När vi gör saker vi inte kan (ännu)

Arlo (uttalas Arlow, som i Arlo Guthrie), tio veckor, har tagit sig upp på en sten. Och tar sig ner.

Det är svårt. 

Stenen är hög och slät. Bakbenen vill inte riktigt följa med och frambenen viker sig när tyngdkraften till slut hjälper till. Huvudet mosas ner i gräset.

Vad gör Arlo då?

Bestämmer sig för att aldrig, aldrig mer ge sig in i en situation som han inte behärskar?

Sätter upp varningstejp runt stenarna i skogen?

Avråder andra från stenbestigning?

Eller gör han om det, gång på gång, tills han har fått kläm på hur han ska göra?

Tror att vi alla utgår ifrån att han väljer det senare alternativet, och att han därmed snart kommer att veta precis hur han ska ta sig ner från höga platser. Hans kroppskontroll kommer att öka, hans kunskap om omvärlden kommer att öka, hans självförtroende kommer att växa.

Som psykiater kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som inte kan se ett misslyckande som ett steg på vägen mot att lära sig hur något ska gå till. En del har blivit förlöjligade när de har gjort som Arlo, en del har blivit bestraffade trots att de har gjort så gott de har kunnat. Sedan är det svårt att våga försöka igen.

Jag skulle önska att många kunde hämta kraft ur bildserien med Arlo - den visar ju precis hur det är när vi gör saker vi inte kan (ännu). Tack Arlo!

Från Arlos blogg i lördags, med tillstånd.