Så. Nu är resan slut och bloggen återgår till realtid.

Ja, hörni.
Kan man resa bort i nästan en månad när man har två små hundar? Nu har jag testat, och svaret blir att för oss gick det alldeles utmärkt.
Det finns ju många sätt att ordna ett bra boende för hundarna medan man är bortrest. Många har en familjemedlem som gärna tar hem hunden/hundarna till sig ett tag. Man kan låna ut sitt hus/lägenhet till någon som vill vara hemifrån och som gärna tar hand om medföljande hundar. Man kan boka in dem på ett pensionat.
Eller så kan man låta dem bo hos någon som även åtar sig att träna dem, ungefär som människor gör med hästar. För hästen kan det vara mycket utvecklande att ridas ett tag av en ryttare som är skickligare än ägaren.
Ungefär så tänker jag när jag lämnar hundarna hos Agnes. Plus att jag tycket att det är bra att de bor i en vanlig hemmiljö. Just den här gången, eftersom jag skulle vara borta så länge ville jag även välja något som har fungerat bra tidigare eftersom jag inte skulle kunna hämta dem i förväg ifall det blev problem.

Medan jag var borta har följande hänt med hundarna: det har blivit mycket vardagslydnad. Agnes kan exempelvis inte ha fem eller sex hundar som rusar mot ytterdörren och skäller så fort det kommer någon, så de små damerna har fått lära sig att vara tysta i situationer där de är vana vid att låta. Nemi har inte fått dra i kopplet, och hon har inte fått skälla på andra hundar.
Agnes har uppenbarligen lyckats förklara detta för henne på ett bättre sätt än jag.

Sedan jag kom hem har jag oftast gått med två små hundar i slakt koppel. Nemi behöver påminnas av och till, men jag har fått en riktigt stabil grund att stå på. Härligt!
Det har blivit betydligt tystare härhemma, särskilt märks det när grannens två Grand Danois står och väntar på hissen, eller rättare sagt blir jag nu inte underrättad varje gång de går in eller ut.

Så vad tycker de små damerna själva? Det måste ju vara bättre för dem att jag inte blir irriterad, så ur det perspektivet borde de vara nöjda. Vad tycket de om att få lära sig nya regler på ett nytt ställe? Kanske tycker de att det är intressant. Jag tror mycket på att bryta invanda mönster för att göra vardagen ny och fylld av möjligheter, det borde kunna vara likadant för dem.

Jag undrar hur mycket de tänker på det som inte är. Tänker de på mig och på "hemma" när de är borta? Tänker de tillbaka på dagarna med Agnes nu när de är hemma igen?

De verkade (förstås) oerhört glada över att hitta mig igen, och att vara tillbaka i sin vanliga miljö, men de har inte verkat klängiga eller osäkra "du ska väl inte försvinna igen?", utan efter ett första dygn då de sov mer än vanligt har det mesta återgått till det normala - minus skall och Nemis ovana att streta framåt i kopplet.

Lyckat, tycker jag!

Själv har jag förstås saknat dem, men inte så mycket att jag låter bli att boka nästa resa...

Så här såg de ut när de kom hem: