Duktiga kinesdetektiver, mindre alert matte.

Igår eftermiddag satt damerna och jag och skrev på tesalongscafeet. Två kvinnor kom in och började titta på koppar, tekannor, böcker och annat som finns i butiken. En var särskilt intresserad av en bok som stod bakom mig. Just då tog den andra ner en bricka och frågade mig om jag visste vad den kostade. Jag förklarade att jag inte hade någon aning, och plötsligt började kinesdetektiverna skälla intensivt. Pinsamt tyckte jag, och försökte tysta dem.
Så småningom gick kvinnorna, och några minuter senare upptäckte jag att min mobil som låg på bordet var borta.
Tricket är så gammalt att jag inte fattar att jag inte fattade vad de höll på med. Och varför tog jag inte detektiverna på allvar när de (kanske) försökte meddela att något var fel?

(Och så kan jag berätta att det nuförtiden går fantastiskt smidigt att hantera stulna telefoner: ett samtal för att spärra SIM-kortet. Ett besök i butiken - ny telefon, nytt SIM-kort med samma nummer som det gamla. Koppla upp den nya telefonen mot datorn, och vips är det som om stölden aldrig hade skett.)

(Och så är jag faktiskt mycket glad över att det var mobilen och inte datorn eller plånboken som försvann...)

Kinesdamernas detektivbyrå på nya uppdrag.

I går morse undersökte damerna mysteriet med de kastade parkbänkarna - någon hade slitit loss dem från underlaget och slängt dem nerför slänten vid Observatorielunden. Vem? När? Hur? Varför?

Damerna letar efter ledtrådar.

Virtuell tragedi ...

Jag har inte berättat om mina virtuella hundar. Jag spelar Minecraft, och där kan man tämja vargar (genom att försöka ge dem ben som de inte alltid tar emot). Den tama vargen blir en hund, hänger med överallt, skäller, badar, behöver mat. De är ganska hjältemodiga i motsats till vissa verkliga hundar, och försvarar spelaren mot diverse monster.

Igår hade jag den här hunden:

Den offrade sitt liv för att rädda mig undan ett exploderande monster.  Här ser ni hålet efter explosionen:

Tragiskt, eller hur?
(Hade tagit första bilden några minuter innan monsterattacken...)

I morse, i hissen...

Som ni kanske minns använder jag hissen för att träna ordförståelse. När hissen börjar röra sig får damerna ett, och bara ett, ord att uppfatta. Jag upprepar det inte. Den som gör rätt belönas.
I morse funderade jag litet. "Runt"? "Ligg"? "Sitt + vackert"?
Nej, jag tar "kö", då ska de ställa sig på bakbenen med framtassarna mot mina ben.
Jag flyttar min tyngdpunkt en aning (pytteaning), brukar stå med ena knäet aningen (bara en pytteanig) böjt när de ska köa..
Pang.
Innan jag hann säga det magiska ordet hade båda hundarna ställt sig i kö.

Och jag undrar igen vem som ska lära sig vems språk, och varför? Om de nu har så mycket lättare för kroppspråk, varför är det inte jag som ska anpassa mig? Vad är det för mening med att göra träningen extra svår genom att tala ett främmande språk?
Antagligen tror jag bara att vi tränar ordförståelse, i själva verket tränar de kanske det de är bäst på: att läsa mina rörelser.

(Svaret är att det är lättare att använda röstkommandon i freestyle eftersom tecken begränsar det jag kan göra samtidigt - i min slutpose med Zelda vill jag ju exempelvis att hon ska göra snurr, snurra, buga på min rygg, då måste jag använda rösten. Men det finns ju tusen situationer när jag mycket väl kan tala med kroppen.)

Bild: "Kö" ur mitt perspektiv:

Nästan ingen hund idag för ovanlightetens skull...

På temat trappträning, tack Christina som skickade länken:

Mer framåtsändande, sista kurstillfället

Här springer de små damerna framåt mot två olika tasstargets. Nu ska vi utöka avståndet och minska mina övertydliga hjälper...
I hallen var det 20°,  ute snöade det...

Chihuahuan i matbutiken del 2...

