Nu har det hänt igen: en kennelägare har vanskött 60 (!) kineser enligt en polsk organisation, mer kan den som vill läsa på norska kinessidan. Detta händer med jämna mellanrum, med både hundar och hästar: en person som har klarat sina djur under lång tid orkar plötsligt inte riktigt längre, hundarna får valpar (det räcker ju med att fem obevakade tikar får fem valpar var två gånger på ett år så har man plötsligt 50 nya hundar).
Jag undrar, varje gång: fanns det verkligen ingen människa i närheten som kunde se att deras mor eller granne eller faster hade blivit överväldigad av situationen och som kunde hjälpa till?
Nu utsätts djuren för ett ofattbart lidande när deras människa blir sjuk eller oförmögen att ta hand om dem av någon annan anledning - här kan vi människor hjälpas åt att ta ansvar för de djur som är helt beroende av oss.
Hund/hästägaren själv har oftast tappat omdömet så att de faktiskt inte ser hur eländigt djuren har det, eller så väcker deras oförmåga så mycket ångest att de "stänger av". Oavsett vilket behöver de hjälp utifrån.
I fallet ovan rör det sig enligt artikeln om en kennel med tidigare framgångsrik uppfödning (många hundar som blivit utställningschampions), så onödigt att en karriär som uppfödare ska sluta på det sättet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Vad tragiskt och kostigt (i mina ögon) att en människa som tagit vara på sina djur förfallit på det sättet. Hon/han måste ju ha utvecklat någon psykisk sjukdom annars borde kenneln ha minskat ner antalet hundar när det "blev för mycket".
ps: Undrar hur många hundar man skulle orka med innan det blev på det där sättet?
Till Freja - ibland verkar det handla om sviktande ork pga ålder, ibland om demens, ibland om akuta kriser i familjen eller i ekonomin (de får mat i morgon när jag fått in litet pengar), ibland om annan psykisk eller fysisk sjukdom.
Hursomhelst har jag fullt upp med två hundar - tidsmässigt, ekonomiskt, känslomässigt.
Intressant fråga hur många man skulle klara att ge det basala: mat, vatten, en ren omgivning (de ska ut för att göra det de ska), bad, klo och tandvård, vaccinationer och veterinärvård ifall behov uppstår, försäkringar - och sist men kanske viktigast: umgänge, lek, träning, gos....
Jag kände för länge, länge sedan en uppf där det höll på att gå för långt. En tragedi i livet orsakade ngt typ utbrändhet (även om det var innan man började tala om det) o den tidigare välskötta kenneln höll på att falla helt. DÄR fanns tack o lov uppfkollegor o andra som gick in.
Jag tror att det kan vara lättare hänt än man inbillar sig. T.ex. undrade jag med alla de som drabbades hårt av "Gudrun" o hördes må dåligt.
Det viktiga är, som du skriver, att "folk ikring" reagerar o försöker hjälpa. (Har för mig jag hört LRF skaffat viss kompetens för att kunna stödja. Något för SKK o andra?)
neej usch så sorgligt och tragiskt ... för alla inblandade... Jag hoppas att både hundar och kennelägaren får hjälp
Åsa@ Ja två hundar räcker väl även för mig. Då har jag ju en som är lugn som en filbunke och det är tur eftersom den andra är ett riktigt energiknippe. Hon stjäl hela familjens uppmärksamhet för jämnan:-)
Vi siktar ju på en kompis till vår collie Maurice... då jag läst mig till, bl,a. av dig Åsa att de mår bra med en hundkompis, MEN därutöver får det räcka för min del då jag jobbar heltid. Som tur är har vi dagisplats hos en underbar Hoffeuppfödare, som bara har tre egna hundar själv, sedan ca 15 dagishundar som springer lösa dagarna i ända.. det är livet för en hund.. vår uppfödare har nog ett tjugotal totalt, collies och spetz, hon säger att hon älskar dem alla och tar sig tid med dem, men å andra sidan gör hon ju inget annat. Jag håller med om att vi människor behöver varandra och måste rycka in om någon av oss förlorar fotfästet. Vet ej om det finns en diagnos inom psykiatrin som heter "samlare".. det är ju oftast det som händer dessa uppfödare som bara samlar och samlar i hopp om den "perfekta" hunden/katten/hästen..
:(
Har rätt mkt. "inside info" i det här fallet och det gör mig både ledsen, upprörd och arg men jag hoppas att alla hundar nu får komma till underbara, kärleksfulla hem.
Oj, oj, oj. Vad kan man göra? Ska man ta kontakt och skicka pengar kanske? Jag brukar skänka pengar till välgörande ändamål, men har nog aldrig gjort de så specifikt. Hade Polen inte legat så attans långt bort hade jag nog tagit hand om en hund också... Jag gillar ju gamla "avlagda" hundar ;-)
Till Desperat Hemmafru - inte ligger väl Polen långt bort från Tyskland??? ;-)
Så fruktansvärt! Jag kommer förstås att tänka på alla dessa Yorkshireterriers som levde under liknande förhållanden här i Sverige. Där lyckades ju Hundstallet hitta nya hem till alla som var livskraftiga nog. Hoppas, hoppas de här små liven får en chans till ett normalt hundliv med mycket kärlek också.
usch jag tittade på bilderna som fotats därifrån ... fruktansvärt ... jag börjar gråta
Skicka en kommentar