En doft av iller...

Är det någon som känner igen det här? På tunnelbanan idag satt Zelda och jag mittemot en ung kvinna som sträckte fram handen mot Zelda för att hälsa. Zelda var först nyfiken, men blev sedan riktigt rädd. Hon började skaka i hela kroppen och tryckte sig så tätt intill mig som hon kunde, bort från vår medresenär.
"Jag luktar iller," förklarade den unga kvinnan och klappade försiktigt på Zeldas huvud. Zelda såg på henne som om hon varit en pestsmittad utomjording med enorma tänder.
Nu undrar jag om hundar kanske ofta blir rädda för just illrar, eller om Zelda bara reagerade på att doften var helt okänd. Hon blev i alla fall påtagligt lättad när vi klev av tåget...

Dikt och verklighet...

"Sov var natt i Herrens säng..." I natt försökte Zelda hoppa upp i min säng för första gången (sedan de första försöken när jag just hade hämtat henne). Men nu är hon i slyngelåldern, och då ska regler och gränser ifrågasättas. Sagt och gjort - hon hoppade upp, blev omedelbart nerputtad, hoppade upp igen (visst kan jag väl bestämma var jag vill ligga), blev nerputtad igen.
Jaha.
Sedan la hon sig i sin korg, och verkade somna lika lugnt som vanligt...
Jag gissar att Carl XII inte använde sin hund som gosedjur, utan att han hade hunden i sängen för att våga somna - han måste ständigt ha varit medveten om risken att bli (lönn)mördad. Vad kunde då vara tryggare än att ha en rejäl och lagom vaktig hund tätt intill sig... Själv är jag övertygad om att jag inte behöver vara lika orolig, så Zelda får finna sig i att sova i sin egen korg.

Idag har vi varit kulturella...

Här är Zelda vid Pompes grav vid Karlbergs slott i Stockholm. Pompe var Karl XIIs favorithund (favorithundar vore nog rättare att säga, han hade fler med samma namn).

Israel Holmström skrev den här dikten om en av dem:

Pompe, Kungens trogne dräng,
sov var natt i Herrens säng.
Sist af år och resor trötter
led han av vid Kungens fötter.
Mången stolt och fager mö
önskar sig som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att få så som Pompe dö.

Inskriptionen på gravstenen: Här är konung Carl XIIs hund POMPE begrafd år 1699
Gravstenen får väl ses som ett bevis för att Pompe var en högt värderad hund.

Bara i USA...

Vill du att din hund ska se ut som Sarah Palin? Det går nu att köpa en liten peruk som ger den rätta looken...
http://wigglesdogwigs.com/

Åtta månader idag!

Åtta månader! Två tredjedels år har Zelda levt idag, kanske de viktigaste månaderna i hennes liv. Läser om och om igen hur viktigt det är att valpen lär sig att ungås med människor och andra hundar medan den är liten, och att den kritiska tiden är mellan 8 och 12 veckor. Ur det perspektivet har stadshunden en rejäl fördel - vi behöver bara ta ett steg utanför dörren för att se en ström av nya människor som inte är farliga, som inte behöver skällas på, och som dessutom ofta har hundar med sig. Det är ovanligt att vi inte träffar (eller ser) nya hundar varje gång vi är ute någon längre stund.
Jag är faktiskt mest överraskad över hennes päls - den lever nästan sitt eget liv. Den tränger sig fram mellan hennes trampdynor, hänger ner i ögonen, trasslar till sig om den inte kammas och tvättas... Vid ungefär ett års ålder ska valppälsen hon har nu övergå i vuxenpäls, ska bli spännade att se hur den kommer att arta sig!

Alkemi!

Forna tiders alkemister försökte skapa något ur inget, eller i alla fall försökte de omvandla något (tex bly) till ngt med större värde (tex guld). Det lyckades inte, men är det inte litet alkemi i att det går att ta något rätt litet (några mikroskopiska ägg från en Rottweilertik, tillsätta ngt ännu mindre - några spermier från en hane) och ur detta skapa en hel drös pigga små valpar som är uppe i en matchvikt på några 50 - 60 kg på nolltid...
Foto från Blocket, alla valpar är från samma kull...

Kontakt med brorsan!

Här är Zeldas bror Bonbon (Brunius Bonfire) som vi fått kontakt med genom bloggen. Kul! Som synes är de inte särskilt lika till utseendet, ska bli spännande att få veta mer om hans personlighet!

