I alla fall en hund uppskattade promenaden.

Igår gick jag runt Judarnsjön (som jag alltid har trott hette Åkeshovssjön) med två nybadade puffar.
Rätt ofta såg det ut så här:

Vi hittade förstås en bra fotosten.

Zelda hängde bakåt i kopplet. Jag vill inte påstå att jag fick dra henne runt sjön men det var inte långt ifrån. Jag kan inte släppa henne, risken att hon springer tillbaka till tunnelbanestationen är överhängande. Nemi däremot rusade runt där hundar får vara lösa, jagade skator, for runt bland buskar och träd och uppförde sig med andra ord som en helt vanlig hund på promenad. Hon hade kul.

Plötsligt byter Zelda position, lyfter svansen en aning, och går om mig, visar att hon nu vill framåt. Vad har hänt?

Jo, vi har fått syn på hus, och trottoarer.

Om någon, innan jag skaffade Zelda, hade sagt att jag skulle kunna uppskatta en sådan hund hade jag nog svarat att jag för det första aldrig ens skulle fundera på att skaffa en hund som inte gillade att vara ute, och att om jag ändå råkade få en så hade jag nog sett till att omplacera den snarast.

Så fel jag hade.

Fast jag saknar fortfarande Nestor ibland. Han som klev ut genom ytterdörren, stannade, vädrade en liten stund, hans stora nosspegel rörde sig som om den hade ett eget liv. Han som sedan tittade på mig med en blick som sa: "Nejmen vilket perfekt väder för en promenad, gärna lång."

Då kunde regnet hälla ner, eller snöstormen vina, eller solen gassa - enligt Nestor var alla väder bra väder, och alla promenader uppskattade. 

Vi kändes som ett bra team, han och jag som kunde skutta oss fram mellan och genom regnpölarna och snödrivorna, och jag tänkte då att det ju inte kunde vara så kul att ha en frusen liten hund med täcke som bara ville in igen. 

Och det är det inte, men man får ju se till helheten i sina relationer.