Ibland önskar jag att jag tyckte det var kul att träna men var rädd för att tävla, om man nu inte kan få tycka att båda sakerna är kul. Man tränar ju så mycket oftare än man tävlar.
Jag älskar nämligen att tävla, men måste ständigt arbeta med mig själv för att inte tappa lusten på träningen. Detta är en aspekt av min personlighet som jag blev glad att få ett namn på under studietiden: Jag är en typisk extravert, i Eysencks bemärkelse, en person som ständigt måste hitta sätt att hålla sig vaken i vardagen. Jag har därmed alltid haft svårt för monotona arbetsuppgifter, en svårighet som när den blir akut närmast kan beskrivas som fysisk smärta.
I likhet med andra extraverter som mår bra av att det händer något har jag hoppat fallskärm och bungyjump, och jag red fälttävlan i min ungdom.
Redan då presterade jag så gott som undantagslöst bättre på tävling än på träning.
Så nu, med fem veckor till första start, börjar jag hitta en nerv i träningen som har saknats under vintern. Jag har fyllt 64, men detta är sig märkligt likt sedan jag var 14.
Femtio års personlighetsutvecklingen har lett till att jag har något bättre träningsdisciplin nu än då, men det är allt.
Tack och lov att tävlingssäsongen är igång, och tänk så fantastiskt att jag har hittat något som det går att tävla i med mina små damer, något vi alla tycker är kul!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag läste första meningen i ditt inlägg och blev lite glad. För sån är ju jag :)
Tack för tävlingspepp-kommentaren hos mig. Hoppas jag kan återkomma med glädjande nyheter efter helgens äventyr... :)
Till Humlespunk. Du tränar inte hunden på tävling, det gör du innan. Likadant är det med tävlingsnerver... Lycka till!
Undrar vad jag är för personlighetstyp... Jag vill massor, men kommer sällan till skott. Ändå gör jag en massa saker. Sedan avundas jag alla som liksom "fastnar" i en hobby. Det har jag aldrig lyckats göra, trots höga ambitioner.
Jag läser om de små damerna och matte med stort nöje, varje dag. Det samma gäller Desperat hemmafrus blogg. Jag kan tyvärr inte kommentera på hennes blogg och undrar om du Åsa kan vara snäll och hälsa till henne? Det är så ledsamt med fina Buzz. Jag håller tummarna för Buzz och hoppas på det bästa. Jag tycker att frun är en duktig matte till båda hundarna. Lille Sid har fått en fantastisk matte. Ja, det var väl det jag ville säga.
Till Carina: absolut gör jag det!
Och motsatsen, den som har lite lättare för monotonin i t.ex. stickning, är det en introvert då? För i så fall har jag ett "namn" på mig:)
Fast i och för sig hör jag till de som tycker att träning är trist, för jag har helt enkelt inte tålamod. Vill kunna närmast direkt, annars får det ofta vara. Djupt imponerad av er som orkar med träning alltså!
haha Åsa, tänk att jag är precis tvärt om. Tycker träningen är kul men kan gärna hoppa över tävlandet. Däremot kommer vi att följa era tävlingar med stor glädje. Att du sen passar på att komma till Piteå den vecka jag och hundarna är bortresta kändes ju dumt. Hade varit rolgt att ses.
Linnea med hundar.
Intressant!
Jag har absolut inte fått den uppfattningen när jag ser dina filmsnuttar med kreativa träningspass och fina framsteg!
Jag tycker att det är kul att hålla på och träna bara för nöjes skull, men kan behöva en tävling ibland för att verkligen komma framåt i träningen och inte bara lalla på! Men jag ångrar mig alltid när det väl är dax att tävla. VARFÖR skulle jag utsätta mig för detta IGEN! Och efteråt undrar jag varför jag jagar upp mig så över en liten tävlig ;)
Skicka en kommentar