Gårdagen

innehöll koreografi och influensavård. Det var jag som ägnade mig åt koreografi, hundarna som tog på sig sjukvården. De tillbringade dagen i sängen med en febrig människa, hoppas att det snabbade på tillfrisknandet.
Jag åkte till Köpenhamn för att träffa Dud Muurmand, dansare och koreograf.

På flyget hade jag sällskap av Ludde, van resenär, som var på väg till GranCanaria med sin matte.

Utanför lunchcafeet hade en kille parkerat cykel och två hundar. Han hade inte låst sin cykel, det verkade på något sätt överflödigt (hundarna fixerar mig med blicken, som ni ser, tror inte att det hade varit populärt att gå alltför nära).

Dud och jag arbetade med Zeldas klass tre program 2013 - här ser ni hur musiken är indelad i block:

och här är våra vägar över planen:

Och så har jag fått en massa övningar att träna på själv - hållning, gångstil och så vidare. 

Ansträngande, det här, men jag märker hur mycket bättre det gick i år jämfört med förra året då Dud hjälpte mig med Zeldas fjolårsprogram (som blev alldeles för svårt, men som var mycket lärorikt). Den gången visste jag inte riktigt vad det var jag behövde hjälp med, den här gången kunde jag komma med en betydligt bättre målbild. Dud har aldrig arbetat med koreografi för hund tidigare, så det blir ganska fnissigt medan vi håller på. (Ifall ni undrar: för några år sedan gick jag på en dansworkshop med Dud i Stockholm, det var då jag upptäckte att hon passar mig perfekt som lärare).

Om jag nu bara inte behövde integrera Zelda i allt detta skulle jag snart vara klar!

Men, hur kan någon blanda ihop "Om" och "Fot"?

Igår på träningen blev Nemi förvirrad - hon kunde inte hålla reda på när hon skulle backa runt mig, och när hon skulle sätta sig i fotposition.
Nu i kväll när jag skulle filma hennes förvirring kom hon plötsligt ihåg hur det var.

Antagligen har det med mina handtecken att göra, det är svårt att vara tillräckligt tydlig.
Det är svårt att träna hundar.

Årets första solstrimma

hittade damerna igår, på vår lilla balkong:

Nytt på app-fronten:

Undrar ni hur en kvällspromenad kan se ut i Stockholm?
Det kan jag berätta/visa:

Jag har testat RunKeeper för första gången, och fick då reda på att vi var ute i 36 minuter och gick 3.38 km. igår kväll (det regnade inte, snöade inte, annars hade vi stannat på 4 minuter och 100 meter). Lyckades dock inte lista ut hur man får ut kartan ur programmet, det ni ser är en skärmdump.

Sedan har jag äntligen hittat en app som kan ställas in på exempelvis 45 eller 70 sekunder, tack Lars, bra för den som vill träna uthållighet och behöver veta när det är dags att bryta och belöna. Det är en gratisapp som heter Timer+, fungerade perfekt på första försöket. Rekommenderas.

Överraskning:

Idag blir det ingenting om hundar (men vill ändå berätta att damerna mår fint och att vår uthållighetsträning som mest handlar om att jag tränar mig själv i att fördröja belöningar också går riktigt bra. Jag klarar nu drygt 40 sekunder utan få panik. Varför skulle du få panik, undrar ni kanske - jo därför att jag har blivit så shapad/shejpad av en svårmotiverad liten hund att jag tror att jag tappar dem om jag inte belönar ofta. Och inför en tävling ska hunden helst kunna arbeta betydligt längre än programmets längd utan belöning, så detta är angeläget. Hundarna, i motsats till matten, har inget problem med detta).
Men, som sagt, dagens inlägg handlar inte om hundar utan om ett mattips hittat på FB, tack Thomas, med frågan - varför kommer man inte på en sådan enkel och rolig idé själv?

Tillsammans igen...

Igår arbetade Memea och jag tillsammans på eftermiddagen - Pelle (som damerna gillar), Jippo (som damerna inte gillar så mycket) och Bruno (som de gillar bara han håller sig lugn) var med och hjälpte till. Vi gick en runda i Ekhagen, solen sken, snön gnistrade, alla hundar var på gott humör!

Mea håller, jag försöker fota. Pelle som sällan är kopplad har gått lite i förväg.

Bruno, Pelle och Jippo har kul med en pinne de har hittat. Damerna tycker att det är alldeles lagom att titta på.

