Igår morse var jag i Eskilstuna. Där träffade jag bloggkompisen BMWvars bloggar
har varit, och
är, så roliga, intressanta och lärorika att följa.
Hon hade med sig två vackta pumpor som nu finns henmma hos oss. Tack!
Sedan hände något som var oväntat upplyftande. Jag brukar sätta in domarprotokollen från tävlingarna i en
pärm, men i går hittade jag ett från slutet av augusti förra året som hade
blivit glömt i en väska.
Det var Zelda som hade tävlat i HTM ettan, och domarna
tyckte bland annat så här:
”Hade velat se bättre timing samt att hunden hakade på i
tempoväxlingarna.”
”Hund lite okoncentrerad men stundvis glad och
samarbetsvillig.”
”Två okej positioner.”
Slutpoängen blev 21,5, inte så dåligt, men inte heller
tillräckligt bra.
Jag tror att jag minns den tävlingen, eller i alla fall
minns jag problemet. Jag ökar tempot, Zelda tycker att det verkar obehagligt
att springa så hon sackar efter.
Hon är osäker, och hennes ängslighet gör henne tveksam inför
varje nytt moment, särskilt i början av programmet. Resultatet blir att vår
timing inte fungerar, och att positionerna inte heller ser ut som de ska.
I år har vi äntligen fått till fungerande starter. Vi har ett helt annat självförtroende på planen vilket gör att Zelda nu faktiskt visar
vad hon kan. Hon har därmed kunnat ta sitt HTM I diplom, och vi planerar att gå
vidare till klass två.
För mig är problemlösningen något av det roligaste med
tävlandet. Någonting blir inte som jag hade tänkt mig trots att både hunden och
jag gör så gott vi kan. Hur ska vi göra istället? Vad är det vi hade behövt
kunna som vi inte kan? Hur ska vi träna för att bli bättre?
Det var därmed riktigt uppmuntrande att läsa
protokollet från förra året och att bli påminnd om hur mycket bättre det går för oss
nu. Det ska jag göra om när det känns segt!
