Igår kom Zelda i kontakt med en hel drös hundar som hon inte hade träffat tidigare. En korthårig Vorsteh, en Rhodesian Ridgeback, en Bichon Frisé, två Springer Spaniels (inte samtidigt), en Yortkshireterrier och en Borderterrier som heter Eddie.
Vi gick bakom Vorstern (heter det så?)en stund på gatan. Det var en smäcker tik som höll sig tätt intill ägarens sida. Hon förflyttade sig framåt i en lätt, flytande trav som tillfälligt blev stelare när hon passerade några duvor. Jag gissar att detta var en välutbildad jakthund, det var vackert att se. Zelda var intresserad, hon vädrade, tittade på tikens långa ben, svansen som var i neutralläge. Vi kom så småningom till ett övergångsställe, det var röd gubbe, vi kom ifatt och jag ställde mig litet vid sidan om mannen med hunden. Hans hund vände sig om och tog ett steg i Zelds riktning, och sedan ett till, så att hon nästan nådde fram med nosen. Hon hade hängande öron, en glad och nyfiken uppsyn.
Zelda skrek till. Jag lovar. Hon skällde inte, bjäbbade inte, hon skrek.
Pinsamt. Jag skämdes plötsligt för min fåniga lilla hund. Vorstehns ägare gav någon diskret signal som fick hans hunnd att omedelbart sluta upp vid hans sida igen, och jag försökte låta käck när jag sa till Zelda att läget var under kontroll.
Nästa möte gick mycket bättre - en gammal Ridgeback nonchalerade Zelda som nonchalerade honom tillbaka när vi passerade varandra. Efter ytterligare en stund träffade vi en liten Yorkshireterrier - ömsesidig förtjusning, liksom när vi mötte en Bichon Frisé. Då viftar Zelda på svansen, visar tydligt att hon väldigt gärna vill hälsa, men väntar snällt på ett "varsågod" (I motsats till både Yorkshireterriern o Bichon Frisén som både försökte dra sig fram till Zelda, fast de måste ha vetat av erfarenhet att det inte skulle fungera.) Då blir jag plötsligt väldigt stolt över min lilla hund.
Märkligt att man (jag) tar hennes beteende så personligt - det är ju inte så konstigt att hon blir rädd när en väldigt mycket större hund tittar på henne. Inte heller konstigt att hon gillar att umgås med hundar i hennes egen storlek...
I bild: korthårig Vorsteh
6 kommentarer:
En fråga/undran som dök upp: Kan det (ev.) kopplas till prestationsångest, att man (jag tror vi är många) ibland skäms för någon som står en nära - när den närstående beter sig på ett sätt som man i princip tycker illa om (inte samtycker till); att man tror sig bli värderad utifrån vad den närstående "visar upp". Och det vill man ju inte!
Och sen skäms man (ev.) för att man tänkte vad man tänkte. Tja...
Gun
Jo visst är det ett mått av prestations/utvärderingsångest vi drabbas av när våra barn/hundar inte uppför sig som vi tycker att de borde. Vad ska folk tro om mig, undrar vi ångestfyllt när barnet eller hunden bryter mot regler och normer, eller bara beter sig fånigt. Utan att anmäls oss dit har vi hamnat i den stora förälder/hundägartävlingen om bästa hund/barn. Reglerna är otydliga, domaren sitter inom en själv, och det finns ingen vits med att tävla. Ändå gör vi det kontinuerligt, dömer våra hundar, andras hundar, och oss själva.
Men faktum är att jag tyckte jag att mannen med Vorstehn hade en avundsvärt (förlåt Zelda) vacker och följsam hund. Och min mer negativa syn på Zelda varade bara några sekunder, och så måste det väl få vara ibland...
PS. Har alltid tyckt att en jakthund - Pointer, Vorseh eller liknande - som sträcker ut i full galopp är något av det vackraste jag kan se. Jag får gåshud, och på insidan av kroppen aktiveras någon sorts skönhetsdetektor som får varenda kubikcentimeter att kännas litet annorlunda, litet bättre, som om jag bytte färg, eller specifik vikt, eller transformerades på ngt annat sätt. Därför saknar jag promenaderna på Gärdet...
Fast i förrgår fick jag höra av en överraskad bekant att Zelda springer graciöst som en vinthund. (Inte konstigt med tanke på hur hon ser ut under pälsen).
Tack för svar.
"Vi är ju bara människor!", jag tycker om det konstaterandet inför det mesta som stör mitt (stundom överdrivna) behov av "det perfekta" som jag tror till stor del bottnar i ett livslångt självförakt (som även sa nej till barn. Varför är en lång historia som jag jobbat mig ur, och trivs nu alldeles utmärkt med mig själv - operfekt som jag är. Erfarenhet/-er jag hoppas kunna använda till en berätelse...)
Tror jag kan förstå din upplevelse av skönhet, gåshudsfaktor 10 m.m. och man är hög i flera dagar... Jag känner den nog mest intensiv när jag hittar förunderligt formulerad poesi.
Bland tamdjur är det nog vackra, smäckra och alerta hästar i frihet som alstrar gåshud. Trodde vid första ögonkastet att Zeldas morfarsfar (20/9) var en liten smäcker, vacker ponny(!) som jag aldrig tidigare sett. Nej, jag rider inte, men har kommit i kontakt med hästar liksom hundar genom vänner och bekanta. Hundarna tycks ta mig med en klackspark. Hälsar och blir klappade och sen är det inte mer med det. Har två gånger blivit utvald av djur (många år sen nu). Dels en stor svart katt som kom hem till oss en dag (bodde på landet) och stannade till och från i ett par år. Hon låg aldrig i någon annans knä än mitt. Och dels av en väns cockerspaniel (tik) som enligt matte aldrig visade sig tuff mot någon annan, utan snarare var rädd. Bjöd gärna på det!
Zelda ser söt, sårbar(?,ögonen) och ljuvlig ut. Mankhöjd? Ser större ut på Ulla Montans (22/11)bilder ("True love" ?) än jag föreställt mig.
Mankhöjd c:a 32 cm. Volym med päls mer än dubbelt volymen utan päls... Ibland ter hon sig väldigt liten, ibland nästan medelstor (t.ex. när vi träffar en riktigt liten hund...)
Lätt att förstå att hon då inte jublar ut i snön som en golden.
Skicka en kommentar