Zelda mot strömmen...

Vi går upp mot Observatorielunden. Zelda är lös, hon håller sig i närheten av mig, väntar när vi ska gå över gatan, stannar omedelbart om jag säger till. Hon bryr sig inte så mycket om andra hundar, hon verkar ha räknat ut att de är kopplade, och därmed inte kan rusa efter henne. När vi kommer upp till parken där de andra hundarna kopplas loss, måste jag koppla henne för att vara alldeles säker på att hon inte flyr ifall en okänd hund kommer farande. Hon verkar uppleva kopplet som en trygghet, hon ber om att bli förankrad, uppbunden, och slappnar av när hon märker att kopplet är på.
Livet med Zelda är fyllt av oväntade utvecklingar.

Och igen...

Såhär kan en okuperad Cane Corso se ut - detta är en tik som heter Iza.

Cane Corso igen...

Idag träffade vi en riktig Cane Corso. En stor, välvillig hane med ytterst litet kvar av öron och svans. (Han får ha en halsduk runt huvudet när det regnar o blåser, annars vill han inte gå ut.)(Om jag någonsin skaffar en ljusgrå, ljusögd CC ska hennes öron vara som de är skapta - mjuka och hängande...)
Hursomhelst - det var en magnifik, underbar hund. Zelda kanske uppfattade min begeistring, för hon morrade litet surt. "Måste du verkligen vara här? Håll dig i alla fall på avstånd." Det gjorde han, hänsynsfullt, och så småningom tinade Zelda upp en aning och accepterade att han nosade på henne.
Det börjar bli ett av de relativt få besluten som finns kvar att fatta i livet som känns riktigt avgörande: ska jag någonsin skaffa en Cane Corso och ägna en mycket stor del av den tid jag har att hushålla med åt att uppfostra och träna den?

I bild: CC med kuperade öron, inte samma hund, men en snarlik.

Frukost!!

Zelda brukar inte äta frukost. Hon har sitt torrfoder stående framme, och knaprar i sig det hon vill ha under dagen. Igår och idag har jag testat att blanda ner litet burkmat i matskålen på morgonen - då plötsligt blir hon oerhört entusiastisk, viftar på svansen i glad förväntan, och slänger sig över maten. Det känns som fusk, och eftersom hon fortfarande är tunn efter löpperioden då hon tappade aptiten kan jag bara ana var detta kan sluta, ifall jag blir beroende av att hon ska vilja äta frukost...
Och så fyller hon 9 månader idag!

Utbrytarkungen Spiderman.

© Pam Spurling

Något illavarslande har hänt.

Marken är sig inte lik. Den är vitare, kallare, blötare. Buskarna har också drabbats - de ser inte alls ut som de brukar, så nu gäller det att vara vaksam - vem vet vad allt detta kan betyda.
Vinter blir nog inte Zeldas favotitårstid. Hon gillar inte att bli blöt och kall om tassarna, så hon försöker smyga utefter husväggarna där det inte ligger så mycket snö. Hon känner dessutom inte riktigt igen sin vanliga miljö, hon använder nog ögonen mer än jag hade trott - varför skulle hon annars reagera på snötyngda grenar...
Påfrestande tider...

Storleken har betydelse för Zelda...

Igår kom Zelda i kontakt med en hel drös hundar som hon inte hade träffat tidigare. En korthårig Vorsteh, en Rhodesian Ridgeback, en Bichon Frisé, två Springer Spaniels (inte samtidigt), en Yortkshireterrier och en Borderterrier som heter Eddie.