Dagens skörd...

Läser fortfarande tvångsmässigt annonser om hundar som behöver nya hem. Här är några, ungefär jämngamla med Zelda, som redan nu behöver en ny flock/ägare att vara med.

Om jag någonsin blir dement, och omdömet börjar svikta, så kommer nog det första tecknet att vara att jag erbjuder ett gäng överblivna hundar ett nytt hem.

Inflationsmål...

Punktligt, enligt hundböckerna, har Zelda börjat göra det en hund brukar göra vid 7 månaders ålder: försöka ta litet mer kommando över sitt liv, testa gränser och sig själv. I Zeldas fall har det bland annat yttrat sig i att hon försöker/vill försvara sina värdefulla resurser, som exempelvis ett grisöra eller ngt annat jag köpt för att hon ska ha ngt att tugga på.
En bok jag tycker har en trevlig ton och goda råd är "Dogs behaving badly" av Gwen Bailey. Hon har ett tips som jag nu försöker följa: skapa inflation. Den som har tio grisöron behöver inte försvara ett av dem särskilt intensivt. Sedan går vi runt där Zelda är, bryter av med en bit godis, försöker att göra henne så trygg som möjligt, trots att hon har lyckats få tag på någonting hon vill behålla.
Undrar hur det kan kännas att vara en mycket liten hund och att ändå våga säga "Nu är det jag som har den här, och jag vill behålla den". Hon blir alldeles stel i sin vanligen så böjliga lilla kropp, det känns som om hon gör något som hon egentligen är väldigt rädd för. Anders Hallgren skriver att äldre vargar bara lugnt låter en ung osäker varg vara ifred ifall den vaktar något den fått tag på... samtidigt måste ju Zelda acceptera att släppa sådant hon inte får ha...
Som tur är vaktar hon inte sin mat - där har vi småtränat att jag har stoppat ner ngt extra gott i matskålen medan hon äter, så att hon uppfattar att den som närmar sig hennes torrfoder kommer med gåvor, och inte tänker ta ifrån henne någonting.

AJ!

Igår fick Zelda sin första rabiesspruta - AJ!!! - hon ska vaccineras så att hon kan följa med utomlands. Chipmärkning är inte dumt - ett svep med detektorn över hennes rygg, och så kom hennes alldeles egna personnummer upp i displayen. (Fast det borde vara busenkelt att flytta ett chip mellan hundar, de ligger ytligt och går att känna genom huden.)
Hursomhelst tänker jag att vaccinering av hundar säkert har betytt mycket för hur vi ser på dem - det är stor skillnad mellan att tänka att en hund kan vara rabiesssmittad, och smittsam i sin tur (då vill man inte gå i närheten av den) och att veta att den, och därmed människorna i dess närhet, är skyddad.

Åkte förresten taxi med en förare som talade halvbra svenska häromdagen, han kom gissningsvis från Iran/Irak. Det var svårt med hundar i bilen, sa han, för de luktde så illa, och då klagade efterkommande kunder. Jag frågade om han tyckte att Zelda luktade - vi hade redan åkt en bit - och han sniffade litet i luften, och fick erkänna att han inte kände någonting. "Jag badar henne minst en gång i veckan", försvarade jag mig, "hon är väldigt ren."
"Badar?" Det verkade vara en ny idé för honom."Var då?"

"I badrummet, inne." Svarade jag, som plötsligt såg hans uppväxt framför ögonen. Där fanns hundar, men hundar som aldrig var inomhus, som aldrig badades, som aldrig vaccinerades, ungefär som i stora delar av Etiopien. Hundar som inte kunde beröras, och som man kastar sten på för att se till att de inte kommer för nära.

"Hon bor inomhus.", fortsatte jag. Han tittade till igen, i backspegeln, och såg genuint överraskad och intresserad ut.

Själv kände jag mig plötsligt smutsig. Om han på allvar trodde att Zelda aldrig hade badats, att hon luktade så illa att hon kunde förpesta en hel bil, att hon levde ute bland skräp och sopor, att hon möjligen var sjuk - vad sa det då om mig som hade henne i mitt knä?

I bild: ett neuron med en Negrikropp, diagnostiskt för rabies...

Glamour!

