Man vänjer sig...

I början stördes jag litet över att något fattades hos Zelda: hunddoften. CC luktar nämligen inte som flertalet andra hundar - vi människor upplever dem som i stort sett doftlösa. Det var som att bita i ett äpple som inte luktade äpple, eller en pepparkaka som inte luktade pepparkaka. Något av upplevelsen gick förlorad.
Nu har jag vant mig. Jag är nu helt tillfreds med min doftlösa lilla hund, hennes doftlöshet bidrar litet till hennes diskreta mystik...
Bild: Lady Whitefang's Winged Angel© Gunn Aas Shaw

Det går allt bättre!

Idag har jag lyckats trimma Zeldas ansikte så att det nästan ser ut som det ska. Har dessutom provat en "detangler" avsedd för människor - den visade fungera utmärkt på Zeldas mjuka päls. Hon hade f.ö. bara en minitova vid ena armbågen innan badet. Boken växer till sig - är nästan klar med fjärde kapitlet, vilket är en tredjedel av texten!

Hundcafé igen!

I många länder är hundar välkomna på i stort sett alla restauranger och cafeer. I Sverige har hälsovårds myndigheterna av tradition haft synpunkter på hundar på restaurang. Jag har alltid undrat hur de har motiverat de restiktiva reglerna - tror de verkligen att det kan finnas någon typ av smitta som hoppar från hunden upp på maten?
Nuförtiden har EU-reglerna gjort att den som äger en restaurang eller ett Café har mer att säga till om själv. Det går till exempel bra att starta ett hundcafé där hundar är särskilt välkomna.
Igår åt Zelda och jag lunch på ett sådant, Himmelska Hundar vid Tessinparken. Som alltid roligt, aningen spännande (Rottweiler som morrade illavarslande), och gott! Zelda är mycket modigare nu än hon var för bara någon månad sedan, hon ville gärna umgås med de andra hundarna (Rottisen undantagen).
I bild: Zelda umgås...

Gissa vad detta är:

Titta noga.
Rätt svar: en räv.
Dock inte vilken räv som helst. Dmitriy Belyaev, rysk genetiker, avlade selektivt på rävar som var mindre än genomsnittligt rädda för människor. De ursprungliga rävarna rekryterades i slutet av femtiotalet från kommersiella pälsfarmar. Så småningom fick han, inte helt oväntat, fram rävar som var orädda och "tama". Det som jag tycker ar särskilt spännande är att de rävarna även började uppvisa förändringar i yttre egenskaper, som evempelvis färg, öronform och svansform.
På bild en tam räv med bordercollieliknande päls. Andra utvecklade hängande öron, som Zelda.
Beteendemässigt liknar de tama rävarna hundar - de söker kontakt när en människa dyker upp, viftar på svansen. De rädda rävarna drar sig däremot tillbaka så långt de kan, och morrar ängsligt när en människa närmar sig. Valparna får lika mycket/litet kontakt med människor under valptiden.

Belayevs tes var att det räcker med att välja en egenskap - tamhet i det här fallet - för att få en kaskad av andra förändringar som följer med i kölvattnet. Detta skulle kunna förklara hur hunden, när den skiljde ut sig från vargen, kom att få en så annorlunda fysik.

Han fick som synes rätt.

Läs mer på exempelvis:
http://cbsu.tc.cornell.edu/ccgr/behaviour/History.htm

Tik eller hanhund?

Den enda tik jag haft innan Zelda var Minibullisen Viktoria som hade en smärttröskel som var så hög att inget verkade göra ont. Minns t.ex. en gång när hon gick för nära ett sto med ett relativt nytt föl. Stoet fick in en fullträff och sparkade iväg Viktoria så att hon bokstavligen voltade iväg högt genom luften som i en serietidning innan hon landade med en smäll. Dammet yrde.
Det såg inte ut som något en liten hund kunde överleva, men innan jag hade hunnit fram hade Viktoria rest sig, skakat av sig dammet och börjat lunka tillbaka. Mest såg hon skamsen ut - hennes försök att utforska fölet hade ju inte fallit så väl ut.
Hon var inte heller lynnig. Varje dag var hon lika energisk, lika hungrig, lika ointresserad av att lyda för lydandets egen skull (vardagslydnaden som ingick i våra promenader och det dagliga livet var hon däremot mycket bra på).
Hursomhelst hör jag från andra tikägare att det är vanligt och helt normalt att tikar har bättre och sämre dagar. Vissa dagar vill de, andra dagar vill de inte. Vissa dagar är livet kul, andra dagar är det mesta misär.
Kanske drar jag för stora växlar på de dagar då Zelda är på dåligt humör?
Nu ligger hon i alla fall här i mitt knä efter att ha uppfört sig som drömhunden under hela gårdagen...
Memea berättar att tikar brukar stabilisera sig efter andra löpet. Vuxen är hon först vi undgefär två års ålder. Jag måste lugna mig...

