Så här skriver Memea på sin blogg:
-”Men får man lyfta upp sin lilla hund om en stor hund kommer rusandes emot en? Jag har många gånger fått höra att jag inte ska göra det.”
Den där får jag rätt ofta höra när jag säger att man mycket väl kan lyfta upp sin lilla hund i en sådan situation. Att man inte skulle göra det var något som hårt propagerades för, någon gång på -70, -80 talet. Då hette det att situationen förvärrades om ägaren lyfte upp sin lilla hund. Uppfattningen var att små hundar blev än kaxigare och därmed skälligare om de satt högt upp i människans famn. Eller att ägaren skrämde upp sin lilla hund ännu mer om hon i rädsla lyfte upp den. I vilket fall var man rädd att den stora hunden skulle börja hoppa upp mot ägaren till den lilla och därmed även skada ägaren. Genom att säga så förutsätter man att människan är skärrad, att den lilla hunden skäller och att den stora hoppar. Fast som ägare till den lilla hunden går det att agera lugnt också. Att lugnt lyfta upp den och se till att den är tyst. Eller ännu bättre, allra helst om hunden är skällig, att gömma den innanför jackan. Att ägaren till den stora hunden kräver av ägaren till den lilla att hen ska lämna hunden på marken och hoppas på det bästa finner jag rätt magstarkt. Är det någon som tyst borde springa hem, snabbt som sjutton och med svansen mellan benen, så är det väl ändå ägaren till den hund som ofredat andra.
I hundvärlden vill vi gärna få svartvita svar. Kruxet är bara att svartvita svar inte håller i verkligheten. Det gör inte det eftersom hundar finns från 1 kg till 100. Somliga är avlade till jakt andra till att sitta i knäet, somliga är känsliga andra trubbiga osv osv. Därmed går det inte att säga att hundar ska hanteras på ett eller ett annat sätt. Till och med samma hund bör antagligen mötas på olika sätt beroende på att omständigheter inte är desamma från gång till gång. I mitt förra inlägg ville jag påtala att det KAN vara bättre att lyfta upp hunden om en annan hund kommer framrusandes. Min avsikt var inte att säga att alla SKA lyfta upp sina hundar i en sådan situation. Själv tror jag inte på principer. Jag tror faktiskt inte att vi kan göra det så enkelt för oss. Livet är mer komplicerat, vi måste alla tänka själva och avgöra från gång till gång vad som är bäst.
Själv önskar jag att jag hade lyft upp Zelda oftare när hon var liten. Vi blir ju stärkta av att möta svårigheter som vi lyckas hantera, men försvagade av att möta svårigheter som vi inte rår på (i Zeldas fall leksugna större hundar som skrämde henne).
10 kommentarer:
"Att ägaren till den stora hunden kräver av ägaren till den lilla att hen ska lämna hunden på marken och hoppas på det bästa finner jag rätt magstarkt."
Preciiis! Vid ett tillfälle mötte vi en gråhund (?) som slitit sig från sin ägare och kom brännandes rätt mot oss och Humlehunden. Snabbt som ögat skulle jag fiska upp Humlehunden, och när jag böjt mig ner och fått handen om henne för att lyfta, så högg gråhunden mig i handen så det gick hål och blödde.
- Ta din hund! sa jag till ägaren.
- Han hade aldrig huggit om du låtit bli att sticka ner handen för att lyfta upp din hund, sa ägaren.
Som om jag velat "chansa"? Hade det bettet tagit om Humlehunden hade jag inte haft henne kvar i livet.
Håller helt med Memea!
Det som kan irritera mig är de skärrade nervösa ägare som inte inser att de faktiskt skrämmer sin hund. Men många gör det ju på ett alldeles utmärkt sätt, lyfter upp alltså.
Här känner jag en kvinna med en pytte-vavva som STÄLLER NER när t.ex. Assar kommer, men hon väljer efter storlek och antaget/känt temperament på hunden.
Och så minns jag en insändare i Hundsport, 80-tal tror jag. En man som gick med sin stora hund (berner sennen? S:t bernhard?) i Vasaparken och tröttnade på alla som skräckslaget lyfte upp småttingar. Han lärde sin jycke att "AKTA!!! Dvärghund!" betydde att den skulle hoppa upp i hans famn...