I fredags tog vi glamourbilder (dvs Ulla tog dem) - Zelda var nytrimmad så det gällde att passa på. Kul och tankeväckande. Vad är glamour? Vad är kitsch? Hur förhåller de begreppen sig till femininitet, genus, stereotypa föreställningar om hur en individ kan förpackas?
Som tur är har Zelda ingen kulturellt förankrad uppfattning om siden, sammet och pärlor... Tur också att hon är hund, om hon hade varit en liten dotter hade konceptet nog varit mer problematiskt.

Glad igen!

Det är tydligen vanligt att tikar har en lite svacka när de just har löpt. Zelda har varit dämpad, livet har inte varit lika kul som tidigare och aptiten har inte heller varit i topp.
Igår när vi kom upp i Observatorielunden gjorde hon något hon inte gjort sedan hon började löpa: rusade upprymt runt i stora cirklar, solen sken och hon såg ut att njuta av sin överskottsenergi. Hon har även börjat äta ordentligt igen.
Det är ett ganska högt pris vi xx-kromosomare betalar för att få bli mammor.

(Tanken på att Zelda skulle kunna testa även denna del av livet ter sig för övrigt mindre och mindre främmande...)

Bild: Zelda när hon var väldigt liten, c:a 8 månader sedan...

Nu har det gått fem månader!

Idag för fem månader sedan kom jag hem med en okoordinerad, förvirrad och ganska ängslig liten valp. Idag har jag en unghund på 7 månader ("Det är då de ser som hemskast ut", sa hundfrisören som styrde upp hennes päls härom dagen, "men hon ser ju väldigt fin ut för sin ålder"...) Hon har vuxit färdigt, hon har löpt, hon har blivit rumsren (!) och är nu en välanpassad stadshund som tar sopbilar, skateboardåkande unga killar (varför ser jag aldrig en tjej susa fram?), och andra hundar av alla de slag med ro.
Hennes personlighet blir allt tydligare, och jag börjar förstå att det här med att vara sällskapshund är en talang i sig. En Bordercollie förväntas ha talang för att valla får, en Retriever för att apportera, en Rottweiler för att vakta. En sällskapshund är inte en hund som inte kan ngt av det andra hundar är bra på och som därför "bara" duger till sällskap. En sällskapshund är en hund som är specialist på att vara trevligt sällskap, vilket antagligen är minst lila komplicerat som att valla får.

Det är nog inte många som skulle köpa en CC ifall de behövde en hund att valla får med. Däremot köper en del människor en Bordercollie när det är en sällskapshund de vill ha. Det är inget en Bordercollie är särskilt bra på, vilket kan vara ett skäl till att de toppar rasstatistiken över övergivna hundar i England enligt en omplaceringssajt jag var inne på nyligen.

Bild från första gången jag träffade Zelda (då Bella), när hon konkurrerade ut bröderna och jag bestämde mig för att detta skulle bli min nya hund. Obs bandaget på tassen - hon hade brutit några småben i mellanfoten när hon kom i kläm i en dörr... Obs också att hon är litet avvaktande, i motsats till ena brorsan som kastade sig i famnen på mig och helst hade stannat där så länge som möjligt. Jag kände mig mer bekväm med en liten hund som visserligen var tillgänglig och positiv i kontakten, men som ändå skilde mellan dem hon kände och dem hon inte kände (som jag, just då).

MITT!

Efter löpningen har Zelda varit litet låg, vilket jag har förstått är vanligt. Hon har dessutom blivit övertygad om att omvärlden vill ta det hon har. Tuggben, grisöron och annat som hon tidigare lät ligga obevakade håller hon nu järnkoll på. Hon morrar (inte så övertygande, men dock) åt okända människor och hundar som kommer för nära. Den är MIN och du får inte ta den!

Det var intressant att läsa vad Anders Hallgren (se tidigare inlägg) har att säga om det: hunden som morrar är osäker, och den säger att den inte är trygg med att den andre är i närheten. Den som bestraffar hunden för att den morrar tar bort den sociala signalen, och får en då hund som riskerar att bita direkt, eftersom den inte får berätta hur den upplever en hotande situation.

Hoppas att detta går över när hon återkommit i hormonell balans...

Pinsamt...

Det är lätt att överskatta sin lilla hund, och tro/kräva att den klarar/förstår mer än den gör.
I helgen var Zelda och jag på Hedengrens, bokhandeln i Sturegallerian. Vid kassan producerade hon helt otippat en liten korv.
Pinsamt!
Igår kissade hon - lika otippat - i tunnelbanevagnen. Även det pinsamt, och dessutom inget som går att plocka upp blixtsnabbt innan någon har märkt vad som hänt.
Skönt i alla fall att hon inte är en Cane Corso på riktigt. Det Zelda lämnar efter sig är som hon själv: litet och diskret.
PS: Ögat verkar må bra av tofsen.