Den här texten/dekorationen hittade jag på golvet i Fältöversten, ett köpcentrum vid Karlaplan.
Medan jag fotade - hundarna var inte med - kom en liten dam (jo, jag vet, jag är själv en liten dam, men den här hade hår som drottningen av England, kjol och kappa).
"Jaaa, " säger hon med bekymrad min, "De tillåter hundar härinne nuförtiden..."
"Mmmmm...."
"Det finns till och med...", hon kommer närmare, ser sig om och sänker rösten konspiratoriskt "Det finns till och med dem som försöker smuggla in småhundar in i livsmedelsbutikerna."
Hennes ansikte är grått, bekymrat, litet plågat.
Och så fortsätter hon:
"De sprider ju så mycket smitta..."

Klart att hon tycker att det är ett problem att folk går runt och sprider farlig smitta, vem skulle inte tycka det, men det som intresserar mig är varifrån hon hade fått idén att en frisk liten hund som ligger i en väska skulle kunna förgifta maten i butiken.

Uppdatering plattformsträning:

Nu arbetar vi vidare med stadgan.  Det jag gör på filmklippen kallas omvänt lockande. Om hunden struntar i störningar (godis, leksaker eller annat) så kommer belöningen. Särskilt när det gäller Nemi är det svårt att förklara att uppgiften är att inte göra någonting.

Sedan ska de lära sig att inte bara stå still, utan att låsa blicken framåt så att de står som små statyer oavsett vad jag gör, eller hur jag rör mig runt dem. Målet är att kunna placera hunden exakt där jag vill ha den genom att lägga ut platformen (för distansarbete), och även att kunna träna in positioner genom att visa hunden hur det ska se ut genom att ställa mig så att hunden kommer i rätt position.

Och en till hundvänlig restaurang i Stockholm.

I helgen åt vi brunch på Elverket, hundtillåtet i bardelen av bistron! Trevligt och gott men trångt, man kan få vänta på bord. Även barn är varmt välkomna.
Rekommenderas!

Trappträning, fortsättning:

Nu kan hundarna hoppa upp ett trappsteg, jag har döpt detta till "step".
Nu kommer finessen: rätt hund ska hoppa upp. Jag bryr mig inte om hur de gör, jag vill bara att de ska ha alla fyra tassarna på rätt trappsteg. Den hund som står kvar när den andra hoppar upp belönas, för det är det svåraste. Hunden som hoppar upp blir förstås också belönad. Den som hoppar fast hon inte blivit ombedd får ingenting. (Zelda fuskar litet i början och tar två trappsteg, men jag låter det gå, hon hade fart och det vill jag belöna).

Detta är en del av vår träning inför 6+, alltså ett program där båda hundarna ska delta, då måste det gå att förklara vem som ska göra vad...
Så det var mitt svar på HumleSpunks trappvideo från 1/9! Tack för inspirationen!

Schäfer/berger ur fotosynpunkt

Här ser Ni Zeke:

Jag fotade honom därför att Nemi passerade med ett minimalt "moff" vilket kändes som ett framsteg. Zeke själv låg helt still som den tjänstehund jag gissar att han är.

Sedan skulle jag fota Chili som vi också träffade. Flertalet bilder såg ut ungefär så här: 

Sen stod hon still en liten stund så att ni kan se att den lilla valpen som många trodde skulle bli en Leonberger faktiskt har blivit en alldeles perfekt Berger. Ofattbart mycket energi i en enda liten glad hundkropp! De små damerna påminner mer om Zeke - de står eller sitter alldeles still om de ska bli fotade...

1+1=1? 1+1=3?

Visa hunden en godis, och lägg den bakom en skärm eller något annat där hunden inte kan se den. Visa hunden att du lägger dit en godis till. Ta bort skärmen och titta på hunden innan du säger "Varsågod."

Nästa gång tar du bort den första godisen (så diskret som möjligt) när du lägger dit den andra, så att 1+1=1. Eller så lägger du ner två, så att 1+1 plötsligt blir tre.
Tydligen kan hundar räkna till fyra eller fem, och de lär bli överraskade om 1+1 inte blir 2.
I studien jag läste om mätte man hur länge hunden tittar, den tittade längre när antalet inte stämde.
Ska testa, men misstänker att mina små damer kommer att tro att övningen går ut på att fixera blicken, jag kan kanske se om det tar längre innan de tittar upp ifall där ligger en eller tre godisbitar.
(Lägger ibland en godisbit för att hjälpa dem att fokusera, t.ex. i början när vi tränade platsliggning).
Läs mer om forskning om hur hundar tänker här.

Och så var det kursdag igen!

Igår tränade vi vidare med plattformen och framåtsändandet. Jag varvar hundarna - den som arbetar är lös, den som väntar - vilket också är ett arbete - har halsbandet på och ligger eller sittter (valfritt) på filten (den är rosa, märks det att jag bara har söner?).

Här tänkte Nemi att om jag plockar upp kameran så ska hon nog sitta, det brukar hon ju göra när jag går några steg bakåt för att fota.

Damerna och jag behöver inte många kvadratmetrar - jag sitter, de ligger på filten/står på plattformen, och så växlar vi med jämna mellanrum. Den som lämnar filten eller piper får vänta lääänge på sin tur, den som ligger tyst och stilla får snart byta av. 

Har jag sagt att jag är stolt över mina små hundar?

101 saker en liten hund kan göra med en frigolitskiva...

Vi har börjat med plattformsträning. Hunden ska lära sig att stå still på en frigolitskiva vilket är användbart i många situationer - framåtsändande, positionsträning med mera.
Jag har försökt filma Nemi in action men misslyckats, klarar inte klicker, kamera och godis samtidigt.
Här ser ni att hon faktiskt står ungefär som hon ska på plattformen (beklagar oskärpan, det var inte helt lätt att ens få till den här bilden för stadgan är fortfarande under utveckling). Innan dess har hon testat att sitta på den, ligga på den, gå runt den med frambenen på den, hoppa upp och ner på den, snurra runt på den, apportera den, krafsa på den med höger och vänster tass, putta på den med nosen och ganska många fler kreativa förslag.
Freeshaping har sina nackdelar när hunden är snabb som en vessla och människan inte är det...

Zelda som tar sig tid att undersöka om hon gjort rätt innan hon testar nästa idé lärde sig efter bara några försök.

Och när man reser bort?

Jag träffar människor som berättar att de skulle vilja ha en hund, men att det inte går därför att de reser ibland. Andra, som jag, skaffar hund fast vi reser ibland.
I går var jag i Oslo. Hundarna var hos Denise, de fick gå långpromenad med Misty, leta godis i trädstammar, sova i soffan. Jag är övertygad om att de har haft en alldeles förtjusande trevlig dag, fast jag inte var där.
De har bott på hundpensionat, och nästa gång de kommit dit har svansarna viftat och de har hälsat entusiastiskt. De har bott hos Agnes och hennes hundar.
Jag får tillbaka glada hundar som har ätit, sovit, lekt och haft det bra, såvitt jag kan bedöma.
Så nu undrar jag om det här är olika för olika raser, olika för olika individer, något som man behöver vänja hunden vid tidigt, eller om kanske berättelserna om sörjande hundar som lägger sig i ett hörn och matstrejkar ifall de lämnas bort är en råttan-i-pizzan variant.
Jag har i alla fall aldrig själv träffat någon vars hund har reagerat så. Ska bli kul att höra vad ni säger!

Bild: Godissök, promenad med Misty. Foto Denise.

Varuleverans i går morse.

Till restaurangen i huset hade levererats purjolök, sallad, tomater, en säck ris (?) och en chihuahua.

Det finns inget dåligt väder...

Damerna i rosa regntäcken igår:

Så snart vi kommer ombord på bussen börjar de slicka sig frenetiskt - blöta tassar är tydligen riktigt obekvämt.

Och ibland går det hur bra som helst...

Här ser ni att Nemi inte skäller på Kicki, en ny ridgebackbekantskap som vi träffade igår, trots att Kicki är ganska/mycket nära med sitt märgben (det ser ut som att hon är längre bort på filmen)... Det framgår inte, men jag lovar att Nemi ligger lös på bänken och att jag inte håller i någon del av henne...

Jag försöker att även lägga märke till när det går bra, och att försöka lära av det.

Tips och fniss.

1. Tipset. Av hundarnas fyra öron är tre oproblematiska, medan Zeldas högeröra ibland behöver rengöras litet extra. Det finns ett antal olika öronrengöringsvätskor, till exempel den här (som jag inte rekommenderar mer än någon annan):

Det är inte kul att få kall vätska nerdroppad i sin varma och känsliga hörselgång. Om man först värmer flaskan genom att hålla den i armhålan en stund, som en termometer, får innehållet en alldeles lagom temperatur (för varmt är förstås lika illa som för kallt).