Vi gick bakom Vorstern (heter det så?)en stund på gatan. Det var en smäcker tik som höll sig tätt intill ägarens sida. Hon förflyttade sig framåt i en lätt, flytande trav som tillfälligt blev stelare när hon passerade några duvor. Jag gissar att detta var en välutbildad jakthund, det var vackert att se. Zelda var intresserad, hon vädrade, tittade på tikens långa ben, svansen som var i neutralläge. Vi kom så småningom till ett övergångsställe, det var röd gubbe, vi kom ifatt och jag ställde mig litet vid sidan om mannen med hunden. Hans hund vände sig om och tog ett steg i Zelds riktning, och sedan ett till, så att hon nästan nådde fram med nosen. Hon hade hängande öron, en glad och nyfiken uppsyn.
Zelda skrek till. Jag lovar. Hon skällde inte, bjäbbade inte, hon skrek.
Pinsamt. Jag skämdes plötsligt för min fåniga lilla hund. Vorstehns ägare gav någon diskret signal som fick hans hunnd att omedelbart sluta upp vid hans sida igen, och jag försökte låta käck när jag sa till Zelda att läget var under kontroll.
Nästa möte gick mycket bättre - en gammal Ridgeback nonchalerade Zelda som nonchalerade honom tillbaka när vi passerade varandra. Efter ytterligare en stund träffade vi en liten Yorkshireterrier - ömsesidig förtjusning, liksom när vi mötte en Bichon Frisé. Då viftar Zelda på svansen, visar tydligt att hon väldigt gärna vill hälsa, men väntar snällt på ett "varsågod" (I motsats till både Yorkshireterriern o Bichon Frisén som både försökte dra sig fram till Zelda, fast de måste ha vetat av erfarenhet att det inte skulle fungera.) Då blir jag plötsligt väldigt stolt över min lilla hund.
Märkligt att man (jag) tar hennes beteende så personligt - det är ju inte så konstigt att hon blir rädd när en väldigt mycket större hund tittar på henne. Inte heller konstigt att hon gillar att umgås med hundar i hennes egen storlek...
I bild: korthårig Vorsteh

Från igår:

Så här glada var Zelda och jag när vi sågs igen efter tio dagars uppehåll!

Foto: Ulla Montan

Äntligen hemma!

Äntligen hemma! Just nu är Zelda en mycket trött liten hund - det verkar som om känslor förbrukar stora mängder energi.
Glädje - Oj, det är ju du!!!
Oro - du tänker väl inte gå utan mig?
Utmattande...

Memento Mori...

Apropos gårdagens inlägg: största problemet med hundar, sägs det ibland, är att deras liv är så korta jämfört med ett männikoliv. Nästan alltid överlever vi ägare våra hundar, vilket av och till blir så smärtsamt att ägaren aldrig mer vill skaffa hund. Samtidigt är det kanske i dödens närhet som vi värdesätter livet som mest. Hundens korta liv går ju på fastforward jämfört med vårat. Zelda som nyss var en okoordinerad liten valp som inte förstod så mycket av det som hände runt henne har exempelvis nu redan blivit en sofistikerad könsmogen unghund.
Vi kan, om vi så vill, se deras framrusande liv som ett plus snarare än ett minus. Vi kan se till att inte slarva bort vår tid tillsammans, och på det sättet får vi båda ut det mesta ur dagarna och timmarna.
PS: I morgon hämtar jag hem Zelda, äntligen.

När ingen hund andas i rummet...

Kate Atkinson, en av mina favoritförfattare, beskriver det såhär i sin senaste bok "When will there be good news?"
"She noticed how still the air in the house was, as if somebody had breathed out and not breathed in again. Reggie looked closely at Banjo (gammal, sjuk och allt orkeslösare liten hund som successivt blivit sämre under bokens gång)... No movement in his ancient little lungs. Dead. Here one second, gone the next. The breath was the thing."
Jag är nu hemma, Zelda är fortfarande hos Maria, jag ska hämta henne tidigt i övermorgon. Luften härinne är som död, hur är det möjligt att en enda liten hund som andas kan få den att leva?

Tofsar, högre skolan...

Vem hade kunnat tro att det skulle vara så svårt att få till en liten tofs så att en liten hund inte få hår i ögonen? Mina blir fortfarande mestadels misslyckade (trillar av, trasslar in sig i den flygiga pälsen, stramar, sitter snett, osv...). Jag kan uppenbarligen inte skylla på Zeldas pälskvalitet, för såhär fint blir det när Maria är i farten. Visst börjar det närma sig frisyr? (Ni ser väl att hon har dubbeltofsar...)
Zelda blev litet väl mycket sexobjekt (bor ihop med två löptikar vilket gör att hanarna är taggade) - så just nu hon får leva haremsliv tillsammans med de andra tikarna. Det verkar hon vara nöjd med, Maria hälsar att allt är under kontroll!

Zelda har det bra!

Maria verkar ha rutin på oroliga hundägare - hon håller mig uppdaterad så att jag kan se Zeldas dag framför mig. Zelda tyckte att det var litet skrämmande att gå ut i tystnaden i Östra Ryd, nu när hon vant sig vid stadsljuden, och värre blev det när vajrarna på flaggstången smällde i vinden, men annars verkar allt vara frid och fröjd. Hon, liksom de andra hundarna, är för det mesta där Maria är.
Jag är så glad över att Zelda får bo med familjen som utöver Maria består av hennes sambo Henrik, och deras två söner Mattis och Dennis. Antagligen är det första tiden med pojkarna som har gjort Zelda så positivt inställd till barn - även det ngt att vara mkt tacksam över!
I bild: Mattis och Dennis, något yngre än de är nu...

