Och sista heldagen i parken...

Igår var det väckning 05, vi har börjat vänja oss vid morgonkylan så det blir lättare och lättare att kravla sig ur sovsäckarna och våga sig ut i det kalla mörkret utanför tältet.

Nu var målet nästa berg som heter Intyae, 4070 meter högt. Vi räknade med att vandringen skulle ta ungefär fem timmar, och det gjorde den. Först gick vi på en gräsbevuxen slänt, det var litet frost på marken, och mängder av små spindelnät som glittrade när de träffades av morgonsolen. En bit bort travade en liten grå sjakal målmedvetet, på jakt efter smågnagare enligt Jamal.

Här växer en härdig jättebegonia som skjuter upp en gigantisk stängel med blommor när den är 7 eller 15 år (vi fick litet olika uppgifter), sedan dör den. 

Här är en som precis ska börja sin första och sista blomning:

Nästan uppe. Vi var så matta att om vi hade röstat hade vi nog skippat den sista biten, men Jamal som hade makten (ryggan med kaffe och te) peppade oss att göra ett sista ryck och ta oss ända upp.

Så här såg det ut från toppen: 

På eftermiddagen blev det en mer beskedlig vandring utefter de svindlande stigarna runt campen. Tror att Zelda hade valt att stanna i tältet om hon misstänkte att promenaden skulle bli lika ansträngande som den på morgonen.
Idag är vi litet nostalgiska i förväg - det är sista dagen. En del ska vidare till Lalibela, andra till Omo i söder, och så är vi några vars resa tar slut här och nu.

Och så, i realtid: igår köpte jag äntligen en öronpeang så att jag kan slänga den trötta gamla pincetten som jag har använt för att hålla damernas öron fria från håret som växer i hörselgången.