2. Fnisset, hittat på café igår:

Äntligen!

Bollsporterna har gjort det sedan länge. Hästsporten har gjort det. Ishockeyn har gjort det. Till och med cyklisterna har gjort det.
Vad?
Flyttat inomhus.
Samtidigt har vi tränat våra hundar utomhus vilket ibland är förtjusande, ibland inte. Själv är jag inte så förtjust i dåligt upplysta fobollsplaner, regn, isiga underlag, snålblåst. Det hade väl gått an om jag hade haft hundar som inte tycker att vädret spelar någon roll, men de små damerna är väderkänsliga som många kineser, och då blir utbytet av kursen inte vad det hade kunnat vara.
Här ser ni själva träningsplanen i Stockholms nyaste hundträningslokal som f.ö. ligger ovanför en bilprovning, högst upp i huset.

Tjoho! Tänk er att kunna ordna tävlingar under vinterhalvåret! Tänk er att vara alldeles säker på att det inte kommer att regna just när den regnkänsliga lilla hunden ska in på plan. Tänk er att kunna lägga sin hund utan att först leta upp ett ställe där underlaget är slätt och utan kvistar eller annat obekvämt. 

Igår gick vi igenom förkunskaperna, bland annat:

Det var vi, en schäfer, två aussies, en kelpie, en amstaff och en långhårig collie, så det blev dessutom en strålande social träning för Nemi.

Här är en hemuppgift som ni kanske kan ha kul med: ha en boll eller annat föremål som hunden vill ha i handen på promenaden. Så länge som hunden tittar på er behåller ni bollen. När hunden tröttnar, släpper er med blicken och börjar röra sig bort från er kastar ni bollen så att den landar framför hunden. Så fort hunden har förstått att den ska springa framåt utan blickkontakt för att få bollen kan ni döpa det hela, exempelvis till "fram".

Vi får träna på vår gård - det finns inte många ställen i närheten där jag kan ha hundarna lösa utan att det dyker upp andra lösa hundar titt som tätt, och ingen av de små damerna klarar den störningsnivån (och kommer nog aldrig att göra det - hur ska man kunna hålla koncentrationen när man blivit omkullsprungen av en unghund som väger flera gånger mer än man själv?).

Lyssna:

"Finns det bättre träningstillfällen än ljumma sommarkvällar på nyklippt gräsmatta? Här finns sommarkvällarna året runt.
Hallen är byggd 2012. Underlaget är konstgräs med sandfyllnad och sviktpad och har anlagts för bästa svikt, stötdämpning och fäste och minskad skaderisk. Vi var valt ett konstgräs från Turfs som använts på ett flertal agilityanläggningar i bl.a. Holland. Temperaturen ligger runt 20 grader. Bara ett par meter bort ligger skogen för den perfekta uppvärmningen och nedvarvningen. Träningsytan i hallen är 36 x 17 meter."
Det är en beskrivning av en ny träningshall för hundar i Stockholm, Täby närmare bestämt. Det är Norra Stockholms Hundcenter som nu har byggt klart, och vi ska förstås dit och testa. Idag. Vi har anmält oss till en kurs i framåtsändande vilket är underbart bra att kunna om man vill öka svårighetsgraden i ett freestyleprogram.
Går in på reseplaneraren, så gör vi som inte har bil.
Det visar sig att vi ska åka med tre olika bussar, och beroende på hur vi åker tar resan dit mellan en och en och en halv timme. Vi kunde med andra ord lika gärna gå kurs i Uppsala... Saknar sällan bilen, men just nu känns det motigt att stå och vänta i kylan på bussar som kanske inte kommer.

Mystiskt ...

Igår gick vi under några stora träd som hade fällt sina löv. Det prasslade mer om Nemis små tassar än om Zeldas som är dubbelt så stora. Det tycker jag var konstigt.

SM? Vi? Nu? Nej! Jo kanske ....