Att köpa hund i Phoenix, Arizona, USA

De här valparna såg jag i morse i en särskild valpbutik. Där sitter valpar ungefär som undulater eller akvariefiskar i svenska zoobutiker.
Undrar vilken blivande hundägare som inte är intresserad av att träffa valpens mamma, uppfödare och syskon? Undrar vilken uppfödare som inte vill träffa valpens nya familj?
Märkligt att en sådan affär går runt, kan jag tycka...

Första rapporten!

Första rapporten har redan kommit! Allt har gått bra. Zelda har inte klagat, hon har haft fullt upp med att leka med syster Emma, i bild.
Som synes har Maria även hunnit frisera henne!
(Zelda är den cremefärgade, Emma den mer grå...)

Hem till mamma...

I morgon reser jag till USA. Jag ska arbeta på distans, och Zelda ska vara hos sin uppfödare Maria. Även detta är väldigt spännande. Kommer hon att tycka om att plötsligt ha en riktig hundflock att umgås med? Kommer hon att tycka att de andra är mest till besvär, och bli lättad när hon får bli ensamhund igen? Den som har hund och reser till ställen dit hunden inte kan följa med behöver ett andra hem till hunden - ett hundpensionat där hunden trivs, hos släkt eller vänner... eller hos hundens uppfödare som ju känner både rasen och hunden, och som antagligen är minst lika mån om att den ska ha det bra som ägaren själv...
Maria kommer att rapportera per mail, så ni som följer bloggen kommer inte att behöva vänta tills jag kommit tillbaks för att få reda på hur det går.
Klart är att Zelda blev aningen överväldigad när ett helt gäng glada kineser - inklusive hennes mamma, syster och bror - hälsade vänligt men nyfiket...

I bild: Maria (människa), Zelda (med tofs), Zeldas mamma Nicki (utan tofs).

First dog i USA?

"Obama family dog 'a major issue'" kan vi läsa idag. Den blivande presidentens döttrar ska få en hund, och nu är frågan vilken sort de ska välja. Yngsta dottern är allergisk, därför ska hunden vara av en allergivänlig ras. De vill också gärna ha en omplaceringshund. Jag får en impuls att göra som en del afrikanska mödrar som skickar iväg sina barn till ett annat land i förhoppningen om en bättre framtid. Det kanske skulle passa Zelda att bli first dog? Hon gillar barn, låter sig lyftas, bäras och kläs i dockkläder. Hon är stabilt rumsren, tycker om människor (skulle aldrig bita någon förbipasserande statschef), skäller ytterst litet, hårar inte. Hon är rolig, söt och rätt lydig.
Kunde det vara mer perfekt?
Skämt åsido hoppas jag att de inte väljer en CC. CC är en hund som kräver ovanligt mycket tidig socialisering för att inte bli skygg. Den hund presidenten väljer kommer omedelbart att bli extremt populär, och oseriösa uppfödare kommer att växa upp som svampar ur jorden. Jag har läst berättelser om så kallade backyard breeders i USA som säljer CC valpar som blir så rädda när de ser en människa att de springer in i väggar och möbler eftersom de har tillbringat hela sin uppväxt i en bur, utomhus, utan egentlig kontakt med andra än mamman och syskonen.

PS. Det har hänt några gånger att sådant jag skrivit på skämt, eller avsett som ironi, har tagits på allvar av dem som läst. Zelda är naturligtvis inte till salu, inte ens till familjen Obama (däremot är är hennes helsyster tillgänglig, det kunde kanske vara något?). Jag är dessutom övertygad om att Zelda som nu är skräddarsydd för det liv hon lever här och nu har det bättre med mig än hon hade haft det någon annanstans, inklusive Vita Huset. (Ur ett hundperspektiv finns det ju en gräns för hur mycket bättre livet blir om ägarna har mycket pengar - Zelda får redan bästa tänkbara kost, de veterinärbesök hon ska ha, och hon skulle nog inte bli gladare av äkta diamanter på halsbandet...)

I bild: Morfar Tibery som valp , med mor och bror

Morfar upp i dagen!