Tofs, oväntat svårt...

Zeldas högra öga har runnit litet den senaste tiden. Jag har väntat på att det ska gå över av sig själv, men det har det inte gjort. "Kolla att hon inte får hår i ögonen", föreslog veterinärkompisen när jag korridor(gym)konsulterade henne igår. Jaha - det är inte lätt att se om/när Zeldas hår/päls eventuellet irriterar hennes öga, så jag tänkte att jag skulle sätta upp håret i en liten tofs, då får ögat garanterat vila.
Sagt och gjort, köpte några små hårsnoddar och skred till verket. Zelda satt snällt medan jag höll på, men sedan la hon huvudet mot mattan, med nosen mellan frambenen, tryckte sig framåt och vips var snodden borta. Jag satte dit den igen. Hon satte sig och kliade energiskt med bakbenet mot huvudet. Snodden hade inte en chans.
Nu har jag sagt till henne på skarpen att hon inte får klia/gnida bort den, hon måste undra vad jag pysslar med. Men en dag eller två borde ju räcka för att testa hypotesen att det är hår i ögat som är problemet...
PS Om hon ser ofriserad ut beror det på att hon ska till en riktig hundfrisör på tosdag, så jag har låtit trimmerträningen (min) vila litet...

Dikt.

Som jag nog har berättat håller jag på att se om det går att göra en bok av Zeldas och mitt första år tillsammans. Jag läser därför fler hundböcker än vanligt, och en som jag hittade igår var diktsamlingen "Hundar" av Werner Aspenström, Bonniers 1954. Den visade sig innehålla 31 dikter, varav de första inte innehöll några som helst hundar. Den näst sista heter dock "Hundarna", och handlar om poetens oförmåga att förstå vad ylande hundar söker "maktlösa är de, deras törst kan inte stillas här".
Jag drar slutsatsen att hunden är en metafor för någon inre mänsklig process, och att Aspenström hade varit helt ointresserad av att träffa en etolog som kunde inviga honom i hundylandets mysterier. Vilka friheter han tar sig med våra medresenärer på planeten, men det är väl hans privilegium som poet...

Här kommer en annan dikt, i sin helhet:

Estetik

Låt dem dricka den söta mjölken!
Dikt är det som återstår: hundmat.
Av de karga benen bygger jag en orgel.

Vad spelar hunden, eller poetens föreställning om hunden för roll här? Menar han kanske att hundar äter avfall, de karga benen som blir kvar när andra tagit sitt? Att det är de föraktade resterna som gör att poeten kan sjunga, rentav bedöva läsaren med mäktig orgelmusik? Vill han jämställa sig med en hund som får leva på andras villkor, eller har han en slags hybris - ge mig det ni inte längre vill ha så ska jag omvandla det till guld?

Det här är faktiskt ett av skälen att jag valde att bli naturvetare...

Hundcafé!

Idag har vi testat hundcaféet Himmelska hundar på Hedingatan i Stockholm! Det var hur kul som helst (fast litet skrämmande). Zelda uppskattade sin Chihuahuakocktail (små tärningar blodpudding serverade i ett fint litet glas, dekorerade med en elegant kvist av något grönt som också slank ner) mer än medgästerna, men hon vänjer sig säkert snart för vi kommer att gå dit igen!
Överraskande nog dök det upp två andra powderpuffar, killar som var betydligt större än Zelda.
Vill du veta mer? Gå in på www.himmelskahundar.se
I bild: Leo, som dock inte var på caféet, från svenska Kennel YaGudina

Fler foton av CC...

kan ni se på www.chinesecrested.no, hos norska kinesklunbben. Jag har just lagt upp en bild på Zelda för första gången.
I bild: Tonic Daiquri Sua Sponte

Praktiska och opraktiska pälsar...

Härom dagen träffade jag en Schipperke, en trevlig liten hund i ungefär Zeldas storleksklass. "Han är självrengörande", sa ägaren, "smutsen liksom bara stöts bort..."

Inte konstigt: han hade kort, blank, svart päls på ben och fötter. Den såg ut att vara både vattentät och smutsavvisande. Zeldas päls som är vit, mjuk och dunig påminner mest om en mirakelduk, ni vet en sådan som drar till sig damm, fläckar och annat man vill städa bort.