PS. För eventuella nya bloggläsare: damerna bodde hos Pelle och Jippo i november när jag var i Etiopien.

"Aj! Aj! Ajajaj!" "Va?"

Igår var det vaccinationsdax.
Nemi visade inga tecken på att hon märkte vare sig sticket eller att vaccinet trycktes in. Efteråt var hon glad och rörlig som vanligt.
På Zelda gjorde det ONT. När jag satte ner henne på golvet kröp hon runt som om något brände/sved på ryggen, hon tittade anklagande på mig som om hon antingen tyckte att jag borde ha förstått att vi aldrig skulle ha gått in på veterinärmottagningen, eller att jag i alla fall borde ha försvarat henne mot människorna som hade gjort henne så illa. Stämningen på hemvägen var tryckt, det vara bara Nemi som var på gott humör.

När vi till slut kom fram vägrade Zelda att gå i trappan (det brukar hon aldrig göra annars).
"Jag som har så ont", verkade hon säga. "Jag kan verkligen inte gå i några trappor."
Så vi tog hissen upp.

Om de små damerna hade kunnat tala hade Zelda antagligen fortsatt att oja sig över den hemska upplevelsen, och Nemi hade tittat frågande på henne och undrat vilken upplevelse det var hon talade om.

Krafs. Krafs krafs.

Vad pågår?

Nemi pågår. Hon betraktar varje väska som en aktivitetsleksak, en intellektuell utmaning särskilt anpassad till en klurig liten hund. Nu på morgonen fick hon upp min (tomma) datorväska som jag hade lämnat på hallgolvet. Kan det finnas något intressant därinne?
PS Den är inte så smutsig som den ser ut, vet inte vad som hänt vid fotograferingen...

Tre händelser från gårdagen:

Den första händelsen inträffade i tunnelbanan. Det var trångt, vi stod inklämda just innanför dörrarna. Där stod även en kille som plötsligt halade upp en saxofon och började spela, högt, en meter från hundarna. Zelda lyssnade. Nemi LYSSNADE. Ingen av dem försökte gå undan, ingen ville bli upplyft.  Ingen sa så mycket som pip. Killen fick tio kronor som lön för störningsträningen.

Den andra händelsen inträffade uppe på Observatoriekullen dit jag nästan hade släpat en motvillig Zelda för att Nemi skulle få springa. Det var ovanligt hundtomt, men efter en liten stund kom en dvärgpinscherkille gåendes mot oss. Zelda blev plötsligt riktigt intresserad, hon gjorde lekinviter så jag kopplade loss henne vilket är nästan oansvarigt - kommer det en hund som skrämmer henne flyr hon hemåt. Men plötsligt var det riktigt kul att träffa en ny och lagom stor hund. Hussen och jag slog följe, hundarna busade runt tillsammans, och plötsligt gick som det ofta gör när man tycker att allt är ovanligt mycket under kontroll.
Vi gick runt ett hörn, och Zelda kolliderade, bokstavligen, med en ganska stor, svart cocker spaniel. Nu kommer det märkliga. Hon stack förstås iväg en bit, men lät sig hämtas, och när väl cockern hade passerat började hon leka med pinschern igen. Kors i taket. Champagne! Fanfar! Hurra!

Den tredje händelsen är att jag gjorde popcorn, vilket Zelda brukar uppfatta som att fyrverkerierna nu har flyttat in i köket. Hon brydde sig inte.

Vad har hänt? Jag får tillägga att hon såvitt jag kan se är helt frisk...

Mördarblick.

Många säger att de särskilt gillar Zeldas blick. "Mild", "rörande" och liknade brukar de uppleva den som.

Igår visade hon sin mångsidighet: då kom mördarblicken fram.
Så här var det: hundarna hade fått varsin kycklingvinge till frukost. Zelda som är större än Nemi är även starkare i käkarna, så hon får i sig sin vinge dubbelt så fort som Nemi. Hon kommer sedan och lägger sig i mitt knä, som hon brukar på morgonen.
Nemi tuggar och sliter, det låter en hel del om en liten hund som brottas med sin frukost.
Efter en liten stund hoppar Zelda ner, och efter ytterligare en liten stund tystnar Nemi.
När jag tittar upp ser jag följande:
En halväten kycklingvinge ligger mitt på golvet.
Nemi ligger upptryckt mot köksdörren i en "döda mig inte" pose.
Zelda står fortfarande nedanför min stol. Hon är alldeles stel i kroppen och har blicken fäst vid Nemi.
Hon tar ett litet, återhållet steg i riktning mot kycklingvingen. Nemi trycker sig ännu närmare dörren.

Sedan kommer Zelda inte längre för jag plockar upp henne och säger till Nemi att hon får fortsätta att äta sin frukost, vilket hon gör.

Det händer mycket sällan att Zelda tar fram sin mördarblick, men när hon gör det får hon Nemi att krympa ihop till nästan ingen hund alls. Den fungerar fint på distans - senaste gången jag såg det här var för något år sedan, då var vi i ett rum som är betydligt större än mitt ganska lilla kök ...

Nytt grepp!

Jag skrattar åt följande som jag återger ur minnet, läste det på Jeanetts blogg:

Hundcoach: Vad har du för hund?
Kund/klient: En Husky/jakthundsblandras.
Hundcoach: Vad är din hund avlad för att göra?
Kund/klient: Ja halva hunden är väl avlad för att dra, och den andra halvan för att jaga vilt.
Hundcoach: Och vad har du för problem?
Kund/klient: Hunden drar, och jagar vilt.

Och vad sägs om den här:

Hundcoach: Vad har du för hund?
Jag: Kineser. Två.
Hundcoach: Vad är de avlade för att göra?
Jag: Larma.
Hundcoach: Och vad har du för problem?
Jag: De larmar.
(Inget stort problem, men de skäller gärna när grannens två grandisar ska in eller ut ur hissen vilket jag tycker är onödigt. De får gärna skälla när det ringer på dörren, det händer att jag inte hör det diskreta lilla plingplong ljudet.)

Så igår lät jag bli den meningslösa dialogen "Voff, vovovov" "Shhh" "Vovvov" "Sluta!"
Ingen av hundarna förstår vare sig vad "Shhh" betyder, eller "sluta".
Jag säger det ändå, människa som jag är.
Istället testade jag den här varianten:
"Voff vovov" "Duktiga små larmhundar! Nu har ni larmat, det räcker!"
Hundarna kom farande, tysta, de anade en belöning. Nu gäller det bara att lära in att ett eller två skall uppskattas, men att sedan får det vara nog.

"Är inte det här ni?"

Jag tittar upp.
Framför mig, på Hunduddens café där jag äter lunch, står en ung kvinna som håller fram sin mobiltelefon. Där har hon bloggtoppen på vovve.net. Vi ligger just nu på en stabil niondeplats (tack alla som tittar in och håller oss kvar där).
Hon pekar på den pyttelilla bilden av Zelda och Nemi.
"Jo", säger jag, "det stämmer. Det är vi."
"Det är jag som ligger trea," säger hon.
"Aha!" säger jag, "Den fina Dobermannbloggen?"
"Precis" säger hon.

Så vi tog ett foto av detta oplanerade bloggmöte - Madeleine som lånade Zelda eftersom hennes Iris inte var så intresserad av att vara med, hennes kompis som har bloggen Dobermann i vått och torrt med Anna som ligger ner och därmed inte syns lika mycket på fotot som hon gjorde i verkligheten.
(Tack Jeanett som lärt damerna att de inte behöver stressa upp sig när det dyker upp en Dobermann eller två...)
Och på bussen på vägen hem blev Zelda omsorgsfullt klappad av en liten flicka med Hello Kitty vantar... Nemi morrade i förbyggande syfte.

Startrutiner

Just nu tänker jag mest på våra startrutiner: hur ska vi ta oss in på tävlingsplanen för bästa resultat. Ska testa att lära in en start med Zelda - av typen gå fot fram till domaren, buga, och sedan gå runt mig tills musiken kommer igång.
Med Nemi behöver jag tänka några varv till. Springa in? Sätta henne utanför planen och kalla in henne när jag har hälsat på domarna och kommit på plats? Ta in henne i "fot"? Målet är en glad, taggad, arbetsvillig hund redan från första tassen på planen.

Hundar ska ha det bra.

Om jag har någon idé om vad det är att ha hund, så är det nog att det är människans ansvar att se till att hunden, som ju inte kan påverka sitt liv särskilt mycket, har det bra.

Bild: ett gemensamt hem med gemensamma resurser, i det här fallet köksstolar...

Ett ... två ... "fot"

Nemi tränar på att inte sacka i starten.
För att det ska bli enklare låter jag henne sitta, och sedan är det jag som ställer mig rätt i förhållande till henne. Detta för att hon ska få en bild av hur det ska se ut när hon är i exakt rätt position. Det står en godisskål några meter framför oss, när hon hänger med fint i starten får hon springa dit, annars tar vi om det.
Som ni kanske förstår är detta en del av våra förberedelser inför den planerade starten i lydnadsettan.

