"Vilken hemsk liten hund".
Jag kunde bara hålla med, och be om ursäkt så gott det gick. Den stackars tjejen hade blivit riktigt rädd, och det var jag som hade brustit i mitt hundägaransvar eftersom jag inte haft min hund under kontroll.
Då tänkte jag att det är tur att Z inte är en rottis eller annan mer respektingivande hund. (Fast en sådan hund hade antagligen inte drabbats av panik vid åsynen av en tremånadersvalp, inte ens om den var halvstor och kolsvart...)
Efteråt kände jag mig riktigt missnöjd med mig själv och med Zelda, och jag önskade att jag hade hittat på något sätt att försöka kompensera för det obehag Zelda orsakat, fast jag fortfarande inte kan komma på vad det skulle ha varit...
Otippad händelse...
Bild:
Boven i dramat, foto från i förrgår.
12 kommentarer:
Oj vad jag känner igen den där känslan, känslan av rädsla, otillräcklighet och lite skam. Du måste acceptera att det var en olyckshändelse och Zelda är inte mer än just en hund i detta fall. Hon var rädd och uppjagad. Tacka gudarna för att du har just en liten hund idag. ;-)
oj, lilla Zelda då, hon önskade säkert att hon var större än vad hon kände sig just då! Jag kan också känna igen den känslan ... Så ledsen och fylld av skuld för den skrämda personens skull och för hundens skull.
Men som desperat hemmafru skriver, Zelda kunde inget annat göra just då, i den för henne otäcka situationen. Stackars kvinna som blev så rädd för henne. Det är förmodligen den första gången Zelda kallats för "en hemsk liten hund" kan jag tänka, och säkert den sista också!
Hoppas ni får en möjlighet att göra om mötet med den lilla valpen och med kvinnan också - de har ju något gemensamt nu - Zelda och hon - båda blev skrämda och rädda för en enligt dem "hemsk liten hund"
Och tack och lov att Zelda inte hann irra sig ut i trafiken!!
G och jag promenerade med hundarna runt Hundudden förra helgen. Plötsligt från ingenstans dök en hund upp i full fart bakifrån. Vi och hundarna hajade till rejält. Hunden var mycket "påstridig" vilket inte uppskattades av våra kopplade tikar. När matten väl dök upp förväntade vi oss någon form av ursäkt samt att hon skulle koppla upp hunden. Men icke, hon tyckte våra hundar var tråkiga som inte ville leka med hennes hund och tyckte min kommentar om koppeltvång på Djurgården var löjlig.
Tänk så olika människor kan vara!
Åsa, du gjorde vad du kunde och som sagt: Tack och lov att Z inte sprang ut i trafiken.
Känner igen mig, har just varit med om en väldigt otrevlig situation med Asta. Usch!!
Det viktigaste var ju att Zelda inte hann ut på Sveavägen.Så får du väl ha lite dåligt samvete ett tag för den stackars skrämda kvinnans skull.Men visst känns det snopet när man tappar sin hund.
Undrar om det är ganska typiskt kineser att dra iväg när de blir rädda istället för att söka skydd hos matte. Ella och Elof gör precis likadant om de blir skrämda. Men tur som sagt att det inte hände nåt värre. Krama Zelda från oss!
Vilken tur att Zelda inte blev påkörd i allafall, en rädd hund "tappar" ju i många fall både öron och ögon...
Tack för all medkänsla! Som tur är ligger vår port (Zelda springer hem när hon blir rädd) på en liten parallellgata till Sveavägen, så det var ingen större risk att hon skulle hamna i Sveavägstrafiken...
Usch ja, idag har vi gått åt andra hållet, och hon har promenerat i koppel.
Jag känner att någon måste komma
till Zeldas försvar man vet ju inte
om kvinnan omedvetet skrämde Zelda!!! Hon kanske i all välmening
försökte fånga henne och då sträkte
ut händerna mot henne Zelda blir då
naturligtvis rädd. Om jag skulle se
en ensam hund springa ner mot en trafikerad gata så skulle jag nog
försöka stoppa den. Jag skulle i alla fall inte vara rädd att bli
biten i alla fall, man kanske har
blivit lite knäpp efter 45 år som
uppfödare och 30 år i Zoobranchen
bland ormar och spindlar!!!!
Det är inte kul när det blir sådär :(
Men ibland händer det sådant ändå...
Vilken olycklig situation! Men det händer ju ibland, en kan bara lära från det. Tur att allt gick bra med Zelda!
Skicka en kommentar