Zelda var missnöjd redan från början. Jag satte på henne ett flexikoppel som vi inte har använt på länge, och det visade sig att hon hade vant sig av vid ljudet, så hon tyckte det var obehagligt varje gång jag låste kopplet, eller släppte efter. Flexikopplet tog jag fram eftersom hon stack förra gången vi gick runt den lilla sjön för ett par månader sedan. Vi mötte en stor svart hund, och innan jag hann få fatt i Zelda fick hon panik och for iväg i raketfart i riktning mot tunnelbanan. Lyckligtvis lämnar hon ju inte stigen, men det kändes som om jag fick springa i en kilometer för att hitta henne igen. Så nu var det koppel som gällde.
Även igår mötte vi andra hundar, dock inga lösa som kom framrusande så det var ju hanterligt. Oväntat stressmoment: en grupp barn som lekte med smällare i skogen (!!!).
Nemi, däremot, hade som det verkade jättekul. Hon springer som en liten gasell, kommer snällt när jag ropar, klarar hundmöten galant när hon är lös.
Och - vi kom hem utan så mycket som en kvist eller ett barr eller en kotte i pälsen!
Ser ni Nemi?
Zelda spanar ängsligt efter faror.
Zelda: Äntligen i säkerhet
Nemi: Måste vi redan åka hem?
4 kommentarer:
Ja, är det inte intressant hur olika personligheter dessa fyrfota små vänner är. Samma ras med rasenliga fysiska och psykiska egenskaper, men helt olika personligheter. Jag brukar ofta förundra mig över detta med mina tre en aning större vänner :)
Ja det finns verkligen många olikheter bland våra hundar.
Härligt att de är så olika. Synd på smällarna under prommenaden, kan ställa till mycket oreda. Själv går jag dagligen på Brommakullarna med min puff, där smäller det med jämna mellanrum men det är från flygplatsen när man skrämmer iväg fåglarna, bra övning. Sedan kommer flygplanen och låter också. Vi bryr oss inte längre.
Det är väl tur att också hundar har så olika personligheter.
Skicka en kommentar