag närmar mig 50 år! börjar jag få koll på mitt uppförande, och få förståelse för andra människor. Mer än när jag var under 30 år ;) Det känns skönt för mig, så jag slipper hamna i en del konstiga situationer : )
Till Ewa: Fösta start i freestyle klass 1 beräknas till c:a 09.45. Vi har fortfarande inte fått reda på hur många startande det är i de olika klasserna, så det är svårt att veta hur dagen kommer att se ut framöver...
Usch såna möten känns verkligen onödiga och kostsamma.
Tänkt mycket på situationen Du beskriver och på hur jag själv reagerar. Jag fokuserar alltid på mötande hundar själv och när de passerat så blir Penny nyfiken på dem. Om däremot den andra hunden är stor och framfusig blir det morr och fräs från Penny. Är det en lugn varsam hund vi möter brukar det bli ett fint möte - åtminstone en liten undersökning. Jag behöver aldrig vara orolig för Penny - hon skadar ingen och skäller aldrig. Igår blev hon rädd för en jätteflock av kungens får som kom emot oss i skogen och drog sig bakåt så långt hon kunde men sa ingenting.
Skicka en kommentar