Apropos förra inlägget skulle jag kanske förtydliga: ingen av hundarna är i första hand en tävlingshund. Jag skaffade dem inte för att tävla, och jag ser inte tävlandet som meningen med att ha hund. Snarare är de vardagshundar, jag lever tillsammans med dem därför att jag tycker det är kul och intressant.
Viktigast för mig är därmed att de fungerar i vardagen - att det exempelvis går att ta med dem när jag ska på intervju.
Och där är Zelda oslagbar. Hon är mestadels tyst, alltid vänlig mot människor, pålitligt rumsren, intresserad av sin omgivning utan att vara påträngande. Nemi är på god väg.
Tävlandet är en krydda som inte blir sämre av hundarnas oberäknelighet.
1 kommentar:
Jag har aldrig uppfattat att du skulle ha hundarna för tävlingarnas skull, och förstår inte riktigt hur någon kan uppfatta det så.
Tycker bara det verkar som om ni hittat sysselsättning som ni tycker är kul och att tävlandet då blir en "krydda".
Härligt det du skrev om gamla hundar som lärt sig ha överseende med sin matte/husse! Precis så är det här... Inte ovanligt att jag tycker mig se hur han skakar på huvudet och ler lite:) På många sätt blir ju hundägandet ÄNNU roligare med den gamle hunden.
Skicka en kommentar