Efter en tävlingssäsong som mest varit som ett stort diagnostiskt prov som visat vad vi behöver bli bättre på får jag frågan, häromdan: ”Vi ses väl på SM?”
SM i freestyle går i Göteborg, dit hade jag inte tänkt åka. Visst är det roligt att titta på freestyle, men jag brukar nöja mig med decemberutställningen i Stockholm där man kan njuta av att se de duktigaste.
Så det säger jag.
Hon som frågar förtydligar sig:
”Jag menar, du ska väl dit och tävla?”
Jag tror att hon skojar, säger att det är mitt mål för de kommande åren, men att det är en bit dit.
Hon svarar att hon tror att Zelda och jag har kvalificerat oss redan i år.
Jag säger att så kan det ju inte vara.
Hon frågar var jag ligger på den officiella listan och jag svarar att just nu ligger vi på en sjuttondedeplats.
Hon säger att det brukar räcka. Det ska vara 14 hundar, så om tre av dem som ligger före oss på listan inte kan eller vill delta så kommer vi med.

Jag svimmar nästan.

Första tanken är att det ju inte går. Vi är inte i närheten av att vara tillräckligt duktiga. Nästa tanke är att det finns regler för hur man kvalificerar sig. Har man kvalat in så har man, oavsett vad man själv tycker om sin insats.

Någon måste vara sämst, och det är ju rätt fint att vara sämst av de bästa.

Sen tänker jag att om vi ska vara med nästa år med ett mer konkurrenskraftigt program måste det ju var kanonbra att ha deltagit en gång tidigare så att man har vant sig litet vid miljön.

Sen tänker jag att det skulle vara väldigt kravlöst att gå in som reserven som alla vet inte alls har kommit lika långt som dem i toppen.

Sen tänkte jag att om publiken verkligen ska förstå hur duktiga de bästa är måste de ju få se oss som fortfarande inte är så duktiga.

Så egentligen finns det ju ingen anledning att inte ställa upp.
Efter trettio sekunder vet jag att vi åker till Göteborg om vi får, och att vi (eller i alla fall jag) blir oerhört glad ifall det skulle bli så.

Helt klart är att bara tanken på SM drar igång kreativiteten. Jag börjar genast tänka på sätt att förbättra början på programmet, och mitten… Det är roligt, så oavsett om vi kommer med eller inte tänker jag träna som om vi skulle dit. Det är ju bara bra att komma igång.

För nästa år hoppas jag att vi tar våra uppflyttnigspoäng i klass tre och att vi kommer att vara bland årets 14 duktigaste ekipage så att vi får en alldeles egen plats i SM-finalen 2013.

Gårdagens hundmöten:

(Den som inte orkar läsa alltihop kan hoppa direkt till vinnaren längst ner...)
1. En kopplad liten terrier av Jack Russel typ. Nonchaleras (!).
2 & 3. Två lösa långhåriga collies varav en kommer fram och hälsar försiktigt. De små damerna hälsar tillbaka, lugnt och vänligt. En själsfrände!
4. Sedan passerar vi en uppbunden hund som ser ut som en liten basset (är dålig på jakthundar). Nemi börjar småmullra men är lätt att avleda.

5. En springer spaniel med nosgrimma. Inga problem.

6. En enorm stillsam ridgebackhane.  Minimuller.

7. En oklar lurvig svansviftande medelstor brun hund. Inga problem.

8. Dagens charmchock – en bolonka som jag trodde var en stor hund, men som i själva verket var så liten (vid tio månaders ålder) att husse berättade att folk brukade tycka att den påminde om ett marsvin. Det tyckte inte jag. Underbart glad, pigg och frimodig liten hund. Hundarna hälsar, inga problem. Om ni anstränger er ser ni nosen nedåt till vänster, höger bakben som är lyft upptill åt höger. Den är ungefär hälften så stor som Nemi.

9. En till nerklippt puff. Hälsar. Inga problem.

10. Lös snabb brun labrador. Voff voff.

11. Äldre (tror jag) schäfer i koppel på avstånd. Inga problem.

12. Lösspringande svart labrador. Voff voff.

13. Kopplad terrier. Nonchaleras.

14. Vi kliver av bussen och springer nästan rakt på en rottisblandning (?). Utfall. Den andra hunden tittar inte ens för att se vem som skäller.

15 Medelstor brun spets kommer mot oss på gatan med öronen framåt och blicken låst vid de små damerna.  Den hänger i kopplet, stretar framåt. Nemi får sätta sig och får en stenhård godisbit att pyssla med. Det går nästan, men när spetsen precis har kommit/släpats förbi kan hon inte behärska sig. 