Jag tror också att det som skrivits stämmer... inget är svart o vitt... jag har sett en del som plockar upp sina hundar och låta dem vrålskälla i famnen, helt hysteriska, en del tar bara upp sin vovve och låter den känna trygghet.... en del lyfter upp dem i kopplet så de bara precis står på bakbenen, ni kan ju tänka er hur en sådan vovve mår inför hundmöten... suck...
Det du skriver Eva om berner sennern är helt BEDÅRANDE....
Vår Maurice, en stor collie gillar i princip alla hundar, de små är han extra försiktig med.. så sött att se denna jättehund, i förhållande till de små, vara så försiktig på detta lilla på marken...
För mig finns det tre kategorier mötande hundar:
1. Sådana vi känner. Det kan vara kompishundar som griffongen Bronco. Då är det hälsa, kanske leka lite som gäller. Det kan vara hundar vi haft dåliga erfarenheter av tidigare, då blir det det undvika/lyfta upp.
2. Sådana vi inte känner som går i koppel/ser ut att vara inkallningsbara. Här vll jag bara passera, helst utan att hundarna intresserar sig för den andra hunden. Inget lyft.
3. Till sist sådana vi inte känner som antingen kommer farande lösa, eller i ett flexikoppel medan husse/matte talar med kompisen eller kollar mobilen. Dessa möten är de besvärligaste, och jag försöker göra som Memea föreslår - göra det som verkar klokast i situationen. Det kan vara att gå undan, att hjälpa den andra hundägaren genom att fånga in hans eller hennes hund, det kan vara att försöka mota undan den, och det kan vara att lyfta upp en eller båda damerna. Om jag väljer att gå undan eller lyfta upp dem får jag ofta en sur/kritisk kommentar av den andra hundägaren som verkar känna sig förolämpad av att jag är misstänksam mot deras hund...
Tack. Har fått mycket kritik när jag vid några tillfällen lyft upp Aya när hundar av kamphundsmodell kommit farande. Har verkligen inte vågat chansa. Aya verkar inte ha tagit skada. Hon visar aldrig någon rädsla för andra hundar.
Det viktigaste är ju det du skriver här Åsa, att bedöma situationen. Eller i alla fall försöka...
Jag gör ju något liknande med Assar när jag går undan "i skogen" med honom när jag ser vissa komma. Han skulle nog lyftas då om han inte vägde 12-13 kg:) Faktiskt inte riktigt tänkt på hur lika "upplyft" mitt eget agerande kan vara. Tack!
Då vi mött endel hundar som inte gjort ett trevlligt intryck så väljer jag att ha min plutt på marken (det har varit större hundar)Det är så mycket lättare och fånga en stor hund om man har båda händerna fria.Milo får hålla sig nära och jag fångar hunden.
Utmärkt inlägg! Häromdagen när jag var ute och sprang med min labrador mötte vi ett hunddagis på promenad. En tjej tappade kontrollen över de hundar hon gick med och om inte jag hade sprungit ifrån dem med min hund så hade de kommit ikapp (och de var inte vänligt sinnade). Normalt sett skulle jag aldrig springa ifrån andra hundar men i den här situtionen var det den enda raka (-först när tjejen satte sig på marken lyckades hon bromsa dem). Naturligtvis gav det inte de bästa signalerna till min egen hund men hellre komma undan än bli överfallen av fyra ilskna odjur :-).
Jag råder ALLTID mina valpköpare att lyfta upp sina små i famnen när det kommer stora/äldre hundar fram ensamma och vill ta kontakt.
Kineser och dvärgpinschrar är små hundar och får lätt skador.
Dobermann, som jag ju också föder upp, blir väldigt lätt rädda när de är små och behöver en trygg - men POSITV famn att titta från och fundera. Såklart även ofta de mindre raserna.
Jag ber mina valpköpare att lyfta upp sin valp och tala positivt både till hunden som kommer fram och den ev ägaren.
Det våra hundar ofta minns är skrik och bråk och otrevligheter. (Samma med oss faktisk)
Om jag inte vill ha fram den främmande hunden - och det vill jag aldrig om den är oborstad eller utan ägare ber jag den bestämt att gå sin väg.
De flesta brukar lomma iväg och tycka att jag är en surtant :-)
Finns inget som heter kamphundar... Men tyvärr så verkar inte alla ha förstått det. Och det är synd att du har sådana fördomar om muskelhundar.... De är verkligen härliga raser! Du ska döma situationen efter ägaren och inte efter rasen...
Skicka en kommentar