Det är tur...

När hundens tänder ser ut så här:

Och färskfodret är som gröt i konsistensen:

Då är det tur att det även finns annat att äta:

Och nu har det hänt igen!

Ett engelskt forskarlag bestående av Juliane Kaminski, Andrea Pitsch och Michael Tomasello har hittat på ett fiffigt experiment. Resultaten tyder på att hundar förstår oss och vår syn på världen ännu bättre än vi trodde (när ska vi sluta underskatta dem?).

Såhär: Vänta tills det är mörkt ute. Ta en köttbulle, lägg den på golvet, säg till hunden att den inte får ta köttbullen. Släck ljuset.
Tänd igen efter en liten stund.
Har hunden tagit köttbullen?
Och vad händer om du tänder en liten lampa nära köttbullen men själv sitter i mörker? Eller om du sätter dig nära den lilla lampan men köttbullen ligger där det är helt mörkt?

Om hunden tar köttbullen när du inte kan se den kan det tolkas som att den förstår att vi människor har svårt att se när det är mörkt, vilket är en rätt komplicerad manöver.
Och det var precis det som hände i studien som ni kan läsa här. Sannolikheten att hunden skulle ta den förbjudna godbiten var fyra gånger högre när människan inte kunde se matbiten, vilket författarna tolkar som att hundarna har en oväntat flexibel och sofistikerad förståelse för oss människor.

Bild: Tjeckisk varghund som jag fotade i Italien för några år sedan. Underskattad?

För fort, igen.

Här ser ni Nemi som tar apporten i position.

Vi använder en teknik som kallas backward chaining, det vill säga att man övar in det sista momentet i en sekvens först, och sedan bygger man upp momentet baklänges. När det gäller apport får hunden först lära sig hur slutet ska se ut: sitta i position, lämna apporten på kommando. Sedan lägger man till den enklare delen (för flertalet hundar) som är att springa efter ett kastat föremål och komma tillbaka med det. 

För Zelda blir steget för stort som ni ser - det är en sak att hålla i apporten när jag sitter framför henne, en helt annan att hålla i den när jag står vid hennes sida. Hon är på väg att släppa den när tar tar den. 

Så vi får backa, igen...

Bara du och jag ...

Igår gick Zelda och jag på café, bara hon och jag. 

Nemi fick stanna hemma och ta hand om en son med influensa. Hon är faktiskt en mycket välfungerande kinesisk medicinalhund, lägger sig tätt intill sjuklingen och håller sig stilla.

Det är härligt att inte ens  behöva tänka på att man har en hund med sig. Zelda klarar springande barn, "vill klappa men bryr mig inte om att fråga" människor, folk med kassar och stora hattar och allt annat som kan dyka upp när en liten hund är på café. Jag njöt, och Zelda verkade inte heller sakna Nemi nämnvärt...

Kan ni gissa

hur den här bilden har med vår freestyleträning att göra? 

Facit: jag tar danslektioner för att bli bättre på att följa musiken. Här hade jag halkat in på en klass på temat burlesque fusion där vi skulle lära oss hantera en fjäderboa. Efteråt såg det ut som om vi hade ägnat oss åt kycklingmassaker...

Även afghaner

kan ha kinesfrilla.... Tack Ulla Edenmark för foto av Emma!

Medan matte/husse handlar.

I förrgår: damerna väntar utanför bageriet medan jag handlar bröd. Jag lämnar dem bara på ställen där jag kan ha dem under kontinuerlig uppsikt. 

Och igår satt den här hunden bunden utanför vårt hus och väntade på sin husse/matte. Den hade tjock päls och såg inte det minsta stressad ut ska jag kanske tillägga så att ni inte blir oroliga.

Det här kommer ni inte att tro.

"Tack."
Det händer ingenting.
"Tack."
Det händer fortfarande ingenting.
Vad är det som inte händer?
Zelda släpper inte apporten.

Hon sitter glatt med träapporten i munnen, men släpper inte ner den i min utsträckta hand.

Vad pågår???
Jag kan bara tänka mig att hon har uppfattat "Tack" som "Nu får du äntligen spotta ut den där hemska träbiten". Det har hon gjort med blixtens hastighet. Hon har sett lidande ut medan hon har hållit i den (hon är som sagt alldeles ovanligt uttrycksfull), och blivit lättad när hon har släppt den. Nu har fobiträningen äntligen burit frukt, hon tycker inte längre att apporten är obehaglig, och då har "Tack" ingen betydelse längre. Och så har hon uppfattat att jag gillar att hon håller i apporten, så då gör hon det. Länge.
Otroligt!
Eller har någon annan en bättre tolkning?

Så nu får vi träna in ett "loss" :-)

Äntligen hemma, och sovstil.

Så! Nu är ordningen återställd - hundarna kom hem igår kväll. 

Deras sovstil är som deras vakna stil.
 Zelda la sig vid mina fötter, somnade, och låg kvar på samma fläck när hon vaknade på morgonen.
Nemi la sig, reste sig, flyttade på sin leksak, hoppade ner på golvet, hoppade upp igen, la sig, bytte plats, somnade, vaknade, bytte plats, somnade, vaknade, tog ett skutt över mig för att se om det var bättre på andra sidan. Flyttade leksaken och passade på att tugga på den och slänga litet med den, somnade om...
Hon har en hel del energi, den hunden, och igår när hon var uppe i varv över att vara hemma igen märktes det mer än vanligt.
Och nu ska vi träna!

Dag två.

Söndag utan hundar men med trevliga människor har gått fint, tro det eller ej.

Medan ni väntar på att damerna återkommer får ni se en black-and-tan pudel som heter Adam men kallas Ozzy från Kennel Krulltott. Med tillstånd.
Det är allmänbildande att blogga.

Dag ett.

Igår var det faktiskt utmärkt att hundarna var kvar hos Agnes. Just nu (och de kommande tre dagarna) är det bara jag som bor i lägenheten. Operan slutade kvart över åtta, sedan skulle vi äta litet, det tog ovanligt lång tid att få maten. Nu kunde jag koppla av, det var ingen hundvakt som skulle avlösas, ingen brådska att komma hem.

Apropos att det är litet knepigt att vara ensam med det dagliga ansvaret för en hund: 

Vi hade en granne tidigare som var ensamstående, hårt arbetande, och som hade en hund som var något av ett naturbarn. Det var hennes första hund och hon hade inte lärt honom någonting utöver att vara rumsren. När hon flyttade till Stockholm skaffade hon en au pair som skulle ta hand om hunden på dagarna.

Au pairen kom från Ukraina. Hon ville lära sig svenska, och sa, vid rekryteringen, att hon egentligen gillade hundar bättre än barn.

Efter bara några veckor började det hända märkvärdiga saker med hunden. När au-pairen sa till honom att vara tyst slutade han skälla. Det var som magi, sa grannen. Sedan slutade han att dra i kopplet, och satte sig stillsamt ner när kopplet skulle på istället för att fara runt och skälla. Fast bara när det var au-pairen som skulle ta ut honom.

Grannen drog slutsatsen att ukrainska var ett hemligt språk som man kunde använda för att kommunicera med hundar, och visade mig stolt en liten ordlista hon hade gjort. 

Sitt. 

Tyst. 

Gå och lägg dig. 

Stanna.

Ner (hoppa ner från soffan/stolen)

Hon berättade att hon kämpade med uttalet, fortfarande förstod inte hunden vad hon sa...

Tre hundlösa dagar - hur ska det gå?

Igår kom jag hem från Skåne, och hade fortfarande inte hittat hundvakt till eftermiddagen idag. Jag ska på opera, och inte vilken opera som helst, utan Valkyrian som är lååång. Och så ska vi äta middag efteråt.  Och på måndag har jag ett heldagsmöte, så vi bestämde att hundarna får stanna hos Agnes och komma hem på måndag kväll istället.
Trots att jag vet att damerna har en stor plats i mitt hjärta blev jag ändå överraskad över hur tråkigt det vara att inte få hem dem igår kväll som jag hade räknat med.
Ödsligt, rent ut sagt.
Redan idag saknar jag Nemis vassa lilla skall som normalt sett är ett irritationsmoment. Det är svårt att starta dagen utan hundpromenad, svårt att gå och lägga sig utan att ha varit ute med hundarna först.

Och träningen? Jag får väl träna mig själv. Det går utmärkt att träna freestylekoreografi utan hund. Och så kan jag träna mig själv att vänta med belöningarna, även det kan nog bli bra som "torrsim".

Ovanlig start på dagen.

Idag har jag vaknat i en bekväm hotellsäng. Utan hundar. Det är litet tomt och händelselöst, tur att jag sover hemma i morgon!