Här ser ni en utslagen Nemi som har kollapsat efter en ansträngande promenad. Hon ser ut att ha slocknat helt, men tittar man på hennes öron ser man att det ena är riktat mot matten med kameran, som en parabolantenn. Hon sover, men är på fötter som en blixt ifall något händer.
I morgon blir Zelda av med stygnen!
Igår kväll när vi gick sista promenaden var det någon som fortfarande inte hade gjort slut på nyårsfyrverkerierna :-(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ibland undrar man om de någon endaste gång unnar sig att sova "helt":)
Kanske skönt att som gamle J inte höra?
Fin Norton ni hade på besök förresten! Verkar mycket sympatisk. (Tänker på det att ligga så snällt.)
Hoppas att allt går enligt plan imorgon.
Tack Åsa för din kommentar på min blogg. Jag blir så glad för allt stöd, det värmer verkligen! Det känns helt förtvivlat svårt att skiljas från min älskade lilla hund men jag känner trots allt att det är rätt beslut för oss. Vi har kämpat länge och väl men till slut orkar man inte längre.
Mitt i all sorg finns det ändå små glädjekorn. Vi står nu på kö hos olika (välrenommerade och ansvarsfulla) uppfödare och kommer förhoppningsvis att få hämta hem en liten jaktlabradorvalp till våren/sommaren. En lite mer lämplig hund för allt det jag önskar göra, inte minst som terapihund!
Hoppas ni har det bra!
Kram kram
Till Sara, har just skrivit på din blogg, tror detta handlar om rage syndrome, ovanlig men förekommande psykisk sjukdom hos hunden, finns bra info om detta på webben och hos Ingrid Tapper, känd etolog!
Du och Texas har kämpat så bra och han vet att matte gjort allt för honom!
Skicka en kommentar