Vår träning...

Om ni har undrat vad  Nemi gör med skivstången, och Zelda med blommorna, så kan ni få reda på det idag.

Från igår.
(Och ja, jag vet att det är fler än hundarna som behöver träna för att det ska bli snyggt...)

När sår ska läka och mer genetik...

Nemi är, som flertalet kineser, en mycket böjlig liten hund. Hon kan vika sig runt en vanlig tratt och komma åt att slicka sig i ljumsken utan problem. Så jag skaffade en uppblåsbar variant, men den som verkade vara av rätt storlek kunde hon också böja sig runt. Så nu har hon en modell som egentligen är för större hundar om jag måste lämna henne ensam. Det har gått en vecka och såret ser fint ut, det kommer märkligt nog ny hudvävnad där det saknas - hur gör kroppen?? - och det ser ut att bli som utlovat, om allt fortsätter att gå som det ska kommer hon att vara helt återställd om en vecka.

Över til genetiken. I morgon ska jag äta middag med Robert K Wayne, en ledande forskare inom domesticeringsgenetik, senast har han kommit ut med en artikel i tidskriften Mammalian Genome, artikeln heter "Evolutionary genomics of dog domestication".  

Jag ska fråga honom om Williams syndrom och Marias idé, om det är något annat ni vill att jag ska fråga så maila era undringar. 

En gen som gör oss sociala och vänliga...

En liten gen som kallas WBSCR17 är aktiv i hundar, men inte i vargar. Människor med en mutation av samma gen utvecklar ett syndrom som kännetecknas av socialitet, utåtriktning och vänlighet. Barn och vuxna med Williams syndrom har mycket lätt för att knyta an och umgås - de är roliga, musikaliska och lätta att tycka om.

Tyvärr leder mutationen även till svårigheter - hjärt-kärlproblem är vanliga, och de har oftast svårt med abstrakt tänkande, matematik och annat. En far säger i en intervju att hans lilla dotter kan lära sig långa  sångtexter och dikter utantill, men hon kan inte räkna till fem.

Så frågan har väckts: har våra glada sociala tamhundar en variant av Williams syndrom? 

Vardagsgåtan och mysteriet hund fortsätter att fascinera....

Dagen efter...

Dagen efter en tävling måste man sova en hel del. Även den som varit med som sällskap. När vi promenerade hem från kompisen vars soffa hundarna ligger i gick Nemi en lång stund alldeles tyst, i slakt koppel, en inspirerande vision av framtiden...
Märkligt nog bryr hon sig inte så mycket om såret, det ska ju som sagt läka underifrån, än så länge syns det inga enorma framsteg från dag till dag, men det är i alla fall inte infekterat och det verkar lyckligtvis fortfarande inte göra ont.

Tyresö igår!

Här kommer en liten rapport. Först det sociala: vi träffade bloggkompisarna Maurice (collie) som ska ställas ut idag, lycka till, och Luna (bostonterrier), kul!
Tävlingsmässigt gjorde Zelda och jag ett nytt försök i klass 3, och Zelda gjorde även sin HTM-debut i klass 1. Nemi följde med som sällskap och moraliskt stöd.
Vi hamnade på 22,15 poäng i freestylen, inte så långt från den magiska gränsen 22,5. Jag har lärt mig att mina magnoliabuskar inte fungerar när det blåser (de blåste omkull), och även fått uppleva den intressanta situationen att man kör igenom ett moment precis innan man ska in, det går strålande, och sedan när man ska göra om det inne på planen fungerar det inte alls.
I THM klassen fick vi 20,75, med en kommentar som säger allt: "stundtals väldigt snyggt fotgående och övergångar" ... vi kan göra det som krävs, men inte tillräckligt länge, inte tillräckligt säkert. Träning, träning och träning krävs.
Sutsatsen är väl att vi är på banan, men att det finns STORT utrymme för förbättring. Precis så som man vill ha det.

Gnäll och ognäll...

Har man gnäll måste man ha ognäll. Igår kväll passerade vi en ung kille med en fransk bulldogg. När killen såg att jag jobbade med Nemi stannade han och la sin hund. Vi kom förbi utan så mycket som ett pip från Nemi som annars misstror trubbnosade hundar av princip.
Tack tack tack!
Och nu åker vi straxt till Tyresö!

Ingen start för Nemi i morgon...

Stackars Nemi får lida för att jag är orutinerad. Några timmar efter det att jag klippte henne i onsdags upptäckte jag ett sår i ljumsken - hon sa ingenting, det blödde inte, men trimmern har skurit ett jack i huden.
HU!!!
Hon är helt opåverkad, och det kommer att läka fint, men hon ska inte tävla förrän det har läkt...
"Det där är inte alls ovanligt" sa sköterskan tröstande hos veterinären, och det var faktiskt en tröst, om än ganska liten.
Jag tyckte att jag var så försiktig, men måste uppenbarligen vara mer försiktig...

Ny bur, burträning...

Från och med nu kommer vi att vara lika proffsiga som de andra som har hopvikbara tygburar. Här inviger Nemi den nya buren med litet burträning som jag tänkte göra ordentligt den här gången...

Något att hålla i...

Ibland tar Nemi med sig sin gröna pipleksak när vi går ut. Då får vi lugna, tysta promenader, undrar om det är därför hon vill ha den med?

Idag blir det gnäll...

Idag blir det gnäll. På en annan hundägare dessutom. Trist men jag tänker göra det ändå, för nu ska ni höra vad som hände igår.
Det här är Drottninggatan, en hyfsat bred gågata.

Jag kommer från ena hållet, en kvinna med en medelstor, lätt lurvig hund kommer mot oss.
Min nuvarande strategi med Nemi är att visa tydligt att det är jag som tar ansvar för alla hundmöten. Vi undviker att komma nära, jag distraherar henne med godis eller uppgifter, allt för att undvika att hon ska tycka att hon själv måste försöka hålla den andra hunden på avstånd.
Jag går över till andra sidan av gatan. Vi drar oss så långt bort ifrån den mötande hunden som vi kan komma, jag ställer mig med ryggen mot gatan, ansiktet mot husväggen, har hundarna framför mig. Jag låter Nemi lirka ner godisbitar från en liten stol som står utanför en butik. Det går fint.
Tills den mötande hunden plötsligt kommer rusande.
Hans flexikoppel går som en snubbeltråd tvärsöver hela gågatan, och från andra sidan hörs ett glatt: "Får de hälsa?"
Ingen av oss har sett honom komma, Nemi blir rädd och exploderar, hur en så liten hund kan låta så mycket är en gåta.
Hunden backar förskräckt, matten halar in honom, Nemi blir förstärkt för sitt utfall, och matten blänger surt på oss när de passerar.

Slutsats: jag får inte släppa uppmärksamheten på den mötande hunden, inte ens om den är ganska långt bort, inte ens om jag tycker att jag signalerar med all önskvärd tydlighet att vi inte vill umgås för ögonblicket, inte ens om den ser ut att gå i kort koppel. Jag förstår faktiskt precis hur Nemi känner sig i en värld av påflugna jättehundar. På plussidan är att kineser verkar kunna låta hur mycket som helst utan att det övergår i bett eller hugg. Det är i alla fall oerhört vilsamt att inte behöva vara rädd för att det hela ska utmynna i ett hundslagsmål, som det kunde göra med kära gamla Nestor (hanhund, vägde 50 kg +). Han blev riktigt upplivad av att bli påhoppad och få slåss litet...

Sedan varvade vi ner på vårt favvocafé, fast Nemi spanade en del genom fönstret...

Ekologisk disk

I framtiden kommer vi att behöva minska både energiförbrukningen och utsläppen av exempelvis kemikalierna som ingår i maskindiskmedel.

Härom dagen var vi med och testade en mer miljövänlig modell som Pennys familj håller på att utveckla. Penny visade, Zelda o Nemi fattade direkt, alla arbetade i harmoni...

Nytt hopp för oss med små hundar!

Här ser ni Vanda Gregorová från Tjeckien med Chihuahuan Roxy:

De har just tagit silver i VM i freestyle, något som inte ansetts vara möjligt med en liten hund. (Domarna ser inte de små hundarna, de kan inte göra tillräckligt distinkta rörelser osv osv)
Men nu visar det sig, som det gör ibland, att det som så många trodde var ett faktum i själva verket var fel. Heder åt Vanda som uppenbarligen inte har låtit sig störas av att många antagligen har tyckt att hon slösat bort sin tid på sin lilla hund.
Sånt inspirerar!
Förresten så kom hon även trea i både HTM och freestyle med sin andra hund, en aussie. Tre medaljer på samma VM, visst låter det som ett rekord?

Dagens tävling på brukshundsklubben i Märsta:

Här ser ni tävlingsplanen (innanför de röd/vita plsatremsorna), klubbstugan (i bakgrunden), solen, gräset ... kan det finnas en bättre plats att tillbringa en tävlingssöndag på?

Här satt vi med all vår  rekvisita:

Idag var vi på plats i mycket god tid, men fick det ändå jäktigt på grund av oväntade strykningar och diskningar. Ett diskvalificerat ekipage tar ju ingen domartid i anspråk, så då ska nästa (vi) in direkt. Först ut var Nemi i klass två, jag tyckte inte att det gick särskilt bra, sedan var det Zeldas tur, det blev litet brådstörtat så - ni kommer inte att tro mig - då glömde jag solglasögonen igen! 

Stackars Zelda.

Sedan visade det sig att Nemi även var anmäld till HTM, heelwork to music, i klass ett. När jag anmälde oss i höstas trodde jag att vi skulle ha ett HTM-program till våren. Det har vi inte. Men jag tänkte att jag kunde testa, jag fick låna musik, och så improviserade Nemi och jag i 53 sekunder. Det var riktigt kul, hon kan ju bara två positioner "fot" och "mellan" så dem alternerade vi mellan.

Och gissa vad som hände: vi vann båda klasserna, med uppflyttningspoäng i båda! Så överraskad har jag inte blivit på länge!

Ska se till att ge Zelda en bättre chans nästa vecka i Tyresö, även idag fick vi riktigt konstruktiva domarkommentarer.

En ytterligare sak att glädjas åt: båda hundarna blir mer och mer avspända i tävlingsmiljön, hurra, för utan det kommer man inte långt! (Det är alltså inte så att Nemi inte har skällt på andra hundar, men mindre, och mer sällan, än tidigare. Tur att andra hundägare är förstående, och att hon inte är stor och stark...)

Stoppa tryckpressarna - Freestyle-VM i Salzburg

Igår, idag och i morgon pågår Freestyle o HTM-VM 2012 i Salzburg. Kollade just resultatet, och det visar sig att preliminärt kom det svenska freestylelaget på en fantastiskt fin fjärdeplats, och att duktiga Michaela Neiglick med sin borderterrier Rut har gått vidare till final!
Suuupergrattis!
Och lycka till Mickan, du har redan överträffat alla förväntningar, nu hoppas vi att det går bra även i finalen!

Om freestyleprogram och Helen Mirrens beskrivning av hundar som äter ben tillsammans...

Först Helen Mirren:

Och sedan freestyletankar:
Under natten kom jag plötsligt på ett antal genialiska förbättringar (tror jag, har inte hunnit testa dem än)  av Zeldas program inför morgondagen: jag kan ju till exempel lägga in ett litet moment där hon måste ner på jorden med alla tassar efter varje bakbensmoment!
Ha!
Och så ställer jag ut två blommor på planen i stället för en, så får hon göra distansarbetet som en liggande åtta i stället för att springa runt samma blomma flera gånger, då utnyttjar vi dessutom mer av planen (ger poäng).
Märsta, here we come.
Morgondagens inlägg kommer på eftermiddagen eftersom tävlingen startar redan kl 8.30 och jag tänker vara på plats redan då, det kan ju hända att de 13 anmälda i klass ett krymper ihop till två stycken, och i morgon ska vi var både uppvärmda om ombytta när vi startar!

Nya lärdomar står som spön i backen...

Idag skulle klass 1 börja med banvandring kl 10.
23 ekipage skulle starta, och ofta kommer tävlingarna igång litet efter utsatt tid. Så jag tänkte att jag för ovanlighetens skull inte skulle sitta och vänta så länge med hundarna i miljön som jag trodde skulle var stressig.
När vi kommer fram är det Nemi och jag som ska in. Av de 23 anmälda hundarna i klass ett var det bara 6 (!) som kom till start.
Hugga!
Vi fick kasta oss direkt från bilen in på planen. Inget klädbyte, ingen uppvärmning. Ändå kom vi trea med 22,90 poäng! Jag har en del ideer för vad vi kan göra annorlunda (förutom att vara ute i GOD tid) på söndag!
Zelda var på gott humör men vägrade att återgå till att använda alla fyra benen, så jag petade på henne, det får man inte göra... Stort poängavdrag...
Vi kom i alla fall 5/8 med 19,95 poäng, många kloka kommentarer fick vi, jag tror att det kommer att gå bättre nästa gång. Om inte Zelda improviserar alltför mycket...