Det här är Zeldas morfar, Family Songs Tibery, som har invandrat från Slovakien. Zelda blir mer och mer lik Tibery, vilket jag tycker är väldigt kul, precis så hoppas jag att hon kommer att se ut när hon får sin vuxenpäls.

I andras ögon...

Igår morse när Zelda o jag kom ut vid 7-tiden träffade vi för ovanlighetens skull en annan liten hund. Det var en smäväxt Jack Russeltik, även den 8 månader. Hundarna fann varandra så gott som direkt, och for runt på trottoaren med viftande svansar.
"Att du kan ha henne lös", sa terrierns ägare imponerat. "Om jag släppte min skulle hon försvinna direkt."
"Det är rasen", svarade jag litet blygsamt, "Hon vill inte sticka iväg." Ägaren såg inte övertygad ut, och jag kan förstå honom. När det kommer en annan hund säger jag till Zelda att stanna. Det gör hon, men hon hade gjort det även utan att bli tillsagd. Det kan se ut som magi, eller väldigt effektiv hunduppfostran, men det är det inte. Fast litet glassigt är det ju...
Mindre glassigt blev det på kvällen. Vi gick för ovanlighetens skull till parken där det brukar samlas många hundar vd tiotiden. Zelda ville inte. Vi gick i alla fall.
Hon gömmer sig bakom mina ben, ett antal rätt stora hundar kommer farande, snälla visserligen, men stora och delvis okända. Jag föser undan dem så att Zelda ska uppleva att jagjhar kontroll över situationen. Det går halvbra, det finns fler hundar än jag har armar.
En hundägare som jag inte har talat med tidigare påpekar att jag skrämmer Zelda genom att signallera att de andra hundarna är farliga, att jag borde låta henne sköta sina kontakter med de andra på egen hand. Jag svarar att jag har prövat det, men att det resulterade i att hon flydde, och att de andra tog upp jakten. Att jag inte alls är rädd för de andra hundarna, tvärsom, och försöker förmedla det till Zelda, men att jag samtidigt vill att hon ska känna sig trygg med att jag kan ta hand om skrämmande hundar...
Han köpte inte mitt arbgument.
"Kan hon leka med några hundar?" frågar han i anklagande ton.
"Javisst, men hon umgås helst med sådana som är i hennes egen storlek."
"Är det hon eller du som tycker att det ska vara så?"
"Hurdudu - om jag fick bestämma hade hon inte blivit det minsta stressad av att stora hundar kommer springande mot henne. Nu är det inte jag som bestämmer."
Han tittade på mig med beklagande blick, uppenbarligen helt övertygad om att jag hade skapat Zeldas ovilja att leka med hundar som väger tio gånger mer än hon gör, och att jag inte had någon insikt i mitt eget beteende.
Det var förvånansvärt irriterande...

Om den nakna varianten av CC...

En liten reflektion över Zeldas hårlösa släktingar...

"Professional pet."

Nej, det är inte Zelda, det är en beskrivning av en intressant liten hund från Madagaskar - Coton de Tulear. Den har många likheter med CC: "hår" och inte päls, den kan födas med mörka tecken (som Zelda), men bleknar snabbt, precis som Zelda gjort. Hårsäckarna måste ha en gen för melaninsyntes som slås av efter några månader - intressant.
Hursomhelst verkar det som om små vita hundar kommit till Madagascar redan på 14-15 hundratalet när europeerna började utforska världen. Tillhörde de första någon spansk adelsdam vars skepp förliste utanför Madagascar? Var de kanske skeppshundar, som man tror att CC var - arbetande hundar som tog möss och råttor, och som även gick att äta om det knep?
Vem vet. Klart är i alla fall att de små vita hundarna inte bara överlevde, utan blev statusprylar för hovet och adeln där, som hade ensamrätt på att få äga dem.
Undrar hur nära släkt CC och Coton de T. är? Deras historia låter likartad (fanns ombord på fartyg redan på femtonhundratalet). Deras päls/hår verkat vara likadant, och deras personligheter beskrivs också som likartade...
Det som jag tycker är mest intressant är att människor uppenbarligen har blivit så förtjusta i den flygiga vita pälsen som de här små hundarna har, trots att den är rätt opraktisk jämfört med en vanlig hundpäls...
En av dess märkliga egenskaper är förresten att den lyser. Igår var Zelda nybadad, och medan vi väntade på tunnelbanan såg hon ut att ha en svag ljuskälla inom sig. Ett litet kallt ljus, som månens en klar natt, hade jag i andra änden av kopplet.