Och den 18...

Igår steg vi upp tidigt, som alla mornar. Gissar att det hade varit svårt att få ur de små damerna ur tältet - det blåste häpnadsväckande kallt.
Så här såg det ut (obs det som jag tror är polstjärnan som lyser snett till höger ovanför träden):

Sedan gjorde vi ett nytt försök att locka ner gamarna, men de var fortfarande inte riktigt på humör. De som däremot alltid var på humör var de vitnackade korparna som höll till runt campen. På mornarna satt de och putsade varandra i ett träd precis intill våra tält, kraaaa.... kraaa.... , ett litet mjukt och melodiskt kraxande tyckte jag, alla höll inte med...

  De promenerade runt och höll ett öga på oss:

Jag hade blivit förkyld och svullen i halsen, så jag stannade i campen på eftermiddagen för att kurera mig. Den ligger på ungefär 3 200 meters höjd. Våra kroppar hade anpassat sig så gott de kunde. Anette och jag som båda brukar ha en relativt låg vilopuls (runt 60) hade nu 85, så fort vi rörde oss ökade den ytterligare, och minsta lilla uppförsbacke ledde till hjärtklappning som om vi sprungit ett sprinterlopp. Så de små damerna som säkert också hade haft en betydligt snabbare puls än de var vana vid hade nog uppskattat att ta det lugnt. Jag gick en egen långsam liten eftermiddagspromenad utefter ett stup (var annars?) med vidunderlig utsikt. Hade hundarna uppskattat utsikten? Hade jag oroat mig? Normalt när vi är ute i naturen har jag fullständigt förtroende för deras förmåga att inte trilla nerför stup, men våra vanliga stup brukar inte vara 800 meter rakt ner...
Har jag sagt att man får ta ansvar för sig själv? Det finns inga skyddsräcken, stigen går nära kanten, det gäller att se sig för.

Och nu, helt otippat, kommer en tävling. För ovanlighetens skull handlar den inte om hundar, utan om växter. Vad är detta?
Som ledtråd kommer en närbild. Pris till den som först kommer med rätt svar. En till ledtråd: jag lovar att ni känner till växten i fråga.