Bild: trött liten hund som varit riktigt duktig! (Vi verkar ha fått fel rosett - vi kom trea, inte tvåa...)

Tävling i morgon och på söndag...

Nu är det dags igen. Den här gången i Märsta, nära och bra. Intressant nog pågår agilitytävlingar samtidigt så det kanske mest blir störningsträning vi får ut av morgondagen, har svårt att tro att någon av hundarna förmår koncentrera sig ifall okända hundar står och skäller i närheten, och agility brukar ju låta.
Mycket.
Fast på söndag är det lydnadstävlingar parallellt, så då går det nog bättre, ska bli kul att titta på lydnaden, vi har ju som ambition att få till några egna starter i slutet av sommaren.
Hursomhelst har vi nu mer stadga i våra program, de är reviderade och verklighetsanpassade så målet för morgondagen är att hundarna ska våga vara på banan, målet för söndagen är att bättra på poängen från Linköping. Man har ju alltid möjlighet att diska sig genom att exempelvis belöna på planen, något som kan vara uppskattat av hunden, och bra om det blir för stressande med för stora störningar (agilityhundar i närheten).
Det gäller ju att bygga upp hundarna steg för steg...
Vårt mål för säsongen är ju ett freestylediplom 2 för Nemi, och ett championat för Zelda, för båda krävs uppflyttningspoäng i tre tävlingar. Och klarar vi det inte det här året så får vi ta det nästa ...

Den farliga apportbocken, del 2

Ni som hängt med länge kanske minns att Zelda råkade tappa apportbocken i golvet när vi började träna  med den, och att hon blev så rädd för ljudet att hon sedan vägrade att så mycket som se åt den. Så jag la undan den, och övergick till att träna med små mjuka leksaker.
Igår gjorde vi ett nytt försök, och nu, av någon för mig helt obegriplig anledning, tycker hon inte att det är störande alls att bocken säger klonk när hon släpper den (vi var inomhus).

På bussen efter träning på Hundudden idag

Den snälla kvinnan som satt mittemot fotade, hundarna sov...

Vinnare i Britain's Got Talent 2012: Kinesblandisen Pudsey med matte.

Titta!
Här är Ashleigh, sexton år, med sin Pudsey, sexårig kines/bichon/bordercollieblandis. De har just vunnit Englands största talangtävling med sitt freestylenummer!
Grattis!!

Morrhår, bra att ha?

Både Zelda och Nemi har haft en antydd schnauzernos senaste tiden, jag har försökt att raka deras nosar utan att morrhåren också försvinner. Det har varit litet som att rensa fram blommor när ogräset växer tätt. I likhet med pudlar och andra hundar med rakad nos har ingen av dem haft några morrhår att tala om sedan sexveckorsåldern. Så nyfikenheten var stor: hur ser deras morrhår ut, egentligen?

Det visar sig att de inte är så mycket att hurra för, några växer bakåt, andra framåt, det verkar faktiskt inte vara någon större mening med att försöka bevara dem. Dessutom har säkert den delen av hjärnan som normalt sett processar informationen från morrhåren börjat ägna sig åt annat, så fungerer ju vår hjärnor. Så nu blir det släta puffnosar igen. 

I bild Zeldas nos, med morrhår.

Balans i rapporteringen:

Här är några saker som Zelda inte är det minsta rädd för:

* Utryckningsfordon med tjutande sirener
* Motorcyklar utan ljuddämpare
* Sopbilar som mosar sopor en halv meter från oss
* Turister med resväskor på hjul - när de kommer över den ojämna stenläggningen på trottoaren uppstår ett kulspruteljud, och ibland kommer de i flock
* Skrangliga, rassliga hissar
* Veterinärer
* Rulltrappor, tunnelbana, pendeltåg...

och en hel del annat...  :-)

Tvångspromenad i skogen

Igår tänkte jag testa de nya frisyrerna ute i den riktiga naturen. Vi tog tunnelbanan till Åkeshov och gick runt en liten sjö, solen sken.
Zelda var missnöjd redan från början. Jag satte på henne ett flexikoppel som vi inte har använt på länge, och det visade sig att hon hade vant sig av vid ljudet, så hon tyckte det var obehagligt varje gång jag låste kopplet, eller släppte efter. Flexikopplet tog jag fram eftersom hon stack förra gången vi gick runt den lilla sjön för ett par månader sedan. Vi mötte en stor svart hund, och innan jag hann få fatt i Zelda fick hon panik och for iväg i raketfart i riktning mot tunnelbanan. Lyckligtvis lämnar hon ju inte stigen, men det kändes som om jag fick springa i en kilometer för att hitta henne igen. Så nu var det koppel som gällde.
Även igår mötte vi andra hundar, dock inga lösa som kom framrusande så det var ju hanterligt. Oväntat stressmoment: en grupp barn som lekte med smällare i skogen (!!!).

Nemi, däremot, hade som det verkade jättekul. Hon springer som en liten gasell, kommer snällt när jag ropar, klarar hundmöten galant när hon är lös.

Och - vi kom hem utan så mycket som en kvist eller ett barr eller en kotte i pälsen!

                                                                     
                                                          Ser ni Nemi?

Zelda spanar ängsligt efter faror.

Zelda: Äntligen i säkerhet

Nemi: Måste vi redan åka hem?

Att höras med öronen...

Nemis öron talar kontinuerligt - de är stora, de syns, allt hon säger med dem märks.
Zeldas öron har varit nästan dolda i alla år, men nu när de är framklippta så märks det att även hon har en massa att säga: de vinklas framåt, bakåt, och hela hennes uttryck förändras. Hon har med andra ord fått lättare att göra sig förstådd, det måste vara bra!
Och så börjar jag vänja mig vid att hon ser ut som hon gör, tycker faktiskt att hon passar riktigt bra i sin "nästan-naken" skepnad.

Blogginläggsbok...

Tänk om någon som hade tid över skulle samla roliga/instruktiva blogginlägg i en liten inspirationsbok...
Alldeles nyligen hittade jag ett (kan ni gissa bloggen?) som jag önskar att många, många skulle läsa och begrunda. Det handlade om att hantera situationer där hunden inte gör det vi hade tänkt oss.

Träning kan leda till mycket besvikelse och frustration.
Dels på hunden - varför lyssnar den inte?
"Hallå, här är jag som just har betalat tre tusen kronor för att försäkra dig, då är väl det minsta jag kan begära att du bryr dig om vad jag säger? Dumma otacksamma hund."
Dels på oss själva.
"Näääär ska jag lära mig att sluta när det går som bäst, att stå rakt, att planera träningen ordentligt, att inte trampa min hund på tassarna." Resultat: dålig stämning, olust, mindre effektiv träning.

Om vi istället tänker att både hunden och vi själva gör så gott vi kan, så blir det lättare. Det kanske gick bättre igår, men det betyder ju inte automatiskt att vi borde kunna lika bra idag. Alla idrottsmän har bättre och sämre dagar, det går ju inte att kräva av sig själv att man jämt ska ta 2.02 i höjdhopp bara för att man lyckats vid ett tillfälle.
Och så hunden som inte lyssnar - ska den bestraffas?
För det första - tror vi att hunden förstår varför den blir bestraffad? Om inte blir ju straffet bara ett obehagligt sätt att påkalla hundens uppmärksamhet. Ett kostsamt sätt, eftersom det går ut över relationen och hundens tilltro till oss om vi plötsligt börjar bråka med den.
För det andra - hur ska hunden veta vad vi vill att den ska göra istället? Det framgår vanligen inte av straffet, och att hunden tittar oroligt på mig därför att jag har skrämt den är ju inget jag vill uppmuntra. Men sist, och viktigast, vi väljer att skapa en konflikt med en stackars hund som har svårt att begripa vad vi vill, som av olika skäl kanske inte är på topp just i ögonblicket, istället för att se hur vi kan hjälpa den tillbaka till ett läge där den vill och kan samarbeta och göra det vi begär av den.

Likadant med oss själva. Om vi försöker att vara litet mer förlåtande mot oss själva (vilket inte betyder att vi ska strunta i att försöka bli duktigare på det vi vill bli bra på) så blir vägen framåt så mycket mer lustfylld!

Bild: Den här hittade vi i en antikaffär i närheten. Det verkar vara en tjej som tränar ett freestyleprogram med sin vinthund på temat "Diana i skogen". Hon behöver träna bort handen hon har på hunden, annars ser det lovande ut, eller vad tycker ni? (Och kanske skulle hon välja andra kläder när det blir dags för tävling.)

Svanstips

Tack för svanstips! Före och efter:

Så skimrande var aldrig hunden....

Idag har jag försökt visa Nemis skimmer på bild. Det fungerar inte så bra, ngn som vet hur man gör? I verkligheten blänker hon och lyser (vilket Zelda inte gör).

Nu börjar det likna en sommarfrilla som man inte behöver skämmas för.

Nu har jag testat mellanskäret jag köpte, det heter sju. Äntligen börjar jag bli litet nöjd med Zeldas nya look. Om jag hade lyssnat på er som föreslog detta redan från början hade hela processen gått betydligt snabbare... Idag ser hon ut så här:

Gästskribent idag: Humlespunk om att ha roligt med sin valp

Jag är övertygad om att glädjen är som en liten planta: den mår bra av att vi vårdar den. Någon som verkar vara mycket duktig på detta är bloggaren Humlespunk, så idag får ni läsa hennes inlägg om att börja förbereda sin lilla valp inför framtiden på agilitybanan. Mycket av det hon skriver om passar precis lika bra för en hund som aldrig ska ens få se en agilitybana på håll som vuxen. Hoppas att ni blir lika inspirerade som jag! Glad matte glad valp.

Även slädhundarna...

Igår träffade jag en ung man som tävlade med sina slädhundar. Han berättade att ledarhunden som är den han kommunicerar med när de är ute och kör blir mycket störd ifall han behöver sätta på sig goggles, och att han ibland fick ta av dem för att kunna göra sig förstådd. Detta apropos Zelda och mina solglasögon...

Senaste nytt från Casper

Det var länge sedan vi hörde hur det går för Casper, tänker ni kanske. Så här kommer en uppdatering från helgen, då även han var ute och tävlade: BIM i hård konkurrens!

Grattis, säger vi till vår magnifika granne!

Tjoho, tävligssäsongen har börjat!

Igår var en underbar dag! Solen sken, forsytiorna blommade, perfekt med andra ord! Nu kan jag säga att vi tävlar i kass två respektive tre, inte bara att vi kvalificerat oss att göra det. Resultatet? Zelda fick 20.45 poäng och hamnade på sjunde plats, och varenda förlorad poäng berodde på mig. För det första var hon väldigt undrande i början av programmet, det var först när jag kom på att jag glömt att ta av mig solglasögonen (!!!) som hon blev bättre till mods... Sedan kom vi för nära det otäcka plastbandet som avgränsade banan, då var hon tvungen att titta på det i stället för att snurra. Stackars hund. Kommentarer: "Mycket bra slut" (bild 2, Zelda bugar på ryggen)vilket ju var uppmuntrande eftersom det är det vi har arbetet mest med!

Nemi fick en tiondeplats med 21,20 poäng, med kommentarerna "Jättefin kontakt", "Roligt program". Missarna var fler än de moment som fungerade, vet fortfarande inte riktigt vad det berodde på, men kul hade vi, och hon apporterade handduken som hon skulle. Duktiga lilla hund!

Och så kom vårt lag trea i 6+, så vi fick med oss en rosett hem även denna gång!

Hotellnatt!

Vi har sovit över i Linköping för att vara pigga och fräscha inför tävlingsdagen (Nemi fortsätter att vara bilsjuk). På hotellet fick varje hund en liten goodie bag med vattenskål, godis och basjspåsar. Det här hotellet hade ett smart tillägg: ett äldre lakan som man kunde lägga exempelvis över fåtöljen så att hunden kunde vara där utan att håra/smutas ner. Där fanns även ett vänligt brev där hundägaren uppmanades (på förekommen anledning) att inte ha hunden lös inne i hotellet och att helst inte lämna hunden ensam på rummet... Nemi utforskade hela rummet, inklusive garderoben, båda hundarna gillade fåtöljen, och sist en bild på vattenskålen! Straxt är det dax! Vi har fått utmärkta startnummer, 7 för Nemi o 8 för Zelda, av 18 respektive 12 startande. Det blir en lång dag, först går heeleworklasserna, sedan freestyle klass ett som är stor, sedan kommer vi, och till sist är vi också med i 6+ tillsammans med tre andra människor, idag kör vi bara en hund var.