Men jag ska inte klaga - jag har valt en hund som behöver kammas, tvättas och badas... Jag tycker dessutom att hon är mycket vacker i sin nästan flytande päls.

Att dela på ansvaret...

När barnen var små hörde jag ibland föräldrar säga att efter semestern, när de varit tillsammans med sina barn hela dagar och hela nätter, så funderade de på att ta barnet och fly, att rymma till någon liten tropisk ö någonstans. De ville få fortsätta att vara med barnet i vardagen, de ville slippa lämna det ifrån sig till dagis eller dagmamma. Själv grät jag ibland på väg till arbetet, det kunde kännas som om en väsentlig del av min kropp slets ut, mer och mer för varje meter jag avlägsnade mig från de små sönerna.

Jag kan inte påstå att det känns likadant med Zelda. Men ändå något ditåt. Jag saknar henne när vi inte är tillsammans, och det är inte för att jag inte tror att hon har det bra med sonen, eller grannen. Det är för min egen skull.

Den andra sidan av dialektiken är att jag är glad över att hon känner sig trygg med många människor, att hon klarar av att vara hos exempelvis grannen utan att bli rädd eller stressad. Jag har ju arbetat medvetet för att hon ska uppfatta det som normalt och naturligt att olika trevliga människor tar hand om henne.

Idag har jag en lång och hundfri arbetsdag framför mig: först en tretimmars psykoterapiföreläsning, sedan ett seminarium på Naturhistoriska riksmuseet, sedan en handledarträff. Tio timmar, restiden undantagen. Zelda ska vara med sonen och med grannen, måste planera min tid på ett bättre sätt. I morgon ska jag till Linköping och på fredag till Umeå.

Tro inte att det alltid ser ut såhär - jag kan ofta arbeta hemma, eller ta med mig Zelda till jobbet, så i stort har jag det oerhört mycket enklare än många hundägare. Många av höstens resor planerades innan jag hade skaffat Zelda, jag kommer att dra ner på sådana insatser framöver.

Fotot har jag tagit själv...

Hälsan tiger still, eller kanske är jag litet lat...

Just nu är Zelda en problemfri liten hund i stort. Hon har löpt klart, och nu återgått till att vara pålitligt rumsren. Hon går hyfsat bra i koppel och kommer när man ropar på henne. Minst lika viktigt är det hon inte gör: hon skäller inte utom när dörrklockan ringer, hon tuggar inte på något hon inte får tugga på och hon kan lämnas ensam några timmar utan protester. Det enda jag inte lyckats med är att få henne att inte hoppa på mig/oss när vi kommer hem, men det håller på att bli bättre (hon ska sitta för att bli hälsad på, men hon har svårt att hålla sig i skinnet).
Resultatet: jag har slöat till. Jag har köpt en klicker men inte använt den, och det händer att vi går en hel promenad utan att jag engagerar Zelda i ngt särskilt (som att leta rätt på kastat godis eller föremål, att gå balansgång, hoppa upp på stenar osv...).
Skärpning krävs! Jag behöver först av allt se över våra träningsmål, just i detta ögonblick vet jag inte riktigt vad det är vi ska förbättra/lägga till. Klart att det då inte blir ngt gjort...
Mailade till igår Memea för att boka en ny tid, men måste i första hand fundera själv - det är ju bara jag som kan avgöra vad målet är, eftersom jag inte planerar en karriär för Zelda som lydnadschampion. Om jag inte vet vart jag vill komma blir det förstås svårt att veta vad som ska göras.
Många skulle vara nöjda med en hund som fungerar som Zelda gör nu, men jag tror/vet att hon har oerhört mycket mer att ge, och att jag bara kan få det om jag engagerar mig mer i vårt gemensamma liv...

Zelda har krympt.

När jag reste för en knapp vecka sedan tyckte jag att Zelda hade blivt stor. Jämfört med de Chihuahuor, Yorkshireterriers och Dvärgspetsar vi stöter på är hon ju inte ens en liten hund, snarare en välvuxen mellanstor ung dam.
När jag kom hem igår hade hon krympt.
Hon är faktiskt väldigt liten.
Hursomhelst hade det gått hur bra som helst för sonen att ta hand om henne - de hade sovit borta två nätter, träffat folk och haft kul. Det är väldigt skönt att det fungerar så bra att vänja henne vid det tidvis kaosbetonade liv hon kommer att leva.