Dialektik...

Nu har vi varit ute och handlat. Zelda har träffat en ungefär femårig flicka vars Weimaraner just hade dött. Flickan satte sig på huk, Zelda gick fram försiktigt med viftande svans. Efter en liten stund satte hon sig tätt intill den lilla som klappade henne med lätt hand. Något senare var det en otymplig (vinterkläder) ungefär tvåårig pojke som klappade och fick sina fingrar slickade.
Och då tänker jag: vad jag är glad över att Zelda gillar barn! Sedan tog vi (jag) en kopp kaffe, hon la sig omedelbart vid mina fötter och låg snällt kvar tills jag var klar. Även detta är ngt att glädjas över! Precis så vill jag att vi ska kunna vara tillsammans i vardagen (Min vardag inkluderar ofta cafeer...)
Så just i detta ögonblick har allt återgått till att vara frid och fröjd!

Inte "Hur kan det fixas?" utan "Vad kan det bero på?"

Senaste dagarna har Zelda prövat mitt tålamod. Hon kissade på sovrumsgolvet, rakt framför mig, fast det inte var mer än tre timmar sedan hon var ute. Hon morrade åt mig när hon fick för sig att jag ville ta ifrån henne ett ben som jag hade givit henne. Hon tycker inte att det är kul att träna.
Och jag måste försöka förstå vad som har hänt i hennes liv (smällaren??? all denna pälsvård???), fundera över hur jag reagerar (irritation) och hur det påverkar henne och mig. Unghundstiden brukar liknas vid tonårstiden med barnen, men konstigt nog tycker jag (i efterhand) att det var lättare att inte bli irriterad på barnen. Med Zelda har jag en idé om att allt ska kunna styras, att om jag bara gör "rätt" så borde det inte upstå något gnissel i maskineriet. Med tonårsbarnen upplevde jag hela tiden en så stark och spännande riktning framåt, utåt att de oundvikliga konflikterna inte vägde så tungt.
Nu på morgonen har hon nobbat vår vanlig morgonritual och gått och lagt sig utom synhåll i stället för att rulla ihop sig i mitt knä.
Vad har jag gjort?
Tur att hundar, liksom människor, oftast vill att deras relationer ska vara bra.
Och just nu kom hon ut i köket igen, hoppade upp i mitt knä, och la sig tillrätta. Det finns nog hopp om bättre tider!

En försmak av nyår...

I förrgår kväll var det någon i grannskapet som fyllde år, eller firade guldbröllop. I firandet ingick fyrverkerier, de syntes vackert från mitt köksfönster. Nestor hade inget emot smällar - åska, skott eller fyrverkeri struntade han blankt i, så jag har inte haft några förutfattade meningar om hur Zelda kunde tänkas reagera. (Fast har man en ljudkänslig, rätt ängslig liten hund kan man ju gissa). Den som gissar att Zelda blev rädd får därför ingen guldstjärna i kanten. Det blev hon nämligen, och det är inte helt lätt att förstå varför. Det smällde inte särskilt högt, men hon kom farande, hoppade upp i mitt knä, och stirrade ut mot ljudet och ljuset. Hon var spänd så att det nästan var som att ha en hundstaty i famnen, bortsett från att hon samtidigt skakade.
Jag försökte utstråla lugn, skrev vidare, men det hjälpe inte särskilt.
När vi sedan gick ut på sista promenaden var hon på sin vakt, och just den kvällen, av alla kvällar, passerade vi ett gäng rätt stora unga killar, och en av dem kastade en smällare efter oss. Det ven till --- PANG.
Zelda drabbades av panik, kastade sig av och an, kanske kul att se, vad vet jag.
Ibland tänker jag att hon har rätt. Världen är en ond och skrämmande plats, och Stockholm är en extra ond och skrämmande stad, i alla fall jämfört med Östra Ryd där hon är född.
Men vad göra, vi är där vi är, och vi måste leva med de påfrestningar som finns i vår miljö.

Zelda - en vem eller ett vad?

Nu har även jag köpt "When species meet" av Donna Haraway. Hon inleder med frågan: Whom and what do I touch when I touch my dog?
Underbar läsning, tack snälla Anonym (se kommentarer till freestyleklippet) för tipset!