Voff. 

Vovovovovovov svarar spetsen som nu går/släpas baklänges. Och Nemi svarar tillbaka.

16. När vi kommer in i vår port hittar vi en liten vit spets som parkerats där. Nemi småmuttrar men slutar snart.

17. Vi möter en svart pudel, den viker av innan vi hunnit passera varandra. Nemi vädrar – vart tog den vägen? - men säger ingenting.

18. Chihuahua. Småmutter

19. Beagle. Den byter också färdrikning innan vi kommit nära varandra. Nemi vädrar.

20. Svart kungspudel. Passerar så nära att Nemi inte kan hålla tyst.

21 och 22. Lagotto + mellanstor långhårig svart hund. Nemi är redan uppe i varv efter pudeln. Skäller fast vi går en rejäl omväg.

23, 24 och 25: Tre weimaraners som ska lastas in i en bil på andra sida av gatan. Zelda tvekar att gå förbi, det här är hundar vi brukar träffa och hon vet hur snabba de är, så trots att de aldrig har närmat sig när de varit lösa (de fjärrstyrs med visslingar och lyder minsta pip) tycker hon att de är obehagliga. Nemi skäller, en av weimaranerna skäller tillbaka.

26. På sista kvällspromenaden träffar vi för ovanlighetens skull bara en annan hund, en liten pudel som inte gör något väsen av sig, och som inte heller blir utskälld.

Sammanlagt 26, Så det blir Britt-Marie och Rudi som vinner igen (som vanligt) genom att gissa 27! Handduken kommer!

Ny tävling!

På morgonens "treminutersutochkissapromenad" mötte vi för ovanlighetens skull inte en enda hund. Hur många hundar kommer vi att möta under resen av dagen? Med möte menar jag att de är så nära att Nemi reagerar på dem.

Jag tänker räkna, och den som gissar mest rätt får en fin hundnördig kökshandduk från Ekelund i 100% bomull.

Göteborg och osålda valpar

Idag är Memea och jag i Göteborg för att tala om mindfulness för människor med hund. Igår var jag på Dramaten och gjorde samma sak fast utan hundperspektivet. Kul!
Senaste tiden har jag funderat en del på de valpar som inte hittar en egen familj när de är 8-9 veckor. Många uppfödare verkas skämmas litet över att inte få sina valpar sålda, så den "överblivna" hunden som blivit fyra eller fem månader syns inte på hemsidan, möjligen kan man gissa att den finns kvar hos uppfödaren om den står som "ägare okänd" på norska ChineseCrested.no. En del hittar en fodervärd, men inte alla.
Kanske kunde det finnas ett ställe där personer som kan tänka sig en litet äldre hund själva kunde annonsera, där uppfödaren kunde hitta hem åt sina allt större valpar/unghundar? Alla längtar ju inte efter en pyttevalp, men hittar inte den fina femmånadersvalpen som hade passat perfekt ...

Knähundar

finns i många storlekar ... Memea och Bruno 5 månader som vi träffade igår.

Sånt man kan göra med en liten, vit, fluffig hund...

Tävling och så...

Vi kommer inte att tävla mer i år, resultatat för Zelda blir en helt godkänd sextondeplats bland alla duktiga klass tre ekipage.
Och så har det varit EM i freestyle/HTM i Prag, Vinnare i Freestyle blev Yvonne Belin från Schweiz med Alice, inga svenskar på prispallen såvitt jag kan förstå av den officiella siten, men Mickan och Rut tog sig till final: Vi grattar!
Lagguld vanns av Tjeckien.
Här syns Memea och svenska laget och Yvonne Belin med Alice, foton från Euro HTM.

När konstnären är bättre på att måla nakna damer än att måla hundar...

En antikaffär som vi passerade hade den här tavlan i skyltfönstret, beskuren bild.
Det slår mig att det finns något att lära av detta: om vi gör någonting halvdant blir resultatet inte bra, och det kommer att störa helheten...

Hårt arbetande liten hund

Här ser ni Nemi i arbete - hon har fått följa med Denise som höll föredrag om klickerträning, Nemi visade vad en liten hund kan hitta på med en låda.