Zeldas bok

Zeldas bok går framåt. Idag är sista dagen på vår sjunde månad tillsammans, och på kapitel 9. Jag ska skriva tre kapitel till, sedan är det klart. De två första är redan inskickade till förlaget. (Alltid mycket nervöst - tänk om de inte tycker om det jag skriver? men det gjorde de. Skönt.)
Ullas bilder finns för varje månad, i morgon är det dags för månadens tema som blir citydog i rusningstrafik: vi ska gå på varuhus, åka tunnelbana och buss.
Sedan har vi träff på förlaget - vi ska gå igenom layout, utformning m.m. Boken kommer antagligen en bit in på nästa höst, vi hinner inte till bokmässan.
Jag kan rekommendea att skriva dagbok om sin hund - det ger en extra dimension år umgänget!

Till inspiration - Cruftvinnaren i freestyle 2008

Smutsig hund/Ren hund

Två goda nyheter: först av allt att det faktiskt stämmer att Zeldas päls inte tovar sig om hon badas varannan dag, det är en stor lättnad! Det var otäckt att pälsen filtade till sig på alla möjliga ställen, såg framför mig att vi skulle få klippa ner henne vilket hade varit väldigt trist. Den andra god nyheten är att det då inte spelar någon roll om hon blir smutsig - hon ska ju bada i alla fall.
Såhär såg hon ut först efter dagens långpromenad i lerig terräng, sedan efter bad...

Nya bud.

Går för att köpa en bättre borste och en karda. Berättar litet skamset att jag hittintills bara kört med kam.
Kim, mitt orakel i dessa frågor, tittar överraskat på mig.
"Varför ska du ändra på det?"
"Jag har läst att..."
"Jag tycker kam är överlägset, om man bara är försiktig."
Så missade han tillfället att sälja en borste, jag blev litet gladare, Zelda är badad igen, vi får övergå till varannan/var tredje dag i stället för en gång i veckan.
Det är faktiskt rätt mysigt att bada henne...

Tovålder...

Hört talas om tovålder? Om inte så är vi minst två... Vissa raser - exempelvis CC - får lätt får tovor när de byter från valp till vuxenpäls, och nu verkar vi ha kommit till den milstolpen i livet. Zeldas päls har plötsligt börjat få tovor, och jag har upptäckt att jag har gjort allt fel. Pälsen ska borstas, inte kammas. Den ska borstas när den är blöt, inte när den är torr. Tovorna ska redas ut med karda - någon sådan har jag inte ens. I vanlig ordning är experterna inte helt överens, men en sak är i alla fall klar: bad en gång i veckan räcker inte, av någon anledning blir en nybadad päls inte lika tovig som samma päls några dagar senare. Vidare har olika hundar mycket olika pälskvalitet, så det gäller att pröva sig fram och hitta schampo, balsam osv som passar den egna hundens päls.

Men vill man vara fin får man lida pin - jag tänker inte ge upp och klippa ner henne om det inte blir alldeles oundvikligt! Bad väntar i kväll, och jag ska inhandla karda och bättre borste.

Ett hjärta som ett hotell...

har jag när det gäller hundar. Var på hunduställning på Älvsjömässan idag. Klappade en Cane Corso och blev förälskad. Såg en Saluki glida förbi, ville ha en Saluki, nu. Gick runt på rastorget - har ni en aning om viken tilltalande liten hund Lunnehunden är? (Se bild).
Tittade på freestyle - såg en vacker och duktig Australian Shepherd. En sådan vore perfekt!
Freestylen var f.ö. oerhört kul. Vad sägs exempelvis om ett program som började med att hunden var död, och som fortsatte med att han togs emot av en ängel? Eller en annan tävlande som åkte rullskridskor!

Fintad!

Idag har Zelda gjort ngt nytt, berättar sonen. Zelda jagade honom runt ett träd. Plötsligt tog hon sats åt ena hållet, han sprang undan, men då hade hon redan bytt riktning så att han sprang rakt i famnen på henne.
Fintad!
Hon börjar lära sig!

Nytt besök hos Memea Mohlin!

Nu har vi äntligen träffat Memea igen. Jag har varit litet slö, tycker att det mesta går bra. Det är när man har börjar slå sig till ro som der gäller att se upp! Vi stiger av bussen, och ser en stor svart hund. Zelda överraskar mig med att skälla på den, och att inte sluta när jag säger till.
"Hon går bra i koppel" säger jag till Memea, men på vägen ut träffar vi en katt, och Zelda drar allt hon kan för att få utforska den närmare.
Vi behöver uppenbarligen, trots att jag inte trodde det (inte ville tro det), träna mer på baslydnad.
Annars hade vi fokus på sådant som är kul den här gången: vi klickertränade, så underhållande att man kunde tagit inträde.
Läxa till nästa gång: Zelda ska kunna rulla runt. Det gick på första försöket (fast vi hade tränat litet tidigare, då utan framgång). Hon ska kunna gå slalom mellan mina ben. Hon ska kunna hoppa ner med framtassarna i en bunke (det är där klickerträningen kommer in). Hon ska även kunna skaka på huvudet när jag frågar exempelvis om hon är en katt...
Det var nöjet. Sedan måste vi ta itu med det som är mindre kul: lydnaden. Jag är mer motiverad nu, delvis för att hon inte alls blir lika stressad som tidigare av att bli tillsagd!
I bild: en CC som varkar ha kul med agility - vi får väl se vad det blir på sikt för Zelda o mig. Hon hoppar över små hinder, och kan balansera på murar och plank, så litet förberedd är hon.

Att få förlåtelse...

Alice Walker skriver såhär i en novell som heter "Crimes Against Dog":
I think what I appreciate most about Marley (hennes Labrador)is how swiftly she forgives me. Anything.

Hundar, i motsats till vuxna människor, är inte långsinta. Zelda kommer inte att anklaga mig nästa år, eller nästa, för att jag släppte henne i parken utan att veta vilka hundar som var där. Hon kommer inte att anklaga mig för att jag fortsatte att gå dit, fast hon tydligt visade att hon inte ville. Hon kommer inte att gå på hundmiddagar och byta berättelser om hur fantasilösa och hemska de olika ägarna är. Hon kommer inte att titta snett på mig framöver därför att hon plötsligt kommer att tänka på hur jag lämnade henne där i trappan i förrgår.

Jag är förlåten, idag är idag. Och i morse träffade hon en liten Yorkshireterrier som hon gärna ville umgås med, och en Fransk Bulldoggsvalp som hon hade velat lära känna närmare, men eftersom han inte var färdigvaccinerad får det vänta. Det är ju inte så att hon inte kommer att träffa några hundar alls, om vi låter bli att gå till parkerna. Det kryllar av hundar i vår närmiljö!

Bild: Zelda umgås på sina egna villkor, nov. 08.

Nu ger vi oss...

Igår bestämde jag mig för att inte tvinga Zelda att umgås med hundar hon inte vill umgås med. Det var på tiden.
Såhär var det: på vägen upp till Observatorielunden stannade hon, satte sig ner och tittade på mig. Inte skulle vi väl upp till hundarna. Jag fortsatte att gå. Jo det skulle vi.
Hon satt kvar. Jag fortsatte att gå. Viljornas kamp hade inletts.
Jag gömde mig bakom en buske och spanade på henne genom grenarna. Hon satt och såg beklämd ut, verkade inte veta var jag fanns.
Hon kommer nog staxt tänkte jag.
Det gjorde hon inte. Hon satt kvar, människor gick förbi, hon bara satt litet hopkrupet och såg sig ängsligt om.
Det var förstås en vinnande strategi, till slut stod jag inte ut längre, jag gick tillbaka ner mot henne. Hon kom när jag ropde, jag kopplade henne, och så gick vi upp tillsammans. Jag försökte verka positiv "Kom igen, Poppy är nog där!"
Zelda följde visserligen med, men hela hunden slokade.
Och ja, Poppy var där, men det var också ett antal större, delvis okända hundar som kom farande. Zelda stretade bakåt i kopplet. Jag motade undan hundarna så gott det gick. Efter en liten stund gick Poppys husse och jag undan, jag släppte Zelda som for runt och lekte med Poppy, en glädje som blev kortvarig för en söt liten Lagottotik som vi inte stött på tidigare ville vara med. Det blev för mycket för Zelda som la iväg som en rem nerför trappan igen, hemåt, med Lagotton efter sig. Båda försvann utom synhåll, vilket oroade mig litet - mest för Lagotton, Zelda springer inte ut i gatan (i alla fall vet hon att hon inte ska göra det, vilket i och för sig inte är samma sak.)
Lagotton kom tillbaka efter en kort stund, och jag letade rätt på Zelda som nu satt på ungefär samma ställe där hon hade stannat på uppvägen.

Det var bara att konstatera att hon hade haft rätt, jag hade haft fel.

Hon gillar inte att umgås med många större hundar som springer fritt. Det måste jag respektera. Det kommer inte att gå över, och vad är det egentligen för mening med att begära detta av henne? Går vi till parken för hennes skull eller för min? Det är ju inget självändamål att hon ska idka cocktailpartyumgänge med okända hundar. Hon umgås gärna med sina kompisar, eller andra små hundar, helst sådana med lång päls... Så får det bli framöver.